32. Catherine Deneuve

Catherine Deneuves genombrott kom med Jacques Demys romantiska och färgsprakande film Les Parapluies de Cherbourg (Paraplyerna i Cherbourg), från 1964, där hon ler och sjunger och dansar, till Michel Legrands medryckande musik. Men det var inte den bilden av Deneuve som stannade kvar i folks näthinnor, utan det iskalla minspel som Deneuve iklädde sig från och med Roman Polanskis film Repulsion, från 1965.

Ett näpet litet ansikte, prydligt kammat och böljande ljusblont hår, ett oskuldsfullt tonfall, och två ogenomträngliga ögon. Catherine Deneuve förknippades med mystik och kyla. I Repulsion spelar Deneuve Carol, en kvinna som har utvecklat en manisk skräck för män. När hon lämnas ensam av systern faller hon hjälplöst ner i vanföreställningar och paranoia, med, vad ska man säga, tråkiga följder för de män som råkar komma i hennes väg. Det är aldrig uttalat i filmen, men man kan från vissa ledtrådar dra den slutsatsen att hennes rädsla för män kommer sig av ett traumatiskt minne från barndomen. Och när hon lämnas ensam tar Carols undertryckta känslor överhanden, de tränger ohämmade ut genom den kalla och känslolösa ytan.

Deneuve återanvände ungefär samma karaktär i samarbetet med Luis Buñuel. I både Belle de Jour och Tristana spelar hon en emotionellt oåtkomlig kvinna, där det erotiska ligger djupt begravt under den iskalla närvaron. Tristana, från 1970 är en av Buñuels mest välgjorda filmer. Relationen och maktspelet mellan den oskyldiga Tristana (spelad av Deneuve) och den burduse och kväljande Don Lope (spelad av en som vanligt imponerande Fernando Rey) är mångbottnat. Don Lope säger sig vara för fri kärlek, men binder Tristana och hennes känslor till sig själv. Maktutövningen får Tristana att förändras, från det naiva och oskuldsfulla till att själv spela med andra personers känslor. Tristana är lika mycket ett intressant porträtt av en gåtfull kvinna som en klockren demaskering av löjliga machoideal, av män som skramlar som tomma tunnor.

I de nämnda filmerna är Deneuves sexualitet undanträngd, och hennes oskuldsfulla natur utnyttjas brutalt av männen eller av samhället. Men utanför filmens värld tog hon för sig. Deneuve har haft längre eller kortare förbindelser med François Truffaut, Roger Vadim, Marcello Mastroianni, Burt Reynolds och Clint Eastwood, och hennes två barn (med Vadim och Mastroianni) föddes utanför äktenskapet. I ett teveklipp från 1981 sitter Serge Gainsbourg och Deneuve i en bil och sjunger "Ces petits rien". Serge, tillbakalutad och gråaskig i håret, med uppknäppt skjorta, sönderrökta tänder och, naturligtvis, med en cigarett i handen, kastar då och då en blick på Catherine, som elegant, med klaröppna ögon, och med handen utanför bilfönstret, återsänder blickarna. Serges raspiga chansonröst bryter av mot Catherines klara och djupa röst, som sandpapper mot en lackerad motorhuv. Hursomhelst, min poäng är att Deneuve i verkliga livet inte var som hennes typiska rollkaraktärer. Hon var ingen av Gainsbourgs söta små flickor.

