77. Daft Punk

För mig är fransk house den ultimata eskapismen. Egentligen hade en person som Fred Falke nästan lika gärna kunnat få den här placeringen. Men just för att det handlar om eskapism är det så klart lite vanskligt att placera Thomas Bangalter och Guy-Manuel de Homem-Christo på listan. Människor använder sig av så olika medel för att fly vardagen. Det är en sak som är ganska svår att diskutera. Fungerar det, så fungerar det helt enkelt. Daft Punks ”Homework” kom 1997 och många skulle kanske säga att detta stilbildande album, som blev det stora publika genombrottet för den franska house-vågen, är deras bästa. Visst är det bra, jag menar: ”Da Funk”! ”Alive”! ”Around the world”! Den sistnämnda försedd med en lysande musikvideo av geniale franske regissören Michel Gondry. Duon har inte heller gjort bort sig när de verkat var och en för sig. Bangalter var en del av engångsakten Stardust som skapade en av 90-talets musikaliska höjdpunkter, ”Music sounds better with you”. Homem-Christo producerade Sebastien Telliérs härliga och mycket franska porralbum ”Sexuality”. Vad gäller Daft Punk har det jag älskat mest ändå alltid varit det sprudlande, glittriga, poppiga Daft Punk som visar upp sig i sin fulla kraft på ”Discovery” från 2001. Det finns få album som är så genuint underhållande, som i så hög grad handlar om att ha roligt.

Duon hade helt plötsligt förvandlats till två robotar i överdimensionerade hjälmar. Bangalter och Homem-Christo grävde i musikhistorien (= 80-talet) och letade fram alla skamlöst underhållande beståndsdelar man över huvud taget kan föreställa sig. Vocoder-effekter, syntslingor och textrader som skulle framstå som utomordentligt fåniga i nästan vilka andra robotarmar som helst – men här låter som det mest sanna (eller åtminstone det man vill ska vara sant) som någonsin sagts. Produktionen svävar exakt en halv decimeter ovanför marken, precis som man själv gör de där perfekta nätterna, någon gång per år, när man är ung… Albumets speciella charm skapas nog framför allt i sammanstötningen mellan den känslomässiga värmen och det totalt artificiella. Det bästa exemplet jag kan komma på är den där ultraplastiga gitarren som dyker upp, 3:23, i ”Digital love”. Det är så sexigt och euforiskt, men samtidigt så rakt igenom konstgjort att det ger ett obscent intryck – som en sexleksak. Eller det där evighetslånga partiet i ”One more time”, där en robotröst smeker fram plattityd på plattityd, och man hela tiden känner att man vill vänta lite, lite till på att låten ska komma igång en gång till. Jag älskar verkligen det där stycket, och ett tag hade jag idén att låta hela blogginlägget bestå av texten till detta parti, bara tack vare det fantastiskt platta och ytliga intryck den skulle göra i skrift. Bara för att det inte är vad som sägs utan hur det sägs. Som Mozart sade: poesin måste alltid vara musikens lydiga dotter.

”Crescendolls” och ”Superheroes” är ljudet av en riktigt bra fest som pågår hos en av dina grannar medan du försöker sova och som får dig att bittert ångra att du inte hälsat i trappuppgången oftare. ”High Life” är fredagen när alla har fått lön. ”Nightvision” är bussen hem från den bästa kväll du någonsin haft. ”Something about us” är r’n’b-balladen från en framtid där alla låtskrivare och producenter ersatts av maskiner. ”Voyager” är namnet på ett rymdskepp med besökare från en annan galax som, faktiskt!, vill oss väl. Bach har återuppväckts från de döda och hålls vid liv i en jättedator på en rymdstation där han bland annat ägnat sig åt att skapa ”Veridis Quo” för att fördriva tiden. Och då har jag ändå inte nämnt vad som kanske är skivans höjdpunkt, det underbart hackiga Todd Edwards-samarbetet ”Face to face”. All denna underhållning och alla dessa fester som hinner utspelas under albumets gång hypnotiserar en så till den grad att det dröjer nio och en halv minut innan man inser att sista låten ”Too Long” faktiskt är… för lång.

Jag ber om ursäkt om jag kanske framställt det som om Daft Punk är det bästa som hänt mänskligheten, vilket naturligtvis inte är något annat än en lögn. Jag lät mina känslor driva iväg med mig. Förlåt. Det bästa som hänt mänskligheten är ju faktiskt något helt annat.

Mest kända för: en av de främsta företrädarna för den mest eskapistiska konstgenre världen skådat.

