onsdag 15 december 2010

69. Pierre Bourdieu

De franska filosofer som på 1700-talet skrev om smak var medvetna om att ordet kan användas både för konst och mat, och flera av dem jämförde upplevelsen av en målning med upplevelsen av en gryträtt. Smak heter nämligen goût på franska, och ragu heter ragoût. Det var säkert många som fnissade över den fyndiga ordleken. Men hur kan det egentligen komma sig att olika folkgrupper och samhällen tycker olika mycket om kryddkorv eller Turners målningar? I De l'esprit des lois (Lagarnas anda) från 1748 argumenterar den politiske tänkaren Montesquieu för den så kallade klimatläran, som går ut på att samhällen formas av klimatet. Kan det vara klimatet som förklarar varför smaken skiljer sig åt mellan olika grupper av människor? Är det sol eller snöslask som förklarar varför vissa samhällen gillar vin från solvarma dalsluttningar och Totti, medan andra gillar öppna landskap och taco? Hur det än är med den saken så är vi ändå ganska övertygade om att vår smak är högst personlig, och att vi skulle vara helt andra människor om vi inte hade tyckt som vi tycker, alldeles oavsett om det gäller konst eller mat.

1979 publicerade den franske sociologen Pierre Bourdieu boken La Distinction, i vilken han underminerar tanken att smaken är personlig. Huvudtesen i La Distinction är att omdömen om smak är relaterade till social position. Vad mer är, människor använder smaken för att båda förstärka den egna grupptillhörigheten och markera en distans till andra grupper. Som Bourdieu själv uttrycker saken: "Den sociala identiteten ligger i skillnader, och skillnader markerar man mot det som ligger närmast och som representerar det största hotet". Det är så man ska förstå titeln på boken, den distinktion som borgarklassen försöker upprätthålla gentemot arbetarklassen. Olika strategier används i det syftet. Genom att till exempel lyssna på Bach eller Stravinskij markerar man en distans till "underlägsna" grupper.

Det borgerliga samhällets framväxt på 1700-talet innebar någonting nytt. Istället för att förlita sig på rika beskyddare blev författare tvungna att skriva för en läsvillig publik. En aspirerande författare blev under dessa omständigheter tvungen, medvetet eller omedvetet, att anpassa sig efter den rådande smaken, och komplicerade metaforiska dikter ersattes av underhållande följetongsromaner. Bourdieu menar att Flaubert och Baudelairs författargärningar är försök att streta emot anpassningen av litterär kvalitet till marknadens krav. I slutet av 1800-talet började borgerligheten känna en oro inför de stora massorna i samhället. I en bok som La psychologie des foules (Massans psykologi) från 1895 av socialpsykologen Gustave le Bon beskrivs hur individen när han går upp i massan ger upp sin individualitet. Massan är enligt le Bon irrationell och känslostyrd, och klart underlägsen den högstående individen.

Det är alltså massan eller arbetarklassen som representerar det största hotet, och borgerligheten försöker hela tiden, enligt Bourdieu, markera sin överlägsenhet. Sin position i samhällssystemet behåller borgerligheten genom ett utbildningssystem som till synes är självständigt och opartiskt, men som i själva verket belönar de egenskaper hos studenter som sedan födseln har inpräntats i människor från den borgerliga samhällsklassen. Det här är vad Bourdieu kallar "kulturell reproduktion", och handlar om hur olika belöningssystem reproducerar åsikter och smak. Homo Academicus, Bourdieus stora och inträngande arbete om den franska akademiska världen kom ut 1984.

Det är kanske inte så fruktbart att analysera ett samhälle enligt den numera (åtminstone i Sverige) ganska urholkade dikotomin borgarklass-arbetarklass, men Bourdieus åsikter kan lätt överföras till olika grupper i samhället med hjälp av föreställningen om "fält". Ett fält är en självständig intellektuell, litterär, konstnärlig (osv.) sfär som i en given kultur skapar sina egna kulturella konventioner. Bourdieus analys av samhället och den akademiska världen är sålunda inte begränsad till den franska världen, utan kan tillämpas på vilka grupper som helst som skapar sina egna belöningssystem och kulturella normer. Universitetsvärlden, företagsledningar, hippa musikkretsar, kulturredaktionen på DN. You name it.

Man får ingen klar bild av vad smak är genom att vända sig till Bourdieu, men man får en klarare bild av de sociala och samhälleliga processer som formar vår sociala identitet, och på vilket sätt människor använder smaken för att särskilja sig från andra grupper i samhället. Det är alltid en oroande tanke att det vi tycker inte har så mycket med oss själva att göra, utan med faktorer som vi inte kan göra någonting åt. Men jag kan lättare stå ut med tanken att jag gillar soul och rysk litteratur för att jag tillhör en viss samhällsklass än för att jag kommer från ett land där det är vinter året om, bortsett från några veckor på sommaren då det regnar.

Mest känd för: boken La Distinction, i vilken Bourdieu argumenterar för att omdömen om smak är relaterade till social position.


7 kommentarer:

  1. Åh, intressant val och onekligen en tung tyckare! Ingen jag skulle vilja gå i clinch med i en debatt. Har du läst "Om televisionen"? Jag tycker nästan att han får med mer matnyttigt i den.

    SvaraRadera
  2. Tyvärr inte. Men jag kan tänka mig att han inte är så, vad ska man säga, välvilligt inställd till mediet. Jag tar boken som en rekommendation!

    Jag är också pessimistisk. Trots att internet öppnar upp så många intressanta möjligheter att bredda sin kultursmak, vad väljer svensken att titta på? Jo, smetiga serier och fördummande dokusåpor. Det vore kanske okej om svensken hade smaken att uppskatta andra kulturformer, men så är inte fallet. Istället föraktar han svartvita filmer, förstår inte värdet med konst, och lyssnar på kommersiell radio.

    SvaraRadera
  3. Tack, Johannes, för en givande presentation!
    Jag måste ännu en gång få tala om hur imponerad och
    inspirerad till vidare läsning jag blir av bloggartrions pres/en/tationer.
    Tack, Filip, för tipset om "Om televisionen"!
    En förnämlig resumé av boken om televisionen finns att läsa i tyska Wikipedia (Über das Fernsehen) och en betydligt kortare sådan i franska W. (Sur la télévision). Tyvärr har jag inte funnit någon motsvarande redogörelse i svenska eller engelska Wikipedia.

    Pegge

    SvaraRadera
  4. Jag har fått för mig att det - apropå La Distinction - är just Bourdieu som ligger bakom ett av mina absoluta favoritcitat: "Din smak är min avsmak!"

    Finns det någon där ute (Johannes?) som kan dementera eller bekräfta detta?

    SvaraRadera
  5. Exakt hur Bourdieu uttrycker sig vet jag inte, men han påstår i alla fall att smak är avsmak för andras smak. Och det motsvarar ju ungefär ditt citat. Jag säger: bekräftat.

    SvaraRadera
  6. Den här bilden förklarar väl egentligen hela poängen...

    http://1.bp.blogspot.com/_AxHtv7XKj1I/S1eFv2_c3HI/AAAAAAAAAHg/iiPTU0mTOcA/s1600-h/elitismdiagram600.gif

    SvaraRadera
  7. Det var en bra illustration. Musiken används ju flitigt för att markera distans till andra grupper/individer. Kanske den enda smakfrågan som folk kan bli upprörda över (på riktigt). Ja, förutom politik då ...

    SvaraRadera