78. Jean-Honoré Fragonard

Jag har aldrig blivit kär i någon som är som jag. Jag dagdrömmer, gillar Amelie de Montmartre, tar inte tag i mitt liv och besöker fortfarande min gamla lågstadieskola ibland bara för att dribbla runt lite och skjuta på det gamla fotbollsmålet; gör jag mål låtsas jag att det var en viktig match och att hon satt i publiken. Jag längtar efter det som hände för många år sen, det som skulle kunna hända i framtiden, det som pågår någon annanstans, det de där människorna jag ännu inte träffat håller på med. Något vackert, något spännande, något sprillans nytt eller dimmigt nostalgiskt. Det finns en anledning till att jag lyssnar på obscena mängder popmusik.

Jag vet inte om Jean-Honoré Fragonard (1732 - 1806) hade gillat popmusik, men jag vet att han hade en utsökt förmåga att uttrycka samma naiva längtan, bitterljuva obeständighet och helhjärtade eskapism som vi popfans är så förtjusta i. Förvisso funderade han länge på vilken konst han egentligen ville syssla med; var det religiösa, historiska och klassiska motiv han skulle ägna sig åt eller något helt annat? Men när Solkungens efterträdare, Ludvig XV, och hans kungliga umgängeskrets gav målaren ärofyllda uppdrag förstod Fragonard vilka motiv som skulle passa sina arbetsgivare bäst. Rokokon var populär bland flera av Europas kungahus, till en början i form av arkitektur och inredning men snart också i målad form. De ofta problemtyngda regenterna älskade verklighetsflykt och rokokon gav dem vad de ville ha. Motiven är lättsamma, ofta präglade av en ungdomlig romantik och beslöjad erotik. Formerna är vackert kurviga och böljande, färgerna ljusa och klara. Det är en bekymmersfri drömvärld som målas upp. Tänk kärv diskbänksrealism och föreställ dig sedan den absoluta motsatsen, och du har en ganska bra uppfattning om vad rokoko är för något.

Ibland kan man få intrycket av att rokokomålningar inte innehåller något stråk av melankoli eller mörker. Så är det inte. Det finns en sorg i flyktigheten, en vetskap om att det här perfekta tillståndet för det första inte finns eller kan finnas i verkligheten, men också en känsla av att allt snart kommer att vara över. Två älskare träffas som hastigast i hemlighet, och kommer kanske aldrig att kunna mötas på detta sätt igen. Om allt vore bra, varför måste de träffas i hemlighet? Varför måste kvinnan titta sig så oroligt över axeln? Det finns flera saker som kan gå snett: Snart måste någon av dem åka iväg, någon kommer att tappa kärleksgnistan, någon kommer att stoppa käppar i hjulen för dem. En flicka är mitt uppe i ett livfullt gungande, klänningen hon bär är underbar och männen åtrår henne med sina blickar. Men gungan kommer att stanna. Männen ge sig av. Klänningen kännas gammal och gå sönder.

När revolutionen kom flydde Fragonard Paris och bodde hos en vän i Grasse i sydöstra Frankrike, där han en gång föddes. Fragonard hade jobbat åt kungens folk och blev därför efter revolutionen på kort tid något hopplöst gammeldags, en kvarleva från en svunnen tid. Han återvände i början av artonhundratalet till Paris men dog snart, bortglömd och förträngd.

Rokokon kommer aldrig att rädda människors liv, den kommer aldrig ta ansvar och aldrig peka på viktiga problem i samhället. Bra så, det vill jag heller inte att den ska göra. Jag och Fragonard står med ryggen mot vår värld och blickar istället in i en annan, full av färger och liv: en värld där det är okej att fortfarande tro på romantik.

Mest känd för: en av de främsta företrädarna för den mest eskapistiska konstgenren världen skådat.