Deneuve var en av Yves Saint-Laurents muser, och modeikonen klädde henne i filmer som Belle de Jour och The Hunger, en skräckfilm från 1983 av Tony Scott, som är dränkt i dunkel, drömsk och dekadent 80-talsestetik, med bland annat David Bowie och Susan Sarandon i rollistan. I The Hunger spelar Deneuve en mans- och kvinnoslukande femme fatale, som samlar sina erövringar i kistor på vinden. Beryktad är den sensuella och blodiga kärleksscenen mellan Deneuve och Sarandon. Om det är med det oskuldsfulla och söta som den unga Deneuve brukar förknippas, så är det som den eleganta fresterskan i den ärligt talat ganska fåniga skräckfilmen The Hunger jag vill föreställa mig henne. Klädd i underbara kreationer rör hon sig graciöst omkring i ett stort och vackert inrett hus. Hon är äldre nu, det är klart. Några rynkor vid ögonen avslöjar hennes åldrande. Hon sätter sig vid pianot, spelar Lakmé av Delibes, reser sig upp och på vägen upp till sovrummet lindar hon in ett finger i en hand på personen som villigt följer henne uppför trapporna. Det skulle ha kunnat vara någon av oss.

Mest känd som: den kyliga skådespelerskan i filmer som Repulsion och Belle de Jour.

33. Erik Satie

Varje gång jag lyssnar på Erik Saties pianokomposition Gymnopédies är det som att något eller någon drar mig ut till staden, som i form av stora gråa klossar och ändlösa rader breder ut sig utanför mitt fönster; under mig ett myller av människor (som varken ser eller bryr sig om mig), vars önskningar och förhoppningar dämpas av regnet som strilar ner, och allt detta: paraplyer som vecklas ut, människor som trycker sig mot husfasaderna, händer som möts, ord som växlas (protester mot regnets enformighet), tycks vara det enda som betyder något. Böjda och krokiga brådskar människor förbi, liksom tyngda av någonting. Vattnet som lägger sig i springorna mellan kullerstenarna klämtar i samma färgton som de gråa skyarna, som i en målning av Gustav Caillebotte, eller en dikt av Verlaine: "Il pleure dans mon coeur, / comme il pleut sur la ville, / quelle est cette langueur / que pénètre mon coeur? (Det gråter i mitt hjärta, / som det regnar över staden, / vad är det för tristess / som genomborrar mitt hjärta?) Och återigen sitter jag framför fönstret och trummar med pennan, och tänker på alla förlorade möjligheter - när jag ser ditt leende genom regnstänken på fönsterrutan, och ingenting betyder något förutom värmen som sprider sig från mitt hjärta.

Erik Satie föddes 1866, och tretton år gammal skrevs han in vid Conservatoire de Paris, en dans- och musikhögskola i Paris. Saties lärare var inte imponerade av ynglingen, och de beskrev hans pianoteknik som "obetydlig och överarbetad" och "värdelös". Men efter att ha flyttat till bohemkvarteren i Montmartre 1887 kom han i kontakt med konstnärskretsen runt kabarén Le Chat Noir, där bland annat Signac, Verlaine, Strindberg och kompositören Claude Debussy ofta närvarade, och han började publicera korta stämningsfulla pianostycken som Gymnopédies och Gnossiennes. Vackra och vemodiga stycken som rönte stor uppskattning och som gjorde Satie till ett givet namn bland det konstnärliga avantgardet i Paris. Det är med andra ord knappast frågan om några bombastiska Mahler-kompositioner. Uppskattningen av Satie har sedan dess gått i vågor, men efter att John Cage lyfte fram honom vid mitten av 1900-talet har han räknats som en av "modernismens föregångare", en etikett som så ofta klistras på konstnärer från förr, när någon insiktsfull människa till sin ytterliga förvåning inser att allting redan har gjorts, och som utan pardon reducerar konstnären från förr till en simpel länk i en större kedja. Cage kallade Satie för "art's most serious servant" och hyllade honom som en motvikt till Schönberg, Boulez och Stockhausens väldigt kontrollerade och matematiskt komponerade musik. Det låter som att Cage cyniskt använde Satie för sina egna intressen. "Åh, jag är så trött på Stockhausens atonala oljud, låt oss istället hylla Saties vackra pianostycken!" kanske han resonerade. Men det är så människor fungerar. Det är därför författarna till den här listan tillåter sig att hylla Bouguereau - för att vi är trötta på Duschamps tråkiga efterträdare.

