måndag 28 mars 2011

1. René Descartes

I en av sina böcker från 1600-talets början berättar Francis Bacon en historia om några munkar som tvåhundra år tidigare skulle komma fram till hur många tänder en häst har. I tretton dagar rasade den uppslitande debatten i klostret. Alla antika texter luslästes och såväl uppfinningsrika som fantastiska förslag framfördes med anledning av nya textställen som kunde kasta ljus över frågan. I början på den fjortonde dagen dristade sig en ung munk att föreslå för sina överlägsna kolleger att helt enkelt se efter i munnen på en häst. De äldre munkarna, plötsligt förenade i sin avsky mot ynglingen - som förresten förmodligen var besatt av Satan - och djupt sårade i sin vördnad för kyrkofäderna och traditionen, slängde ut den aningslöse munken ur klostret. Vilken oförskämdhet! Hur vågade han kritisera Aristoteles? Efter flera dagar av fruktlösa strävanden förklarade munkarna att problemet med hästens tänder var ett av dessa eviga och olösbara mysterier som plågade människorna.

Bacons historia är lika träffande som den är överdriven. Det är grym, underbar parodi. Förr i tiden, raljerar Bacon, brydde man sig inte ens om att se efter om de vördade antika texterna stämde överens med verkligheten eller inte. Istället ägnade man sig åt löjliga hårklyverier - man ville ta reda på om Adam hade en navel eller om änglarna skiter. Sakta höll ett vetenskapligt medvetande ta form, i tydlig opposition mot skolastiken och Aristoteles som - förutom i frågor som stred mot kyrkans läror - rådde som obestridlig auktoritet. I Bacons utopiska roman Atlantis från 1624 är det vetenskapen som vördas som helig instans. Bacons förslag om ett vetenskapligt tempel, "Salomons hus", fick fyrtio år senare verkliga konturer när The Royal Society 1660 grundades i London. Det är fel att säga att religionen tappade sin betydelse, men det räckte inte längre att peka på en gammal text och säga "ja men han sa..." Samtidigt bredde skepticismen ut sig. Man letade efter något att klamra sig fast vid, någonting säkert och orubbligt.

Det sägs ibland lite skämtsamt, men inte utan skäl, att Sveriges enda bestående insats till filosofihistorien är att vi tog livet av Descartes. Det är inte helt sant. Att Descartes dog av en lunginflammation, orsakad av drottning Kristinas helvetiskt tidiga morgonlektioner, har ifrågasatts av vissa forskare. Han kan lika gärna ha blivit arsenikförgiftad av en katolsk missionär. Dog gjorde han i alla fall, och "björnarnas land" (som Descartes kallade vår kyliga avkrok i Europa) fick sin rättmätiga plats i filosofiböckerna. I vilket fall som helst föddes René Descartes den 31 mars 1596 i en liten by nära Tours. 1604 började han på en jesuitisk internatskola, men efter några år insåg han att han var tvungen att se sig om i världen. Han reste bland annat till Holland - där han med all sannolikhet rökte på - och 1628 bestämde han sig för att flytta dit permanent. I tjugo år levde han där i asketisk isolering. Han tog nu starkt avstånd från tobak och fördummande droger, sov alltid naken och tog sovmorgon till långt fram på förmiddagen. Och så skrev han på sina filosofiska avhandlingar. 1637 publicerades Discours de la méthode, skriven på en klar och smått ironiskt hållen prosa - ja, "även kvinnor borde klara av att förstå den", som han skriver i ett brev. Det är i Discours som Descartes lägger fram sitt filosofiska projekt, att betvivla allt som går att betvivla, och leta sig fram till en fast punkt bland alla villfarelser - en arkimedisk punkt, efter den grekiska matematikern som en gång lär ha sagt: "Ge mig en punkt (utanför jorden) där jag kan stå, och jag skall sätta jorden i rörelse".

