22. Louis-Ferdinand Céline

Hur ska man beskriva Louis-Ferdinand Destousch…Den gamle bretagnaren…Dom kalla honom för anarkist…antisemit…Vissa kalla honom för nazist!...Han hamna i fängelse i Danmark…Han begrep inte någonting…Vad hade han gjort för skada? En skandal! Ett justitiemord! Inte konstigt om han blev nedbruten…den gamle skitgubben!....Förtalad!....Avskydd!...Jagad! Jojomen! Det var ingen dans på rosor vill jag lova! Han var rejält nedtryckt i skiten! Mycket riktigt! Han hade varit ute och kämpat i första världskiget han…Mitt ute i leran…För sitt land…Han fick medalj. Men den gav han fan i! Han spotta på den! Hyckleri! Såna fasoner hade han fått nog av. Han tålde det helt enkelt inte. Under inga villkor! Uppväxten var hycklande så det kan förslå…Ta bara farsan hans. En misslyckad kontorist. En riktig liten småborgare!...Som slog fru och barn! Den tokfan! Nog överdrev vår författare en del…det måste erkännas…men vad skulle han göra! Världen är ju en för sorglig plats…människor kommer och går…allt upplöses i sina beståndsdelar så småningom…ingen fattar vad som händer…Klart som fan man blir trött! ”Man tröttnar på allt, utom på att sova och att drömma!” Så sa han! Och inte hade han helt orätt! Hans barndom var inte att leka med…Morsan var halt. Hennes linkande drev fadern till vansinne…Och då var han inte att leka med!...Han citera gamla romare!...Han fäkta vilt omkring sig! Och rev hela den lilla butiken på kuppen! Där hon halta runt och försökte sälja spetsar!

Senare blev han läkare. Hjälpte fattiga stackare i förorterna. Könssjukdomar! Misslyckade aborter! Dom mest blodiga och hårresande fall! Klart att det satte avtryck…En viss misantropi infann sig…men kanske en hel del medkänsla också…med djuren åtminstone…dom gilla han… I skrivandet fann han någon slags tillflykt. Av vilken art vet jag inte…Det är våldsamma skrifter! Världskriget avhandlas! Kolonialismen…De amerikanska industrierna…Barndomens missöden!...Ålderdomens lidanden! Han visa ingen nåd! Nu skulle skiten dras fram i ljuset! Nu skulle byxorna dras ned på alla förljugna gamla bögar! Och språket sen! Hetsigt! Nervöst! Obönhörligt! Man orka bara trettio sidor åt gången…med tanke på ens hälsa…Det är verkligen för mycket! Man kan bli vansinnig för mindre…och inte vet man vad som är sant eller falskt heller…Det skulle lika gärna kunna vara en jävla skröna! Alltihop! Vissa av historierna får en verkligen att fundera…både en och två gånger…Riktigt så jävligt hade han det kanske ändå inte! Men vad ska man säga…vem fan bryr sig…det är ju känslan det handlar om…och den kunde vara nog så sann…Jag vet inte…Det poetiska bildspråket…Energin…Rytmen…Omöjligt att efterhärma! Absolut! Oöversättbart! För fan! Trots C-G Bjurströms ansträngningar!

Det fanns anledningar till svartsynen…Han hade fått sin beskärda del av jävligheter…Han magra på gamla dar! Dom gamla motståndsmännen gav honom ingen ro! När han gav sig ut från villan fick han ta med blodtörstiga hundar för att försvara sig! Hela tre stycken! Var man utpekad som kollaboratör så var man! Begått misstaget att hålla på fel sida! Och bli syndabock! Jo tack! Det var rätt sätt att behandla en av förra århundradets största författare! Riskera att bli sliten i stycken av folkmassorna…hånad av makten…bortglömd…ensam…bara hundarna kvar…Och så kärringen då…En gammal balettdansös…Hon visste väl inte bättre… Men ingen beundran ville han ta emot! Han var ju älskad också! Det får vi inte glömma! Henry Miller! Ginsberg! Burroughs! Ja, tamejfan om inte till och med Sartre, den gamle inrökte cafébesökaren!... Den gamle kommunisten! Till och med han avguda vår författare… Så då kan man förstå… Jag vet inte vad han tyckte om det… Eller vad det spelar för roll… Så var det i alla fall. 1961 somna han in. Det finns ingen anledning att tala mer om den saken…

Mest känd som: en av 1900-talets viktigaste och mest inflytelserika franska författare. Hans mest kända böcker är Resa till nattens ände (Voyage au bout de la nuit, 1932) och Död på krita (Mort à crédit, 1936), som präglas av våldsam pessimism, kolsvart humor och en oefterhärmlig stil.