I början på 1890-talet inledde Satie en romans med Suzanne Valadon, och han började gå omkring i sammetskostymer som tillvann honom smeknamnet "The Velvet Gentleman". Efter första världskriget kom Satie i kontakt med surrealister som Marcel Duchamp, André Derain och Man Ray. Den sistnämnde kom att utöva ett stort inflytande på Satie. Den första dagen Satie träffade Man Ray gjorde de en readymade tillsammans, The Gift från 1921, som består av ett strykjärn och fjorton häststift fastlimmade på strykjärnets undersida. Satie och Man Rays readymade blev inte lika känd som Duchamps urinoar, men den byggde på samma radikala idé om konstnärligt värde. Det är det konstnärliga sammanhanget, inte den tekniska skickligheten, och inte det sublimt transcendentala (eller något annat svårstavat), som bestämmer vad som är och vad som inte är konst.

Samma avantgardism inspirerade Satie i hans musikskapande. Han komponerade bland annat ett musikstycke med den medföljande instruktionen "att spelas med båda händerna i fickan". Satie funderade också på att komponera musik som det inte var meningen att folk skulle lyssna på, "musique d'ameublement" (ungefär "inredningsmusik"). Man provade att spela Saties inredningsmusik under pauserna på en konsert av Stravinskij, men så fort musiken sattes igång återvände publiken till sina platser. Satie bönföll dem att fortsätta prata och att inte lyssna på musiken, men utan framgång. Även här var Satie långt före sin tid. Det här var långt innan musiken genomsyrade alla delar av samhället. Idag går det knappt att undvika musik om man rör sig på stan, och vi lägger inte längre märke till den monotona hissmusik som ska få oss att må bra och helst lägga ner lite mer varor i varukorgen.

Men det är för de korta pianostyckena från sin ungdom som Satie är ihågkommen. De är stillsamt vackra utan att bli sliskigt sentimentala, gråtfyllda utan att bli sliskigt sentimentala, nostalgiska utan att bli sliskigt sentimentala. Och som min inledningstext antyder är de svagt hoppfulla. Det är inte ungdomens romantiska bedrövelse som pianotonerna förmedlar, utan tjugoårens stilla resignation inför livets till synes orubbliga omständigheter. Det finns ett skönt filmklipp från 1924, som är taget av en ung René Clair, där Satie och dadaisten Francis Picabia hoppar omkring på ett tak i Paris. Det är med den lekfulla experimentella glädjen jag vill förknippa Erik Satie. Han ger hopp om att glädjen finns på andra sidan av vemodet, på andra sidan av trettioårsstrecket, på andra sidan av ett regnstänkt fönster.

Mest känd för: sina korta stämningsfulla pianostycken, som Gymnopédies och Gnossiennes.

Målning av den katalanske konstnären Ramon Casas.

34. Louis Malle

Den franske regissören Louis Malle är så nära en filmens da Vinci man kan komma. Han har gjort allt. Från vemodiga betraktelser över en svunnen tid (Atlantic City), till gripande barndomsskildringar (Vi ses igen barn), från gripande thrillers (Hiss till galgen) till passionerade kärlekshistorier (De älskande). Malle ville inte upprepa sig, och det är därför han genom sin fyrtioåriga karriär gjorde allt från dokumentärer om Indien och Tour de France till surrealistiska dramafilmer. Françoise Sagan och Ivan-Lo Johanssons ord om det kreativa skapandet, att en författare (i det här fallet en regissör) egentligen bara skriver en bok, som varieras i det oändliga, gäller inte för filmens kameleont. Inte heller finns det hos Malle någon enhetlighet i stilen som binder samman hans filmer. Malle är ingen Robert Bresson eller Jeunet. Han har varken Bressons allvar eller Jeunets naiva, ofta jobbiga, stilistiska lekfullhet. Däremot kan man säga att Malles filmer utgör ett panorama över alla mänskliga tillstånd, och ibland är det större att kunna se världen ur flera synvinklar än en enda begränsad.

