fredag 24 december 2010

62. Henri de Toulouse-Lautrec

Jag är vaken när snö yr in genom det krossade fönstret. I min pyjamas sitter jag och stirrar på gestalten som har tagit sig in från den iskalla vinternatten och som nu svävar en decimeter över golvet. "Förbarma dig, jag ber dig, vad du än är, människa eller skugga!" Jag förvånas över mina egna ord och att jag pratar på vers. Gestalten svarar dock på samma versmått: "Människa är jag ej, men var ...", han kommer av sig, "från Mytilene var mina föräldrar ...", han skrattar åt sin glömska och fortsätter i ett mer avslappnat tonfall, "ja, och så vidare, jag har helt glömt bort min Vergilius, men han var ju ändå bara romare. Jag är Alkaios, den gamla greken, och jag här för att säga dig att du slösar bort ditt liv med näsan i gamla böcker. Gudarna satte människan på jorden för att dricka och förlusta sig. Fukta tungan med vin, låt ständigt ett krus följa det andra åt! Du övertygas inte av mina ord? Låt mig ta med dig till ett ställe där vinet aldrig slutade att flöda och där benen aldrig tröttades av dansen!" Han räcker mig handen och vi flyger ut i natten. Under mig ser jag legendariska nattklubbar som Twisted Wheel, Studio 54, Paradise Garage och Chez Bricktop passera förbi. Vi tar oss till Montmartre men tiden fortsätter att snurra bakåt i rask takt; det första världskriget flimrar förbi och året är plötsligt 1893. En röd kvarn och en biljett i min hand hälsar mig välkommen till Moulin Rouge.

Män i pipskägg och plommonstop, med smoking och käpp i handen; kvinnor med genomskinliga kläder, nakna armar, lår och bröst, målade läppar och blågröna och varmt orangea fjädrar; en explosion av färger, rörelser och liv. Yvette Guilbert (som ofta uppträde i en gul klänning och med svarta handskar) börjar sjunga, hon står helt stilla och rör sina långa armar till musiken; säkert något oanständigt, en herre bakom mig börjar hosta och hans uppsvullna ansikte blir alldeles rött när Jane Avril och La Goulue ("drottningen av Montmartre", viskar Alkaios i mitt öra) dansar förbi och La Goulue kastar upp ett ben som låter de uppmärksamma se hjärtat som är inbroderat på hennes trosor. Alkaios drar med mig till baren, där likörerna serveras på en kista och servitören är utklädd till djävul. Jag dricker brodersskål med Alkaios, och ska precis beställa en Tremblement de Terre, hälften absint hälften cognac, när jag i ena hörnet av lokalen ser en man på en stol och med ett tecknarblock i famnen, som med skarpt öga studerar alla som dansar och dricker. "Vem är det där?" frågar jag och avbryter Alkaios mitt i en oanständig historia om Sapfo. "Åh, det är monsieur Toulouse-Lautrec, han sitter alltid på sin stol och tecknar, han dansar aldrig, men dricker desto mer - han är nästan min like." Alkaios skrattar till, men blir snart allvarlig. "Men det finns något våldsamt och tvunget i hans drickande. Ser du käppen där? Den är ihålig." Och som på en signal skruvar mannen på käppen och för den till munnen.

"Han mäter inte många centimeter över jorden, Henri", fortsätter Alkaios, "men hans blick når längre än de flestas, och den är skarpare och mer ödmjuk. Han får stå ut med mycket hån på grund av sin längd, folk tittar och ropar efter honom på gatorna. Han invalidiserades efter ett par olyckor för snart femton år sedan, benen slutade att växa, och förhindrad att göra sånt som andra barn gör ägnade han sig åt konsten. Han lämnade sin aristokratiska uppväxt och hamnade så småningom här i Montmartre", Alkaios slår ut med händerna, och välter ut några glas, "och här tillbringar han sin tid med att teckna människor på kabaréer och nattklubbar. Han ställer ut på Salon des Indépendants med Seurat och Odilon Redon. Fantastiska grejer! Vi hade mest skulpturer på min tid, men vem kan inte uppskatta Henris användning av färger och det utsökta linjespelet i några av hans teckningar? Visste du förresten att han åkte till London och blev vän med Oscar Wilde? När Wilde blev anklagad för homosexualitet var Henri en av Wildes mest högljudda försvarare. Hm, ja, det ligger förstås ett par år framåt i tiden. Men det är typiskt för Henri, sympatin för samhällets utstötta. Jag måste presentera er för varann!"

Den lite för stora rocken, det svarta skägget, plommonstopet och pincenén, Toulouse-Lautrec gör ett allvarligt intryck där han sitter och tecknar i sitt block. Ständigt kommer det fram människor för att hälsa. Alkaios historia har störts av av att han ständigt måste "fukta tungan" med likör. Han beställer in ännu ett glas, och samtidigt reser sig Toulouse-Lautrec och banar sin väg genom de dansande som viker undan. "Jaja, en annan gång då", säger Alkaisos, inte alltför besviken, och fortsätter att berätta. "Den andra delen av Henris liv är på många sätt den naturliga följden av hans genialitet, hans fysiska handikapp och en skoningslös omvärld. Man säger ju att genialitet och galenskap är två sidor av samma mynt; Henris hälsa börjar försämras och på sommaren 1897 ser han gigantiska spindlar i sitt rum och skjuter efter dem med en revolver. Han läggs in på ett mentalsjukhus av sin familj, och i pressen hånas både han och hans konst. Henri skriver ett brev till sin far och ber om att få bli frisläppt: 'Pappa, det här är din chans att göra det anständiga. Jag är inspärrad, och allt inspärrat dör.' Han släpps fri, men kan inte hålla sig från alkoholen och 1901, 36 år gammal, dör han i följderna av alkoholism och syfilis."

Alkaios håller likörglaset i handen, det är första gången jag ser något som kan kallas tvekan i hans ansikte. "Ett tragiskt levnadsöde, på alla sätt, typisk för detta Paris i slutet av det här århundradet - kort och intensivt. Jag hoppas bara att han upplevde stunder av lycka och kärlek, han om någon förtjänade det." Fortfarande tankfull låter han det söta innehållet rinna nerför strupen. "Nej, nu pratar jag som om han redan vore död! Men det är mitt privilegium som spöke. Det är fest, låt oss dansa!" Han för mig ut bland de dansande, till färgerna och fjädrarna, till de nakna låren, och till musiken som firar vår eviga ungdom.

Mest känd för: sina bilder av dansande människor på Moulin Rouge, sin alkoholism och sitt fysiska handikapp.

3 kommentarer:

  1. Undra om det är svårt med balansen när man har en så opropertionerligt stor överkropp. Tips: byt hatt mot platåskor.

    God jul listan, tack för att ni gör vad ni gör!

    SvaraRadera
  2. Kanske den mest underhållande texten än så länge. Toulouse-Lautrec var såklart en hjälte (och kanske lågt placerad)!

    SvaraRadera
  3. Här ger jag dig helt rätt, han är antagligen alldeles för lågt placerad.

    SvaraRadera