23. Émile Zola

Émile Zola (1840 - 1902) är en riktigt trist författare. Det var jag tämligen övertygad om ända fram tills jag faktiskt läste något av honom. En litteraturens "objektive" vetenskapsman som om sin tidiga roman Thérèse Raquin sa att "själen är fullständigt frånvarande" - något som alltså skulle vara typiskt för hans stil - hur sexigt låter det? Inte i min bokhylla, om jag får be, fnös jag och vände mig istället till Rimbaud, Wilde och Dostojevskij. När jag till slut ändå läste nyss nämnda bok så insåg jag att denne förmodat tråkige naturalist istället stod för intensiv, chockerande och dramatisk litteratur. Det hemska och klaustrofobiska passionsdramat som utspelade sig på sidorna var inte en vetenskapsmans fantasi, utan en diktares.

Naturalismen ville visa att människans karaktär och handlingar bestäms utifrån arvs- och miljömässiga faktorer; tankar som till stor del byggde på Darwins resonemang. Litteraturteoretikern Hippolyte Taine var den store teoretikern på området och jag lånar här hans ord: "Ärelystnaden och sannfärdigheten har sina orsaker lika väl som matsmältningen, muskelrörelsen och den djuriska sexualiteten... Lasten och dygden är produkter liksom vitriol och socker." Naturligtvis kan inte påhittad litteratur vara vetenskap i ordets gängse betydelse, men om Zolas intentioner på det planet måste anses misslyckade så lyckades han ändå med sin inställning skapa "logiskt fungerande fantasier", för att tala med Göran Hägg. Författarens ingående beskrivningar av sexuella och groteska skeenden - en vetenskapsman kan ju inte ducka för obehagliga detaljer! - väckte livlig debatt när Thérèse Raquin först publicerades som följetång i en tidning och strax därpå gavs ut som bok. Zola var då bara 27 år gammal och skickade ivrigt iväg romanen till Taine för att höra denne auktoritets åsikt.

Jodå, Taine var nöjd. Men romanen behandlade några enstaka individers känslor och problem, som alla utspelar sig i en sluten värld. Taine ville att Zola istället skulle ge sig in i det stora samhällsdramat; en värld befolkat av ett myller av människor och där tidens stora frågor avgörs. Först då kan den unge författarens litteratur bli verkligt intressant och relevant! Det minsta man kan säga är att Zola tog rådet till sig. Bara något år senare skulle han inleda ett av litteraturhistoriens största enmansprojekt: den väldiga tjugovolymssviten om släkten Rougon-Macquarts öden under det andra kejsardömets tid. Som ni kanske förstår är vi som driver den här bloggen svaga för människor som tar sig an stora projekt, och att det i det här fallet också råkade bli fantastisk litteratur kan nästan ses som en bonus. "Har du läst allting av Balzac?" frågar den unge Zola en vän i ett brev (jag hoppas att jag aldrig kommer få den frågan) och fortsätter sedan att förklara vad han vill med sitt livsprojekt: "Liksom Balzac skall jag skildra människor ur olika samhällsklasser: jag skall skapa borgarna, finansmännen, arbetarna, prästerna, konstnärerna, gatflickorna..." Flera av böckerna i serien sympatiserar också med arbetarklassen, kanske allra tydligast Germinal: en bok som drar fram kolgruvearbetarnas orimliga arbetsförhållanden i ljuset. "Germinal" var också något som grupper av gruvarbetare skanderade under Zolas begravningståg. En rörande hyllning som visar att hans litteratur inte bara var något för den snobbiga kulturreliten.