Malle betraktas ofta som en företrädare för den franska nya vågen, men han låter sig inte så lätt sammanföras med regissörer som Truffaut och Godard. Malle hade ingenting att göra med tidskriften Cahiers du Cinéma, som Truffaut och Godard skrev för, och hans tidiga filmer föregår Truffauts De 400 slagen, som ofta räknas som den nya vågens genombrott, med ett par år. Malle saknar Cahiers-kretsens uttalade syfte att bryta med en förlegad filmkonst, och han är härligt befriad från Godards experimentella tokigheter. I likhet med Françoise Sagan, en annan av portalgestalterna i efterkrigstidens Frankrike, fick han sitt genombrott i unga år. Malle var endast 24 år när han gjorde Hiss till galgen, en ironisk film noir, som katapulterade Jeanne Moreaus filmkarriär till stjärnorna. Till tonerna av Miles Davis ödsliga trumpet vandrar Jeanne Moreau i en scen ner för Champs Élysées, upplyst endast av gatuljusen, arrogant, vacker och ändlöst självsäker. Hiss till galgen är en underhållande thriller, men det är en annan film som är storverket bland regissörens tidiga filmer.

Jag går sällan på bio och det är inte ofta jag blir sugen att se en film när jag bläddrar bland nya filmrecensioner. Ännu en actionkomedi med Angelina Jolie. En ny Änglagård. Mm. Kul. Jag klarar inte av den förutsägbara handlingen, dialogen som består av trötta klichéer, och en lekfullhet som stelnat till marknadsanpassning och lättvindig underhållning. Det är min (säkert naiva förhoppning) att filmen (och konsten!) ska vara motsatsen till förutsägbarhet och väntade uttryck. Jag är förstås inte ensam om min diagnos. De ryska formalisterna sa något liknande i början av förra seklet, och Malle sa en gång att filmerna har blivit för förutsägbara: "jag vill att åskådarna ska bli besvärade". De älskande kom ut två år efter Hiss till galgen , även den här gången med Jeanne Moreau i huvudrollen, och publiken, kritikerna och andra känsliga sinnen blev ytterst besvärade av den sexuella frispråkigheten. En delstat i USA ville förbjuda filmen för obscenitet och fallet tog sig ända till USA:s högsta domstol, som visserligen friade filmen, men som inte kunde enas om en definition av ordet "obscenitet". Domare Potter Stewart hade dock sin åsikt klar när han fällde de numera bevingade orden "I know it when I see it". Låt oss utan att håna domare Stewart milt konstatera att vad som ingår i orden "I know it when I see it", ehuru lika användbara idag som för femtio år sedan för personer som inte vet vad de pratar om, har förskjutits med samma exponentiella takt som mängden erigerade penisar på betalkanalerna vid midnattstimmens inträde.

De älskande handlar om Jeanne Tournier som är gift med Henri, en upptagen affärsman hon nästan aldrig träffar. Inte helt nöjd med det äktenskapliga samlivet inleder Jeanne ett förhållande med den stilige men ganska andefattiga hästpolospelaren Raoul. På väg till Raoul och hans fru, till vilka hon har blivit inbjuden, går Jeannes bil sönder, och hon erbjuds lift av den manligt kraftfulla Bernard. Attraktion uppstår. Men vem och vad kommer Jeanne att välja? En ekonomiskt och socialt tryggad framtid eller ett flyktigt romantiskt ögonblick? De älskande illustrerar mer än förklarar människans ändlösa jakt på kärlek och lycka, även om hon vet att kärleken och lyckan kommer att vara kortvarig. Jag vet inte många konstverk som har fångat den ungdomliga kärleken lika bra som De älskande; den idiotiska, den korkade, den vackra ungdomliga kärleken, som sammanfattas i Moreaus hänförande leende. (Det skulle i så fall vara en viss soullåt.)