78. Jean-Honoré Fragonard

Jag har aldrig blivit kär i någon som är som jag. Jag dagdrömmer, gillar Amelie de Montmartre, tar inte tag i mitt liv och besöker fortfarande min gamla lågstadieskola ibland bara för att dribbla runt lite och skjuta på det gamla fotbollsmålet; gör jag mål låtsas jag att det var en viktig match och att hon satt i publiken. Jag längtar efter det som hände för många år sen, det som skulle kunna hända i framtiden, det som pågår någon annanstans, det de där människorna jag ännu inte träffat håller på med. Något vackert, något spännande, något sprillans nytt eller dimmigt nostalgiskt. Det finns en anledning till att jag lyssnar på obscena mängder popmusik.

Jag vet inte om Jean-Honoré Fragonard (1732 - 1806) hade gillat popmusik, men jag vet att han hade en utsökt förmåga att uttrycka samma naiva längtan, bitterljuva obeständighet och helhjärtade eskapism som vi popfans är så förtjusta i. Förvisso funderade han länge på vilken konst han egentligen ville syssla med; var det religiösa, historiska och klassiska motiv han skulle ägna sig åt eller något helt annat? Men när Solkungens efterträdare, Ludvig XV, och hans kungliga umgängeskrets gav målaren ärofyllda uppdrag förstod Fragonard vilka motiv som skulle passa sina arbetsgivare bäst. Rokokon var populär bland flera av Europas kungahus, till en början i form av arkitektur och inredning men snart också i målad form. De ofta problemtyngda regenterna älskade verklighetsflykt och rokokon gav dem vad de ville ha. Motiven är lättsamma, ofta präglade av en ungdomlig romantik och beslöjad erotik. Formerna är vackert kurviga och böljande, färgerna ljusa och klara. Det är en bekymmersfri drömvärld som målas upp. Tänk kärv diskbänksrealism och föreställ dig sedan den absoluta motsatsen, och du har en ganska bra uppfattning om vad rokoko är för något.

Ibland kan man få intrycket av att rokokomålningar inte innehåller något stråk av melankoli eller mörker. Så är det inte. Det finns en sorg i flyktigheten, en vetskap om att det här perfekta tillståndet för det första inte finns eller kan finnas i verkligheten, men också en känsla av att allt snart kommer att vara över. Två älskare träffas som hastigast i hemlighet, och kommer kanske aldrig att kunna mötas på detta sätt igen. Om allt vore bra, varför måste de träffas i hemlighet? Varför måste kvinnan titta sig så oroligt över axeln? Det finns flera saker som kan gå snett: Snart måste någon av dem åka iväg, någon kommer att tappa kärleksgnistan, någon kommer att stoppa käppar i hjulen för dem. En flicka är mitt uppe i ett livfullt gungande, klänningen hon bär är underbar och männen åtrår henne med sina blickar. Men gungan kommer att stanna. Männen ge sig av. Klänningen kännas gammal och gå sönder.

När revolutionen kom flydde Fragonard Paris och bodde hos en vän i Grasse i sydöstra Frankrike, där han en gång föddes. Fragonard hade jobbat åt kungens folk och blev därför efter revolutionen på kort tid något hopplöst gammeldags, en kvarleva från en svunnen tid. Han återvände i början av artonhundratalet till Paris men dog snart, bortglömd och förträngd.

Rokokon kommer aldrig att rädda människors liv, den kommer aldrig ta ansvar och aldrig peka på viktiga problem i samhället. Bra så, det vill jag heller inte att den ska göra. Jag och Fragonard står med ryggen mot vår värld och blickar istället in i en annan, full av färger och liv: en värld där det är okej att fortfarande tro på romantik.

Mest känd för: en av de främsta företrädarna för den mest eskapistiska konstgenren världen skådat.

79. Marguerite Duras

När en propert men lite grådassigt klädd man efter att ha satt ned sin tekopp levererar en kvick replik frestas vi att beskriva personen som typiskt engelsk. En svensk är naturligtvis en tystlåten person som inte sätter sig bredvid andra i kollektivtrafiksammanhang och tycker att den finaste komplimang man kan få är att vara "osvensk". Oavsett hur mycket eller lite sanning det ligger i sådana här beskrivningar kvarstår det faktum att vi alla har våra föreställningar om hur en typisk person av en viss nationalitet ser ut, agerar och fungerar. Marguerite Duras är för många av oss franskhet personifierad. Hon var en intellektuell och märklig författare i total avsaknad av humor. (En scen i John Water's film Polyester visar hur pretentiös ägaren till en drive in-biograf är: Biografen visare tre Durasfilmer - i rad!) Hon var politiskt aktiv. Drack nästan lika mycket som hon rökte, vilket hon gjorde jämt. Hennes filmer - hon skrev manus och regisserade - är experimentella, långsamma och visar också dem på hennes gravallvar. Det är inte ofta hon ler på bilder.