Vi kan inte lita på våra sinnen. En åra som sänks ner i vatten ser böjd ut, ett hus som betraktas på avstånd ser litet ut i jämförelse med människan som står bredvid dig. I Meditationes de prima philosophia, som kom ut 1641, tänker sig Descartes att han är bedragen av en elak demon, som försöker vilseleda hans sinnen. Han bestämmer sig för att inte tro på någonting som går att betvivla. Vad återstår då? Kärleken, svarar ett obesudlat sinne. Knappast! Det här är en filosof. I Discours hittar vi den pregnanta formuleringen cogito ergo sum, jag tänker alltså finns jag. Descartes hade äntligen hittat någonting han inte kunde tvivla på. Även om demonen får honom att tvivla på sina sinnesförnimmelser, kan den inte få honom att tvivla på att han är någonting som tänker, att han är någonting som har dessa tvivel. Och detta "någonting" måste existera, annars kunde det inte tvivla på sin egen existens.

Descartes individualism är uppenbar. Vid den här tiden var det vanligt att presentera sina upptäckter under namn som "den franska Apollonius" eller "den holländska Apollonius", och man betraktade sina upptäcker som tillägg till de antika texterna. Descartes arbeten stod däremot under eget namn, och för första gången tog filosofin formen av en systematisk självåskådning. Montaigne hade visserligen genomfört en liknande introspektion, men hos Montaigne var det aldrig tal om ett systematiskt sökande efter visshet. Privat var Descartes kylig, reserverad och självtillräcklig. Mot andra kända matematiker förhöll han sig fientligt avvisande. Högfärdigheten blandades paradoxalt nog med en övertygelse om att hans resonemang kunde förstås av vanliga människor med gott förnuft. Alla som vågade lämna sina fördomar vid tröskeln hade möjlighet att nå fram till samma uppfattning som Descartes. På tankens område kan Descartes betydelse jämföras med Martin Luthers. Efter reformationen stod kyrkan inte längre i vägen mellan människan och Gud. Alla människor kunde nå fram till nåden. På samma sätt stod inget längre i vägen mellan människan och visshetens sköna himmel.

Descartes värld är en värld där naturlagarna härskar oinskränkt, en "machina mundi", ett stort maskineri. Själslivet skiljer sig däremot från den materiella världen. Medan den materiella substansen utmärks av utsträckning i rummet, utmärks själen av subjektivitet och odelbarhet. Hur själen påverkar den materiella världen orsakade Descartes stora problem, och i ett outgrundligt fall av improvisation lokaliserar han till slut själen i tallkottkörteln. Det är där växelverkan mellan själ och kropp äger rum. Descartes trodde givetvis på Gud, och han försökte härleda Guds existens ur sin fasta övertygelse att han existerar. Det gick sådär. Man ska inte inbilla sig att tro att Descartes var revolutionär till sinnes. Han undvek helst att stöta sig med omvärlden, och 1633 underlät han att ge ut ett arbete om planetsystemet när han såg vad som hände med Galileo Galilei. "Descartes - förståndighet och medelmåtta" skrev Céline, och man förstår den livsbejakande författarens fientlighet mot filosofen som för många representerar kallt förnuft, torftighet och impotens. Men den som verkligen läser Descartes kommer att erfara den befriande känslan av att stiga in hos någon som tålamodigt dukar fram invändningar, utvärderar dessa, och tar sig tid till att resonera sig fram till det bästa möjliga svaret. Det är en beskrivning som kantrar till löjlig filosofisk idealism - javisst! - men det är den sortens idealism som gör att vi kan fortsätta hoppas att filosofin fortfarande har en roll att spela i människors liv.