I motsats till sin store mentor Balzac, som ju låg bakom ett annat av litteraturhistoriens mest vansinniga projekt, ville han dock inte lägga sig i världens affärer "vare sig som politiker, filosof eller moralist." Lite ironiskt då att han i slutet av århundradet skulle komma att publicera en av tidens mest uppmärksammade debattartiklar. Eller kanske vredesutbrott, snarare. "J'accuse...!" löd rubriken till Zolas öppna brev till presidenten, och där anklagade han militärens allra högsta led för antisemitism och korruption. Alfred Dreyfus var en judisk officer i den franska armén som på mycket svaga grunder anklagades och dömdes för landsförräderi. Han skulle ha läckt militärhemligheter till tyskarna, men några egentligen bevis fanns inte. (Senare visade det sig att en annan officer var den skyldige.) Zola rasade mot domen och riskerade sin karriär när han skrev anklagelsen, men i slutänden skulle hans agerande få avgörande betydelse för Dreyfus frigivning. "Han var ett ögonblick mänsklighetens samvete!" sa Anatole France om Zola vid dennes begravning, angående publiceringen av "J'accuse". Framförallt skulle brevet komma att bli den tydligaste manifestationen för de intellektuellas möjligheter att med sina åsikter påverka opinionen och i förlängningen också de styrande organen.

Zola var alltså ingen världsfrånvänd vindskammardiktare, utan en person som var uppdaterad med sin samtid och intresserad av vad som hände runt omkring honom. Hans litterära stil och filosofi hämtade intryck från samtida tänkare och vetenskapsmän och han var som sagt involverad i politiska händelser. Därtill tog hans böcker ofta upp olika samhällsklassers sociala förhållanden. Det är därför inte särskilt konstigt att han också var en försvarare av tidens avantgardistiska konstriktningar, som i Frankrike utgjordes av impressionismen och postimpressionismen. Ännu en anledning att gilla Zola.

Émile Zola må ha varit en duktig författare, men undkomma döden kunde inte heller han göra. En kolbrasa tog livet av honom. Han hade tänt en eld inför natten och förgiftades av den koldioxidgas som inte tog sig ut genom skorstenen utan höll sig kvar i rummet. När han vaknade upp ur sin sömn var det redan försent och han föll ihop på golvet när han försökte ta sig därifrån. Ingen vet riktigt varför han förgiftades, eftersom man efter hans död testade att tända kolbrasor i hans kamin och någon farlig mängd koldioxidgas samlades inte i huset, hur många timmar de än väntade. Flera decennier senare skulle en man berätta om en väns bekännelse då denne låg på dödsbädden. Det var en takarbetare som i upprördhet över Zolas pro-Dreyfusåsikter påstod sig ha murat igen hans skorsten, och som dagen efter - för att undkomma polisens misstankar - genast återställt ventilationen i dess ursprungliga skick. Det finns flera frågetecken kring bekännandet, men det är hur som helst en intressant anekdot om den store naturalisten. "Han var tidevarvets diktare, det kommer vi aldrig ifrån" sa vår alldeles egna Zolabeundrare August Strindberg, och sådana giganter ska förstås omgärdas av mystiska historier.

Mest känd som: den store ledaren av den litterära riktningen naturalism och för sin anklagelseskrift "J'accuse". Var barndomskamrat med Cézanne men de två bröt med varandra efter att målaren inte var helt nöjd med den karaktär som uppenbarligen baserades på honom i Zolas roman Mästerverk.

Zola avbildad av Édouard Manet.

24. François Truffaut

Jag sörjer ibland över att jag aldrig skrivit dagbok. Hade det inte varit så krångligt att köpa papper och penna hade jag säkert genast satt igång, men även om jag skulle börja med mitt dagboksskrivande nu så känns det ändå lite för sent. Min barndoms- och tonårstid har jag inget nedskrivet från och vad gäller de perioderna måste jag alltså lita till mitt opålitliga minne. Det känns inte bra. Inte minst om jag en dag blir förälder vill jag gärna minnas hur en nyförälskad trettonåring känner och resonerar, eller vad en åttaårig kille gör när han umgås med sina kompisar. Jag vill ha den förståelsen.