Inte för att hon hade någon anledning att vara särskilt munter. Uppvuxen i en fransk familj i dåvarande Franska Indokina var livet ingen dans på rosor. Pappan dog tidigt och det blev upp till den depressiva och illa omtyckta mamman att försörja barnen. Modern, som var totalt okunnig om jordbruk, köpte en jordlott i Kambodja där hon försökte odla ris på ett ställe som låg begravt under vatten sex månader om året. De levde extremt fattigt. Den unge Marguerite blev slagen av både mamman och storebrorsan och var knappast familjens favorit. "Det här är min äldste son, det här är min andre son, och det här är min lilla stackare", var mammans sätt att introducera sina barn. Vid femton års ålder blev den unge Marguerite älskare åt en rik kinesisk man och hon börjar lära sig om sex och relationer, teman som återkommer i hennes författarskap. Två år senare gav hon sig av till Frankrike, där hon efter några års studier födde ett barn som hon fick tillsammans med poeten Robert Antelme, med vem hon också gifte sig. Barnet dog vid födseln. Paret engagerade sig under andra världskriget i motståndsrörelsen och anordnade sammankomster i sitt hem, där hon bland annat bjöd Francois Mitterand på kaffe. Antelme infångades av Gestapo och skickades till koncentrationsläger. I sina anteckningar beskriver Duras den oroliga väntan på sin make, som vid återkomsten var totalt utmärglad och oigenkännlig, samt hur hon vårdar honom allt medan hon väntar på att hitta det rätta tillfället för leverera sitt besked: att hon ska lämna honom.

Det kan tyckas märkligt att prata så mycket om en författares liv istället för dennes verk, som borde vara det mest intressanta i sammanhanget, men Duras texter är i många fall rent självbiografiska och så färgade av hennes egna erfarenheter att det är i det närmaste nödvändigt. När jag läste Halv elva en sommarkväll (Dix heures et demie du soir en été) drabbades jag av hur oerhört mycket känslor som låg och bubblande under den iskalla och korthuggna ytan. Det är hemingwayskt, men där lidande och fysisk passion är det underliggande snarare än rastlöshet och identitetskris. En mening. Ytterligare en. Och så ännu en. Punkt. Det är lite som skrivs men det är väldigt mycket som sägs. Kombinationen av en kylig, exakt stil och starka, undertryckta passioner är magnifik och återkommer också i hennes filmer. Hiroshima mon amour, regisserad av Alain Resnais men med manus av Duras, är ett utmärkt exempel. På många sätt kall och osentimental till formen lyckas den med hjälp av kontrastverkan effektivt förmedla den starka förvirring, trängtan och sorg som huvudpersonen känner. Allting starkt präglat av hennes egna erfarenheter och känslor.

Duras var väldigt produktiv och arbetade hela tiden mycket, men hon drack ännu mer. Sista sexton åren levde hon tillsammans med en nästan 40 år yngre homosexuell man, och när Duras strupcancer till slut höll på att besegra henne fanns han alltid i närheten. Han spelade in det som kom att bli några av författarens allra sista ord: "Jag råkar vara genial. Jag är van vid det nu." Inget mer sägs, inget mindre. Kristallklart, sparsmakat och precist, som alltid. Jag har inga invändningar.

Mest känd som: en i litteratur och film allvarlig och illusionslös skildrare av livet.

80. Georges Seurat

De allra flesta kan inte särskilja en Rafael från en Leonardo da Vinci eller en Tizian från en Correggio. Inget konstigt med det. En konnässör tycker naturligtvis att skillnaderna är stora, men på ett grundläggande plan är väldigt mycket målad konst före modernismen ganska lik varandra. Sen finns det de konstnärer vars verk direkt sticker ut även för ett otränat öga. En tioåring kan skilja ut en typisk Picasso från andra målningar. En femåring kan skilja ut en typisk Seurat från allting annat som målades före honom. Nej, det är inte upplösningen som är dålig.

Ända fram till 1800-talet har västerländsk konst varit upptagen med att avbilda världen så "verklighetstroget" som möjligt. Det gällde att skapa en illusion hos betraktaren. Centralperspektivet upptäcktes, teknikerna för att skildra ljus och skugga blev allt mer raffinerade. Utvecklingen gick hela tiden framåt, konstnärernas precisa återgivningar blev allt mer sofistikerade. Så kom då tidigt 1800-tal och vad hände? Ett par fransmän uppfann det fotografiska mediet. Varför skulle en målare bemöda sig med att återge minsta detalj så verklighetstroget som möjligt när ett fotografi gjorde det bättre? Fotografiets inträde på arenan var naturligtvis inte enda anledningen till de förändringar som skulle ske inom konsten under detta århundrade, men en viktig sådan. Det fick en hel del målare att tänka över sin roll som konstnär.

