79. Marguerite Duras

När en propert men lite grådassigt klädd man efter att ha satt ned sin tekopp levererar en kvick replik frestas vi att beskriva personen som typiskt engelsk. En svensk är naturligtvis en tystlåten person som inte sätter sig bredvid andra i kollektivtrafiksammanhang och tycker att den finaste komplimang man kan få är att vara "osvensk". Oavsett hur mycket eller lite sanning det ligger i sådana här beskrivningar kvarstår det faktum att vi alla har våra föreställningar om hur en typisk person av en viss nationalitet ser ut, agerar och fungerar. Marguerite Duras är för många av oss franskhet personifierad. Hon var en intellektuell och märklig författare i total avsaknad av humor. (En scen i John Water's film Polyester visar hur pretentiös ägaren till en drive in-biograf är: Biografen visare tre Durasfilmer - i rad!) Hon var politiskt aktiv. Drack nästan lika mycket som hon rökte, vilket hon gjorde jämt. Hennes filmer - hon skrev manus och regisserade - är experimentella, långsamma och visar också dem på hennes gravallvar. Det är inte ofta hon ler på bilder.

Inte för att hon hade någon anledning att vara särskilt munter. Uppvuxen i en fransk familj i dåvarande Franska Indokina var livet ingen dans på rosor. Pappan dog tidigt och det blev upp till den depressiva och illa omtyckta mamman att försörja barnen. Modern, som var totalt okunnig om jordbruk, köpte en jordlott i Kambodja där hon försökte odla ris på ett ställe som låg begravt under vatten sex månader om året. De levde extremt fattigt. Den unge Marguerite blev slagen av både mamman och storebrorsan och var knappast familjens favorit. "Det här är min äldste son, det här är min andre son, och det här är min lilla stackare", var mammans sätt att introducera sina barn. Vid femton års ålder blev den unge Marguerite älskare åt en rik kinesisk man och hon börjar lära sig om sex och relationer, teman som återkommer i hennes författarskap. Två år senare gav hon sig av till Frankrike, där hon efter några års studier födde ett barn som hon fick tillsammans med poeten Robert Antelme, med vem hon också gifte sig. Barnet dog vid födseln. Paret engagerade sig under andra världskriget i motståndsrörelsen och anordnade sammankomster i sitt hem, där hon bland annat bjöd Francois Mitterand på kaffe. Antelme infångades av Gestapo och skickades till koncentrationsläger. I sina anteckningar beskriver Duras den oroliga väntan på sin make, som vid återkomsten var totalt utmärglad och oigenkännlig, samt hur hon vårdar honom allt medan hon väntar på att hitta det rätta tillfället för leverera sitt besked: att hon ska lämna honom.

Det kan tyckas märkligt att prata så mycket om en författares liv istället för dennes verk, som borde vara det mest intressanta i sammanhanget, men Duras texter är i många fall rent självbiografiska och så färgade av hennes egna erfarenheter att det är i det närmaste nödvändigt. När jag läste Halv elva en sommarkväll (Dix heures et demie du soir en été) drabbades jag av hur oerhört mycket känslor som låg och bubblande under den iskalla och korthuggna ytan. Det är hemingwayskt, men där lidande och fysisk passion är det underliggande snarare än rastlöshet och identitetskris. En mening. Ytterligare en. Och så ännu en. Punkt. Det är lite som skrivs men det är väldigt mycket som sägs. Kombinationen av en kylig, exakt stil och starka, undertryckta passioner är magnifik och återkommer också i hennes filmer. Hiroshima mon amour, regisserad av Alain Resnais men med manus av Duras, är ett utmärkt exempel. På många sätt kall och osentimental till formen lyckas den med hjälp av kontrastverkan effektivt förmedla den starka förvirring, trängtan och sorg som huvudpersonen känner. Allting starkt präglat av hennes egna erfarenheter och känslor.

Duras var väldigt produktiv och arbetade hela tiden mycket, men hon drack ännu mer. Sista sexton åren levde hon tillsammans med en nästan 40 år yngre homosexuell man, och när Duras strupcancer till slut höll på att besegra henne fanns han alltid i närheten. Han spelade in det som kom att bli några av författarens allra sista ord: "Jag råkar vara genial. Jag är van vid det nu." Inget mer sägs, inget mindre. Kristallklart, sparsmakat och precist, som alltid. Jag har inga invändningar.

Mest känd som: en i litteratur och film allvarlig och illusionslös skildrare av livet.