Det fantastiska med Louis Malle är att jag med Hiss till galgen och De älskande knappt har nuddat vid hans imponerande bredd. Han stelnade aldrig i sitt konstnärliga uttryck, utan sökte ständigt nya uttrycksvägar för sina provocerande ämnesval. Den första kärleken har incestuösa motiv och i Tag mitt liv söker en alkoholiserad man meningen med livet, som ställd inför livets synbara tomhet bestämmer sig för att ta livet av sig själv. Det går knappast att anklaga Malle för att anpassa sig till publikens smak för banal underhållning, och om han fortfarande hade varit med oss (Malle dog av cancer 1995) och om ni hade blivit inbjudna till Beverly Hills, där han spenderade sina sista år i livet, hade ingen komplimang överträffat den att hans uttryckssätt, trots att den var mångskiftande och nyansrik, aldrig stelnade till blodlösa klichéer och förutsägbarhet.

Mest känd för: sina sexuellt frispråkiga filmer som anklagades för obscenitet. I sin oerhörda spännvidd som konstnär är Malle den regissör som förknippas med den franska nya vågen som är svårast att bestämma och ringa in.

35. Karl den store

I Frans G. Bengtssons översättning är Rolandssången en njutning att läsa. Med svärdet Durendal "som hugger segersällt" i handen och med sin vapenbroder Olivier och biskopen Turpin vid sin sida, slaktar Roland saracener på löpande band. Han klyver män och hästar mitt itu - "från huvudet till skrevet", som det heter - och marken sköljs av blod. Biskopen vill inte vara sämre han, och hans svärd "bringar hedningarna på skam". Det är sannerligen tur att de har Gud på sin sida. Det är bättre att dö och hamna i paradiset, bedyrar Turpin, än att fly och hamna i gycklarsånger. Nu gäller det att försvara kungen och fosterlandet mot de otrogna.

Det är nådens år 778 och Karl den store befinner sig på väg hem från Spanien. Den tappre kungen bestämmer sig för att föra sin här genom bergspasset Roncevaux i pyrenéerna, och han låter därför ställa sin här i en lång kolonn. För att skydda svansen på kolonnen utser kungen sin systerson Roland att tillsammans med Olivier och Turpin och ett gäng paladiner bilda en eftertrupp. På grund av ett svek av kungens fosterson Ganelon överrumplas eftertruppen av en stor saracensk här på säkert hundratusen man. Olivier blickar ut över alla "guldinlagda hjälmar och baner" och "svärd med dunkel glans" och försöker övertala Roland att blåsa i sitt horn Olifanten för att den djärve kungen ska komma till undsättning. Men Roland är mån av att inte verka feg och håller hårt på sin riddarära. Låt hedningarna komma bara, så får de smaka på franskt blankt stål. Här skall inte läggas ner några vapen.

Efter en lång och ärofull kamp står det emellertid klart att saracenerna är frankerna övermäktiga. Roland får ett dråpslag och segnar ner mot marken. Han dör inte utan att först ta livet av ett tiotal saracener, sådär i förbifarten, när han redan utmattad och försvagad ser dödens dimmor omkring sig. Roland hinner också leta upp en pinje att lägga sig under, så att hans död ska se än mer vördnadsvärd ut när kungen återvänder. Han dör en riddares död.

Att läsa Rolandssången i original ska tydligen vara otroligt tråkigt, och det är bara tack vare Frans G. Bengtssons språkbehandling som texten går att avnjutas som ett mustigt stycke krig, riddarheder och rasande slakt av hedningar. I slutet av sången berättas hur Karl den store vid hemkomsten avrättar förrädaren Ganelon och tvingas dra ut på nya härnadståg mot andra uppstudsiga folkslag. Frankernas nederlag i marschen hem från Spanien utgör ett undantag i berättelsen om Karl den stores blodiga bedrifter. Efter att ha ärvt Frankerriket av sin far (med namnet Pippin den lille) och skilt sig från sin fru Himiltrude, kanske av politiska skäl, kanske för att det inte går att tjäna både svärdet och kvinnan, eller kanske av någon annan anledning, ger han sig ut mot såväl langobarder som saxare. Och lyckan ler mot kungen. När Karl den store står på sin levnadsbanas högsta punkt styr han över ett rike som (utöver Frankrikes nuvarande gränser) sträcker sig från västra Tyskland till norra Italien, vilket nästan motsvarar EU:s ursprungsländer. Det finns därför personer som i Karl den stores rike, med hjärtat i Aachen, vill se en tidig gestaltning av drömmen om ett enat Europa. Det är som bekant genom att ta avstånd från andra grupper som en kollektiv självbild kan skapas och vidmakthållas. Rolandssången med dess bild av saracenerna som obarmhärtiga vildar syftade till ett avståndstagande från det som inte var västerländskt och civiliserat.