Några pojkar följer efter den äldre tjejen som de hängivet beundrar. När hon lämnat sin cykel springer en av dem fram och luktar på cykelsadeln - den har ju trots allt varit i kontakt med föremålet för deras kärlek. Resten av eftermiddagen sitter de uppe på en kulle och kastar runt några kottar medan de betraktar flickan när hon spelar tennis med sin kille. Det är det enda de gör, och det är det enda de vill göra. (Smygtittarna). En man säger godnatt till sin dotter och är på väg att stänga dörren om henne, då hon avbryter honom och ber att han ska lämna dörren på glänt. "Är det här lagom mycket?" undrar han. "Öppna lite till... så, det blir bra." (Den lena huden). En ung kille berättar för sin kompis att han är kär i sin underbara kusin, men är lite orolig: han har nämligen fått veta att hon ska klippa sig och är inte säker på att han fortfarande kommer gilla henne som korthårig. (Antoine och Colette). Det här kan tyckas vara exempel på obetydliga detaljer, men det är detaljer som ger mig känslan av att François Truffaut mindes hur det är att vara ung, och de hjälper till att skänka hans filmer en ovanlig värme. Plötsligt väcks mina egna slumrande minnen till liv. Jag minns tjejen på högstadiet som jag brukade vänta in på morgonen för att kunna gå bakom hela den långa vägen genom huvudkorridoren. Jag minns hur jag ibland ljög för mina föräldrar på frågan om jag hade borstat tänderna. Herregud, jag hade nästan hunnit glömma bort alla de där små men talande sakerna.

Att Truffaut var den av nya vågen-regissörerna som gjorde de varmaste filmerna är lite intressant med tanke på att han var den argaste filmkritikern. Kanske kom ilskan från de hårda uppväxtåren: Truffaut hade bekymmer med lagens väktare och hamnade dessutom flera gånger i ekonomiska trångmål. Räddare i nöden var André Bazin, som hjälpte honom ur flera personliga knipor och gav honom jobb vid sin egen tidskrift Cahiers de cinéma, där Truffaut kom att excellera i fotknölssågningar av fransk filmtradition. Tillsammans formulerade de auteur-tanken, som menade att regissörens insats är avgörande för verket och att han måste sätta sin personliga prägel på det. (Utan Truffaut hade kanske andelen producenter och skådespelare vida överstigit andelen regissörer på den här listan, istället för tvärtom.) Man kan tänka sig att det fanns de som var sugna på att ge igen när Truffaut långfilmsdebuterade 1959 med den självbiografiska De 400 slagen. Denna sorgliga - men värmande och inkännande - barndomsskildring var dock inte lätt att kritisera och Truffaut belönades som bästa regissör vid Cannes filmfestival. Den franska nya vågen hade startat.

Truffauts vilja att bryta med konventionellt filmskapande gav honom en frihet att experimentera och göra det han hade lust med, vilket tydligt framkommer i hans andra långfilm Skjut på pianisten, som är en härlig blandning av genrer. Manuset skrevs efterhand och regissören lät lekfullheten få fritt spelrum: "Jag ville göra en film där alla scener tilltalar mig. Några andra kriterier hade jag inte." Denna uppsluppenhet skulle han ta med sig när det var dags för hans tredje film, mästerverket Jules och Jim. Det är en kärleks- och vänskapshistoria som är fin, sorglig och alldeles, alldeles underbar. Truffauts energi och skaparglädje lyser igenom i var och varannan scen och man inser att det var det här den arge filmkritikern vill åt: ett nytt, friskt sätt att berätta en historia på film. Det är svårt att tänka på Jules och Jim utan att fyllas av spontan lycka.

Det är förresten det kanske allra bästa med Truffaut: man mår faktiskt bra av hans filmer. Det betyder inte att allt är frid och fröjd i dem, ofta tvärtom faktiskt, men det finns en sympati och mänsklighet i filmerna som lämnar åtminstone mig med en bra känsla i kroppen. Detta kombinerat med kreativiteten och spontaniteten som är typisk för den franska nya vågen gör att filmerna bildar en mycket uppfriskande helhet. Vissa av hans kollegor hade en starkare intellektuell prägel, andra var coolare och mer distanserade, men ingen av dem gjorde filmer som är lika okomplicerat älskvärda.

Mest känd som: en av de två största regissörerna inom franska nya vågen, tillsammans med Jean-Luc Godard. Kärleken var alltid hans stora tema. Har influerat så vitt skilda filmskapare som Spielberg, Tarantino och Wes Anderson.

