fredag 17 december 2010

67. Molière

Komedi är en svår genre. Det som var roligt ett visst årtionde är stendött tio år senare och det som spanjorer skrattar åt är ingenting som vi civiliserade tycker är roligt över huvud taget. Det är inte bara snobberi som gör att kultureliten håller Sofokles högre än Aristofanes, väljer Marlon Brando före Jim Carrey och gillar Bergmans dramer mer än hans komedier. Komik går ut på att vara rolig, att få folk att skratta. När skrattet har tystnat finns det sällan något som dröjer sig kvar. Den komik med störst överlevnadspotential är den som, förutom att vara rolig, också har andra bottnar. Torsk på Tallinn hade inte blivit en svensk klassiker om den bara byggde på aktörernas roliga dialekter, miner och utspel. Nu är det istället en smärtsam film om ensamhet, skildrad på ett hejdlöst roligt sätt. Humor används ofta för att bearbeta jobbiga ämnen men den kan också fungera mycket bra som ett verktyg för att leverera kritik: mot samhällsklasser, mot sociala orättvisor, mot allmänt hyckleri. Fråga bara Lenny Bruce. Fråga Molière.

Molière (1622 - 1673) är en av världshistoriens allra största komediförfattare inom dramatiken. Han föddes som Jean-Baptiste Pouqelin i en välbärgad borgarfamilj men valde att vända sin sociala status ryggen och satsa på teateryrket, där han var verksam både som pjäsförfattare och skådespelare. Man kan tycka att det krävs lite stake för att våga satsa på skådespelaryrket också idag, men det är ingenting mot den viljestyrka som krävdes av en person från de högre samhällsklasserna i Frankrike under den här tiden. Skådespelare hade mycket låg status: de fick som exempel inte begravas i vigd jord. Det sägs också att Moliére valde att byta namn för att fadern skulle slippa skammen att ha en skådespelare i familjen. Man kan tänka sig hur det skulle ha låtit när föräldrarna bjöd hem gäster: "Pouqelin.... hm, Poueqelin... herregud, du är väl inte släkt med han skådespelaren?!" Moliére hade i början svårt att lyckas, han drogs bland annat med skulder som skulle leda till ett kort fängelsebesök. Hans inlåsta tid (inte längre än tjugofyra timmar) är värd att nämna eftersom den kan ha orsakat den tuberkulos som nästan trettio år senare skulle leda till hans död. Moliére släpptes, försökte reda ut sin skulder och kämpade på bäst han kunde.

Under Ludvig XIV:s tid ändrades klimatet för författarna. Enväldet som rådde innebar att konstnärerna var beroende av kungamaktens välvilja om de skulle ha någon professionell framtid över huvud taget. Denna omständighet fick säkert mängder med författare att förbanna sin härskare, men för Molière blev det hans lycka. Solkungen uttryckte sitt gillande och gav honom stöd och beskydd. Man kan lätt tro att kungamakten skulle föra med sig en begränsande inverkan på författarens verk men så blev det inte riktigt. Visst, han fick naturligtvis passa sig för att kritisera hovet, men han hade samtidigt ett mäktigt skydd mot arga borgare, jansenister, konservativa författare och andra som inte gillade Molière träffsäkra satir. För var det någonting han gjorde, så var det att driva med folk. Naiva flickor, falska präster, giriga borgare, lättsinniga njutningsmänniskor, stolta vetenskapsmän - väldigt få gick säkra när Molière satte pennan mot papperet. Att snytingarna levererades med hjälp av humor var kanske det värsta av allt; det är en sak att bli kritiserad, en helt annan att dessutom bli skrattad åt! Flera av hans pjäser skapade debatt, inte minst den skandalösa Tartuffe, kanske den mest kända av Molières pjäser. I vanlig ordning är det flera typer av människor som får en släng av sleven, men den skarpaste kritiken är riktad mot hycklande religiösa män: En "gudfruktig" lurendrejare försöker snuva en familj på pengar med hjälp av spelad fromhet. (Den som har sett filmklassikern Trasdockan vet precis vilken typ av person det rör sig kring.) Pjäsen blev efter kyrkliga påtryckningar förbjuden av kungen, som själv egentligen inte ville se den stoppad.

Den sjuttonde februari år 1673 började som en vanlig dag på jobbet för Molière. Han spelade en hypokondriker i sin egen pjäs Le Malade imaginaire (Den inbillade sjuke) och fick plötsligt kraftiga hostattacker. Det är lätt att föreställa sig hur imponerad publiken måste ha blivit av detta bravadnummer. Problemet var att Molières sjukdom inte var inbillad och efter att trots allt ha slutfört kvällens uppträdande så drabbades han av en allvarlig kollaps. Några timmar senare dog han.

Molière utövade stort inflytande på dramatiker i hela Europa under nästkommande århundrade och är en av få 1600-talsförfattare som fortfarande läses idag. Man vrider sig inte av skratt när man läser Molière, men de elaka porträtten av olika karaktärstyper och den skarpa satiren fortsätter att intressera - men också underhålla - alla som tar sig tid att bekanta sig med hans bitska mästerstycken.

Mest känd som: den mest kände av franskklassicisterna och en av västerlandets största dramatiker inom komedigenren över huvud taget.

5 kommentarer:

  1. ..."det som spanjorer skrattar åt är ingenting som vi civiliserade tycker är roligt över huvud taget."
    Caramba!!!

    SvaraRadera
  2. Det är lika bra att ta fram stora släggan! Snubbelhumorn som tycks regera i södra Europa är inget som faller mig i smaken direkt, men när jag tänker efter så det känns ändå lite dumt att driva med den när jag erinrar mig den inte direkt jättesofistikerade komiken vi svenskar uppenbarligen gjort oss förtjänta av på senare tid. Huvva.

    SvaraRadera
  3. Skönt att läsa! Jag tycker inte heller om den jättesofistikerade svenska komiken.Jag har trott att det har med min ålder att göra.
    M-m B

    SvaraRadera
  4. "Ens vän jag vara vill,
    ens vän men inte allas,
    och mänsklighetens vän -
    ber jag att få slippa kallas."

    SvaraRadera
  5. har hans inverkan något som har påverkat oss idag?

    SvaraRadera