Men Karl den stores rykte grundar sig inte enbart på hans blodiga värv. Man brukar tala om den karolingiska renässansen, en period då intresset för litteratur, konst och arkitektur blomstrade. Antika texter bevarades och skrevs av, och oerhört vackra illuminationer skapades. Karl den stores projekt att ena sitt rike erinrar om försöken att ena Europa i våra dagar. Han grundade lagar som skulle gälla överallt och han var ytterst bekymrad över att folket i skilda trakter av hans rike inte kunde förstå varandra. Den någorlunda språkliga enhetligheten i det forna Västromerska riket hade börjat upplösas, och Karl den store startade skolor runt om i sitt rike för att förhindra ytterligare språkliga förbistringar. När han år 800 kröntes till kejsare av påven i Peterskyrkan i Rom innebar det i praktiken att Västrom hade återuppstått. Varför han accepterade kejsartiteln är inte helt klart - frankerna stoltserade ofta med att de hade kastat av sig det romerska oket - men det är möjligt att det var med en känsla av både maktlystnad och nyfikenhet. Karl den stores utnämning till kejsare orsakade vibrationer i historiens fina väv. Den stärkte bland annat kyrkans ställning, och den gav en annan maktlysten man, ett tusental år senare, det mytologiska skimmer som behövdes för att axla kejsarmanteln.

Mest känd som: Frankrike och Europas fader, som man ibland, kanske lite slarvigt, säger. Han är din pappa.

Karl den store av Albrecht Dürer, 1511.

36. Évariste Galois

Den som tror att romantiska livsöden är förbehållna enstöriga konstnärer och storögda diktare har uppenbarligen aldrig bekantat sig med matematikern Évariste Galois (1811 - 1832) alldeles för korta liv. Galois öde tillhör 1800-talets allra mest fascinerande; självaste Lord Byron har på den punkten en utmanare. Det spelar ingen roll om ens intresse för matematik är på samma nivå som ens intresse för gamla Åsa-Nissefilmer: historien om Galois är väl värd att lyssna till i vilket fall.

Barndomstiden ägnade Galois hemma hos sin mor där han också bedrev sina humanistiska studier, och den unge pojken visade sig ha mycket lätt för att lära sig. Det var först under skoltiden, i tonåren, som han stötte på matematiken. Detta område uppslukade honom totalt och han brydde sig inte längre om andra skolämnen. Han struntade i lektioner, bråkade med lärarna och var allmänt uppkäftig; ungefär som vilken odräglig skolpojke som helst. Men åt matematiken ägnade han sin fulla koncentration. Inom ett år hade han tillskansat sig allt det senaste inom ämnet och läst de stora, viktiga originalverken (bland annat studerade han Lagrange, ni vet han som om Lavoisier sa "It took them only an instant to cut off his head, but France may not produce another such head in a century." Det skulle visa sig att Frankrike inte ens tjugo år senare hade producerat ett huvud i besittning av minst lika stort vetenskapligt geni som den store kemisten). Bättre än lärarna blev han naturligtvis nästan genast och vid sjutton års ålder lade han fram artiklar i det för honom ganska nya ämnet, men som han alltså redan hade nästan löjligt bra koll på. Okej, det här var den relativt händelselösa och trista delen av Galois liv. Låt oss gå vidare.