25. Pierre-Auguste Renoir

"Jag älskar målningar som får mig att vilja promenera omkring inne i dem."

Jag sträcker ut handen och upptäcker att mina fingerspetsar tycks nå in bakom den målade duken. Jag drar ett djupt andetag och tar klivet. Plötsligt befinner jag mig vid Seines stränder. Solljuset faller över kvinnor i vita klänningar som lustfyllt glider fram i sävliga båtar. Upprymda röster och glada skratt hörs bakom mig. En man i hatt utbringar en skål. En kvinna vars kinder skiftar i diverse förtjusande röda färger ler mot mig. Tyg fladdrar stillsamt i luften. God mat förtärs. Lagom mycket alkohol intas. Folk strövar omkring och samtalar om lätta, luftiga ämnen. Än så länge syns inga mörka moln vid horisonten, och just precis nu känns det som om det aldrig skulle göra det.

Det ångestladdade och splittrade draget som ofta finns i stor konst, hittas inte i Pierre-Auguste Renoirs, även om det ständiga resandet och det oändliga antalet parisiska adresser han hann flytta mellan under sin livstid, vittnar om en rastlös person bakom de bekymmersfria verken. Han är den kanske mest älskade av impressionisterna, tack vare att han allt som oftast gör bilder av en varm och vacker lycka, som vi för sällan upplever i det verkliga livet. Den flyktiga njutningen vi kan hitta i en poplåt finns också hos Renoir, med den fördelen att en tavla varar längre än några minuter. Där finns ingen politisk agenda och inga ambitioner att gräva i livets smutsigare sidor. Vinterbilder tilltalade honom inte. För det första är det ju ganska kallt och obehagligt att måla dem. För det andra: varför ska man egentligen avbilda snö och kyla, "detta naturens gissel"? Som han sade själv: "det finns tillräckligt många fula saker i livet". Hans största kärlek i konsthistorien var, föga förvånande, rokokomålare som Fragonard. "Fragonard log och därför har folk sagt att han är en mindre betydelsefull målare. Folk som ler tas inte på allvar" konstaterade han lite bittert. Men Fragonards bilder utspelar sig i en annan värld. De ger uttryck för en omöjlig eskapism, medan Renoirs faktiskt är möjlig. Några få minuter av en bra fest eller middag, kan ju faktiskt kännas ungefär så här. Fast åker folk fortfarande omkring och softar i båtar i Paris? Jag vet inte. Skandalöst nog har jag aldrig varit där, men jag utgår ifrån att det inte är lika bra som det målas upp i Renoirs och andra impressionisters bilder.

Renoir ägnade sina tonår åt att jobba på porslinsföretag och måla solfjädrar, och hans far var skräddare - det är alltså naturligt att han såg sig som en "hantverkare i färger". Följdaktligen såg han händerna som människans viktigaste kroppsdel. En man som förde sina händer på ett sätt som inte tilltalade Renoir, fick svårt att imponera på konstnären. Han kunde urskilja "dumma händer, spirituella händer, kälkborgerliga händer, skökohänder". Även om man brukar se Renoir som impressionist, så var han en mycket självständig konstnär, som var mer intresserad av att göra det han tyckte var kul och att utveckla sitt hantverk, än att utveckla impressionismen, hänga med i konstutvecklingen och andra allvarliga sysslor. Så småningom rörde han sig bort från den impressionistiska stilen. I Paraplyerna kan man se hans tidigare och senare stil sida vid sida i samma målning. I figurerna till höger i bilden ser vi den impressionistiske Renoir, och till vänster den Renoir som senare skulle skapa De badande, inspirerad av konsten i ruinstaden Pompeji. Konstnären stod också för ett gott hantverk i fråga om sina söner. Pierre blev skådespelare, bland annat med en ruskig roll i Marcel Carnés Paradisets barn, och den store Jean Renoir har ni ju nyss läst om. Den senare har också skrivit en kärleksfull och underhållande biografi om sin far.