De romantiska målarna och, i ännu högre grad, impressionisterna bidrog med något helt nytt i det att de medvetet bröt mot den detaljrika, illusionistiska - om ni så vill, "fotografiska" - konsten som tidigare ofta varit ett ideal och som dominerade på Salongen i Paris. Herregud, vad håller de på med, det där ser ju inte ut som ett riktigt landskap med riktiga människor... det ser ju ut som en tavla! Postimpressionisterna, inte minst Georges Seurat (1859 - 1891), tog det hela ännu längre. Det är i hans fall knappast fråga om penseltreck längre, snarare punkter. Seurat är grundaren av och huvudpersonen i en då ny genre, kallad neoimpressionism, pointillism eller divisionism. Kärt barn, ni vet.

Det finns en poäng med att använda termen neoimpressionism. Seurat och hans gelikar hade sin bakgrund i impressionismen och deras konst hade vissa likheter med den, inte minst motiviskt. Det fanns dock flera saker som skilde rörelserna åt. Impressionisterna var revolutionerande, men fortfarande intresserade av att avbilda det de såg; det var synintrycket som var avgörande. Man skulle kunna säga att det handlade om ett slags passivt avbildande trots allt. Seurat var mycket mer intresserad av bakomliggande idéer. Hans stil var vetenskaplig och ur flera synvinklar ganska abstrakt. Tidigare under århundradet hade flera betydande färg- och optiska teorier lagts fram av vilka Seurat påverkades. En av de viktigaste var tanken att två närliggande färger påverkar varandra så att ett skimmer av dess komplementfärger kastas över varandra. Om man då målar upp massa små punkter, i sig bestående av rena, oblandade färger, så kommer man att på ett visst avstånd uppleva en optisk sammanblandning av dem vilket resulterar i nya, klara färger. Mycket bättre än den grumliga färg man får av en faktiskt sammanblandning av pigmenten. Så tänkte Seurat.

Det mest underbara exemplet på neoimpressionistisk behandling av impressionistiskt motiv finner vi i hans magnifika (och till omfånget enorma) Un dimanche après-midis sur l'île de la la Grande Jatte - en av den moderna konstens viktigaste grundpelare. Att neoimpressionisterna misstog sig gällande perceptionsteorierna och att den tänkta sammanblandningen inte riktigt fungerade som de hade tänkt sig spelar mindre roll. Målartekniken var helt ny, men det fanns flera inflytelserika aspekter. Nästan alla personer på bilden är avbildade rakt framifrån eller rakt från sidan och är placerade längs flera klara linjer (Seurat tog starka intryck av renässansperspektivet), med kvinnan och barnet i ett tydligt centrum. Över huvud taget drabbas man av känslan att det här är en av de första gångerna i den västerländska konsthistorien där elementen i bilden först och främst har använts som brickor i ett formmässigt spel. Det är metoden, materialet och formen som spelar störst roll och det är följaktligen inte längre det tavlan föreställer som är det viktigaste och mest intressanta. Det låter som 1900-talets modernism, tänker ni. Ja, det är precis vad det gör.

Georges Seurat var sin tids mest vetenskapliga och "objektiva" målare men samtidigt en av de mest mystiska och poetiska. Man kan säga att han var en speciell konstnär, men det vore en underdrift. För en gångs skull känns det befogat att använda ett starkare ord än så, tyvärr alltför ofta missbrukat: Seurat var unik.

Mest känd som: neoimpressionismens upphovsman. Sammanförs ofta med Cézanne, Gaugain och van Gogh som en av de fyra stora postimpressionisterna - alla väldigt viktiga för den annalkande modernismen.