Bråkstaken Galois hade vid det här laget hunnit bli frustrerad. Hans briljanta artiklar och uppsatser tappades bort eller ignorerades och han misslyckades två gånger med intagningsprovet till landets finaste lärosäte för matematik. Vid det andra tillfället blev han så arg att han kastade ett suddigum i huvudet på examinatorn - och vips så var den vägen stängd. Han blev istället antagen till en mindre fin skola men stängdes av efter att han stött ett republikanskt uppror på skolan. Om det var dessa motgångar eller Galois allmänt häftiga och våldsamma personlighet som låg bakom hans aktiva deltagande i det militaristiska franska nationalgardet kan man förstås spekulera om. Kanske var det ett genuint politiskt intresse som först och främst låg bakom, vilket i så fall inte vore särskilt konstigt - efter julirevolutionen 1830 och den nye kung Ludvig Filip I maktövertagande ökade de politiska oroligheterna. Galois fick snart problem med rättvisan och hamnade i fängelse för innehav av vapen och för att ha burit nationalgardets då förbjudna utstyrsel. Hota kungen till livet i ett offentligt sammanhang hade han vid det laget redan hunnit göra. Slutet av fängelsetiden spenderade han på ett vårdhem, där han blev hjälplöst förälskad i dottern till en av läkarna. Inte lång tid därefter var det dags för duell mot en officerare vid namn Pescheux d'Herbinville. Vad motivet till denna duell var har historien valt att hålla hemligt. Var det på grund av ett svartsjukedrama? Hade det med hans politiska åsikter att göra? Var det hela rent av en konspiration på regeringsnivå för att bli av med den radikala mannen? Vi vet inte. Vad vi vet är att Galois förlorade duellen och avled en dag senare av skadorna. Han var 20 år gammal.

Det hade kunnat ta slut där, och i så fall hade jag inte suttit här knappt två hundra år senare och skrivit den här texten. Men! Natten före duellen beslutade sig ynglingen för att författa ett brev till en vän där han skrev ned alla sina matematiska upptäckter en gång för alla. Kanske skulle han dö i duellen, men hans fantastiska upptäckter skulle inte dö med honom. Galois dog som bekant, men vännen fick brevet och till slut, nästan femton år senare, nappade den matematiska eliten och Galois storhet erkändes nu snabbt. Det var han som myntade termen grupp och var en av grundarna till det som idag kallas gruppteori (Jag älskar James R. Newmans softa förklaring av begreppet i Sigmas bokserie om matematikens kulturhistoria: "Gruppteorin är en gren av matematiken, där man gör något med någonting och sedan jämför resultatet med det resultat, som man får då man gör samma sak med någonting annat eller något annat med samma sak." Okej!). Han låg bakom Galois teori (vilket eventuellt framgår av namnet) och kom på diverse smarta saker: till exempel att det inte finns några allmänna formler för femtegradsekvationer eller högre. Allt detta var sådant som löste upp knutar inom ämnet algebra, och gjorde att matematiker kunde gå vidare och ta ämnet till nya höjder. Modern algebra används nu inom bland annat kryptering och i processer som involverar sändandet av radiosignaler. Galois tankar var mycket viktiga i den här utvecklingen. Tänk på det nästa gång du betalar nåt över Internetbanken eller pratar i mobiltelefon.

Kanske är det allra bästa med Galois ändå varken hans dramatiska öden i sig eller hans briljanta matematiska geni, utan den inspiration hans liv kan ge oss. Jag vet inte hur gammal du är, men jag är 25 år. Det finns inte längre någon tid att spilla. Jag har vetenskapliga upptäckter att göra, revolutioner att kämpa för, romantiska kärlekar att hänge mig åt. Egypten, here I come. Vetenskapsböcker kan jag läsa på flygresan ner och tjejer finns det nog gott om även där. Nu kör vi.

Mest känd för: sitt dramatiska livsöde och matematiska geni.