En annan anledning till Renoirs popularitet är nog att han var så intresserad av människan. Naturen och det spröda ljusspelet i all ära, men det är de muntra herrarna, de förtjusande kvinnorna och den nakna huden med alla dess nyanser, som är Renoirs stora passion. "Om det inte fanns några bröst hade jag inte valt detta yrke." Han älskade det påtagliga, det vi kan smaka på och smeka, vinet och rumporna, solen, vattnet och sällskapslivet - kort sagt: Renoir älskade livet och var det något han älskade mer än livet, så var det att måla av det. Han kunde slänga ihop ganska mediokra målningar, på alldeles för kort tid för att resultatet skulle bli något annat än skissartat, bara för att han plötsligt kände en tvingande lust att måla av någonting vackert. Under sin sista tid, fysiskt nedbruten av reumatism, fortsatte han att måla i sin rullstol med penseln fastbunden vid handen - ingenting skulle få hindra honom från att göra det han älskade mest av allt. Inuti sina tavlor kunde han ju ändå promenera omkring hur mycket han ville.

Mest känd som: en av de allra mest älskade impressionisterna. Sina vackra bilder av det goda livet.

Självporträtt från 1910

26. Eugene Delacroix

Solen faller in genom ett par stora fönster och lyser upp väggarna där målningar hänger i täta rader, färdiga att bedömas och kategoriseras. Människor strosar sakta omkring på marmorgolvet och slänger ifrån sig ljud av uppskattning eller likgiltighet, inte utan att försiktigt snegla på sina följeslagare för att bedöma deras uppfattning. Det är 1834 års Salong och på en vägg hänger Delacroix' Kvinnor i Alger. Framför målningen har det bildats en folksamling som upprört diskuterar konstnärens val av ämne: judiska älskarinnor, samlade runt en vattenpipa. En ung student, avmagrad och med ljusa lockar i pannan, höjer rösten och förklarar med brinnande blick och ett finger i luften att målningen är ett mästerverk.
- Hur menar ni då? Det är en gubbe med silvrigt hår och butter uppsyn, som stödjer sig på en käpp.
- Åh, min herre, det är så mycket! Delacroix' sätt att fånga ljuset, som faller in från fönstret till vänster, som glänser i tygerna och smyckena, och de fina dekorationerna på väggen, ja, alla detaljer som på avstånd går samman till en fullkomlig enhet.
- Äsch! Den är plottrig och oöverskådlig. Delacroix är en klåpare i jämförelse med Ingres!
Några röster höjs i opposition mot gubbens val av favoritkonstnär.

Två år tidigare hade Delacroix spenderat sex månader i Marocko, där han fick gott om tid att studera medelhavsnaturen som badade i sol. Kvinnor från Alger är ett tydligt exempel på den nästan impressionistiska teknik som Delacroix utvecklade under tiden i Afrika. Målningen beundrades givetvis av impressionisterna som fyrtio år senare ville fånga samma sorts ögonblicksbild av färger och ljus. Renoir sa att när han stod framför målningen kunde han känna den tunga doften av rökelse, och Cezanne: "Färgen på den röda toffeln är för ögonen som ett glas vin för strupen".

- Ni är galen! Delacroix' målningar är fulla av dramatik och rörelse, till skillnad från Ingres uppstyltade kompositioner. Ingres har aldrig målat någonting som rör på sig, alla hans människor har stelnat till ett uttryck av högstämd patetik. Den enda rörelse som kan skönjas i en Ingresmålning är den som hotar att spränga de obalanserade statyerna inifrån. Delacroix däremot!
Gubben höjer sin käpp och vill säga någonting, men den unge studenten förekommer honom.
- Ta Blodbadet på Chios som exempel. Hans ungdoms första mästerverk. De stackars invånarna på Chios, som försökte förhålla sig neutrala till det grekiska upproret, men som skoningslöst slaktades av turkarna. Ett berg av kött och blod och död! Lidandet i blickarna! Och den stegrande hästen, som ett tecken på en obarmhärtig makt, mot en brandgul himmel och den nakna kvinnan som är fastbunden vid sadeln. Och modern och det lilla barnet till höger, så gripande och äkta!