81. Ludvig XIV

En vintermorgon 1707 börjar solen trevande sprida sina strålar över slottskomplexet Versailles. De tusentals invånarna stiger ur sina kalla sängar, drar på sig perukerna och gör sig redo för en ny dag. Den sjuttiosjuårige Ludvig XIV är dock fortfarande sängliggande. Louis de Rouvroy, hertig av Saint-Simon, skrider efter påklädnaden och parfymeringen ut ur sitt rum. Idag ska han närvara vid kungens lever – den dagliga ceremonin runt Ludvigs uppstigning och morgontoalett. Skorna klapprar mot korridorernas marmorgolv. Saint-Simons huvud är fyllt av morgontrötta tankar: ”Vad fan ska man egentligen här att göra? Slita sig upp tidigt på morgonen, känna lukten av grannarnas latrin och så gå ut för att se på när vår kung klär på sig. En ära, utan tvekan, men jag hade ju kunnat sitta på ett gods eller i en lägenhet i Paris i stället. Landsbygdens lugn eller storstadens nerv – båda alternativen skulle vara att föredra framför den här stela halvtillvaron. Förhoppningsvis kan det väl åtminstone komma till nytta när man skriver sina memoarer.” En ung markis trippar förbi. De två männen hälsar artigt på varandra. ”Hur många livres spelade du bort igår kväll, din fjant?” tänker hertigen för sig själv.

Samtidigt har brasan i kungens gemak just börjat knastra gemytligt. Klockan dras upp av en urmakare. Nästa person att träda in i rummet är kanske en av tidens mest betydelsefulla – jag talar givetvis om perukmakaren. ”Är inte klockan 8 snart?” tänker Ludvig XIV, som låtsats sova de senaste tre timmarna.

”Han har vaknat!” Nyheten sprider sig i förmaket där adelsmännen trängs inför en av dagens höjdpunkter. De hovmän som fått äran att vara grande entrées för dagen stiger in i kungens rum. Vigvatten stänks på monarken. Några av ädlingarna passar nu på att fråga om en eller annan smärre ynnest från konungen. ”Varje gång du beviljar en favör gör du nio människor missnöjda och en otacksam” tänker Ludvig trött. Medan kungen reciterar den helige Andes mässa drar sig hovmännen på nytt tillbaka till förmaket. ”Herre, förbarma dig. Herre, förbarma dig. Kristus, förbarma dig.” Kungens mumlande uppfattas svagt ute i förmaket. Det låter som om han menar allvar med sina ord. ”Han ska tydligen ha varit en glad kvinnokarl en gång i tiden. Det är därför vi får dras med bastarder som uppträder som om de vore prinsar av blodet. Det är ingen ordning på någonting nu för tiden”, funderar Saint-Simon. Hovmännen stiger på nytt in i rummet. Kungen tar på sig morgonrock och en kort peruk, speciellt avsedd för morgontoaletten. Nu kommer resten av adelsmännen som samlats i förmaket in i kungens rum. Det blir genast ganska trångt. Idag ska kungen raka sig. En av tjänarna håller upp en spegel framför hans ansikte. ”Jag är Ludvig XIV”, tänker han sorgset och spegelbilden verkar vara fullt införstådd med ordens tyngd.

Efter rakningen gnider han med en bomullslapp in ansiktet med utspätt vin. Att fördärva hyn med vatten kommer inte på fråga. Två herrar i svart sammet bär diskret ut den kungliga chaise-percéen, det vill säga nattpottan. Nu påbörjas påklädningen. Kungen tar på sig sina knälånga culottes själv. Förste kammartjänaren räcker över dagens skjorta till den förnämste av de närvarande, som i sin tur med en viktig min räcker över den till kungen. När Ludvig tar på sig allongeperuken och klackskorna växer hans 165 centimeter betydligt. Ovanför skorna dras ett par tätt åtsittande rosa knästrumpor. Kungen tar på sig en lång väst i brokadtyg, och sedan en spetskravatt runt halsen. Till sist är det dags för en rikt broderad justaucorps som med sina uppvikta ärmar låter skjortans spetsmanschetter framträda. Samtal börjar lite försiktigt föras. Någon nämner höstens jakt – ett alltid gångbart samtalsämne i brist på annat. Kungen dricker upp sin mugg med salviathé, som fått ersätta den bägare med kryddvin han alltid brukade dricka vid samma tillfälle i yngre dagar. Han knäböjer framför sängen och förrättar sina böner. Efter detta förflyttar sig monarken och hans närmaste män till ett enskilt gemak där order ska ges och ett program för dagen fastställas. Svält och krig är på agendan. Efter ett tag lämnar så kungen och hela hans sällskap av hovmän de privata rummen för att ta sig till mässan. Alla förväntas givetvis närvara. Saint-Simon suckar. ”Marskalk de Villeroi är här. Det innebär att jag måste lyssna på den idiotens prat under hela gudstjänsten. Jävla skojare.”

Det har varit en helt vanlig tisdagsmorgon vid det kungliga slottet i Versailles.

Mest känd som: Solkungen. Regerade Frankrike i hela sjuttiotvå år och symboliserar den absoluta monarkin. Var ansvarig för utbyggnaden av Versailles praktfulla slott.