Delacroix beundrade Constable och ändrade färgtonen i Blodbadet på Chios efter engelsmannen. Den möttes av oförståelse på 1824 års Salong, men också av beröm från mer romantiskt lagda konstnärer, och Delacroix blev från den tiden förknippad med romantiken, en beteckning han aldrig riktigt kände sig bekväm med. Delacroix gillade att måla stora historiska målningar, och såg med misstro på andra sätt att måla. Han gillade visserligen Courbets penselföring, men reagerade med avsky på Courbets val av motiv. Han kunde inte förstå varför Courbet skulle måla stenhuggare och vanliga människor. På sin levnads höst blev dock blomsterstilleben ett av Delacroix' favoritmotiv. Han började också måla torkade växter, eftersom, som han sa, "herbarieväxter, det är grace i döden."

- För att inte tala om Ingres kvinnor! De är förvridna och kalla. Studenten njuter av sina ord och tittar överlägset på åhörarna.
- Som att Delacroix skulle vara så mycket bättre, biter gubben tillbaka. Vågar jag inflika Victor Hugos ord om din "mästares" kvinnor? Det var ju han som sa att det inte finns en enda vacker kvinna i Delacroix' målningar, ja, förutom den nakna kvinnan i målningen ni talade om och någon till. Och vad säger han mer? Jo! Att de är oemotståndligt fula, som monster i någon sorts häxsabbatskonst, och att de vilseleder fantasin. Haha! Vad säger ni om det?
- Hugo kan dra något gammalt över sig. Förslagsvis en målning av Ingres. Jag förstår inte hur någon kan föredra Ingres' kyliga sensualism före Delacroix' värme och fulländade sätt att återge hud. Har ni inte sett Ung kvinna med papegoja? Eller någon av hans andra kvinnostudier?

Delacroix var omättlig på kvinnor. Han hade ett otal älskarinnor som han stundtals levde med och använde som modeller i sina målningar. Och han kunde aldrig sätta igång att arbeta utan att veta att han på kvällen skulle dansa eller dricka. Allra helst bådadera. När Delacroix blev för gammal för det livet klamrade han sig fast vid sin hushållerska som ordnade hans liv. Han hade fått nog av kärlekens upp- och nergångar: "Med glatt hjärta gjorde jag mig fri från kärleken som från en grym och hänsynslös härskare". Delacroix flydde ålderdomen med hjälp av måleriet. Med penseln i handen kunde han förlänga känslan av att vara vid liv.

Delacroix' berömdhet grundar sig nästan enbart på Friheten på barrikaderna, som skildrar den relativt fredliga julirevolutionen 1830. Friheten, i form av en barbröstad kvinna, träder fram mellan fallna soldater och rebeller. Målningen har blivit en symbol, lika mycket för frihet, jämlikhet och broderskap, slagorden under revolutionen 1789, som för Frankrike. Det har spekulerats i om mannen i hatt är ett självporträtt, och onekligen är det mycket likt den unge Delacroix; lockigt svart hår, höga kindben och intensiva nästan ondskefulla ögon. Det är inte att undra på att Delacroix i sin dagbok skrev att han blir rädd för sin egen spegelbild. Det gåtfulla hos Delacroix är det fler som har tagit fasta vid. Baudelaire omdöme lyder: "Ingen efter Shakespeare vet som Delacroix att sammansmälta drama och dröm till en gåtfull enhet."

- Men ni måste väl ändå medge att Ingres' konst är tekniskt fulländad?
- Visst är han skicklig. Men vad tjänar det till att vara tekniskt duktig om man inte kan ge liv åt målningen?
Så fortsätter det och diskussionen sprider sig bland besökarna och tvingar dem att välja sida. Ingres ställer också ut på Salongen och framför hans tavla har det samlats minst lika mycket människor. Ingres får så dålig kritik under utställningen att han bestämmer sig för att flytta till Italien. Den unga mannen och gubben har nått den punkt där de kan förutsäga den andres drag, och där de med enbart ett par bitande ord kan sammanfatta ett helt resonemang. Under tiden har solen gått ner över Paris. De följs åt ut i den friska kvällsluften.
- Tom klassicism!
- Fult klåperi!
- Manierism!

...

Mest känd för: Friheten på barrikaderna, som är en lika stor symbol för frihet och Frankrike som Jeanne d'Arc. Delacroix var den största av de franska konstnärerna under artonhundratalets första hälft.

Självporträtt, 1837.