Descartes idéer fick ett oerhört genomslag. Strider mellan aristotelisk skolastik och den naturvetenskapliga åskådningen flammade upp runt om i Europa. Även i Sverige, fast här med mindre intensitet. (Franska revolutioner förlorar, som bekant, alltid i svensk översättning.) Naturvetenskapen och Descartes gick vinnande ur striden. Det kunde han glädja sig åt där han låg några fot under Adolf Fredriks kyrka i Stockholm, kanske med arseniken stelnad i blodådrorna, innan hans kvarlevor fördes till Frankrike och Saint-Germain-des-Prés. På gott och ont handlade Descartes projekt om människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet. Hon vaggades inte längre till ro av skolastikens ömma händer. När Descartes var liten drömde han om att kontrollera åldrandet. I den mån hans idéer har format det samhälle i vilket vi befinner oss, lever han kvar än idag. Descartes hittade sin arkimediska punkt. Jorden satte sig i rörelse.

Mest känd för: orden cogito ergo sum, jag tänker alltså finns jag, som markerade slutpunkten för hans systematiska tvivel. Att han existerade kunde Descartes inte tvivla på, och det var från den fasta punkten han byggde upp sin världsbild.

Målning av Jan-Baptist Weenix, ca. 1647, en av endast två målningar vi med säkerhet vet föreställer Descartes. Det mest kända porträttet tillskrivs ofta - felaktigt - Frans Hals, och föreställer inte ens Descartes. Så här såg han ut: kort och knubbig, med påsar under ögonen och dubbelhaka. På bokuppslaget står det "Världen är en saga".

19 kommentarer:

  1. Grattis till en fin och avklarad lista!!!

    SvaraRadera
  2. Tack alla tre för en stimmulerande och lärorik blogg! Med nyfikenhet har jag slagit på datorn varje dag för att se vem inlägget handlar om.Jag kommer att sakna den dagliga dosen av allmänbildning.
    Ny ska jag fylla dagarna med att odla min trädgård.
    MmB

    SvaraRadera
  3. Haha, är det så där han ser ut? Jag förstår att de valde det andra porträttet.

    För övrigt vill jag tacka alla som lagt tid på att läsa eller skumma igenom vår blogg! Nu vill jag höra hur ni tycker att listan egentligen skulle ha sett ut. Vem har vi missat? Vem borde ha varit etta om ni hade fått bestämma?

    SvaraRadera
  4. Ja, men jag föredrar det här porträttet. Här är den rena tanken nerdragen till kroppslig verklighet. Man hoppar till, precis som när man plötsligt i meditationerna läser att Descartes sov naken.

    Bubblare: Edgar Degas, Auguste Comte, d'Alembert, Claude Lévi-Strauss, Antonin Artaud, André Breton, Raymond Queneau, Youri Djorkaeff. Vi hade säkert fel angående minst en av de där.

    Nån som vet något om Bruno Latour, Gilles Deleuze och Louis Althusser får väl säga om de förtjänade en plats.

    Ja, och som mathistoriskt intresserad var det såklart synd att gastronomer som Brillat-Savarin och Grimod de La Reynière och kockar som Escoffier, Ude, Soyer m.fl. inte kom med.

    SvaraRadera
  5. Sant.

    Håller med om dina bubblare, ja, förutom Djorkaeff då. Man måste också nämna Stendahl, Le Corbusier och Thierry Henry (bättre än Youri!) som allvarliga utmanare tycker jag.

    SvaraRadera
  6. Christian Håvestad28 mars 2011 kl. 21:47

    Sådär, ja! Mycket väl genomfört arbete!

    Självklart är det Henry och inte Youri som skulle ha en chans.

    Avdelning missar: Alain Delon skulle naturligtvis varit med. Frankrikes snyggaste man bör ju beredas plats på en dylik lista. Foucault - mannen som nästan egenhändigt förstört det politiska, akademiska och offentliga samtalet - var alldeles för högt upp, likaså de Beauvoir (om än inte lika allvarligt). Några regissörer var kanske lite väl högt placerade och jag tycker att Voltaire skulle bytt plats med Camus. Annars var det bra. Bävade inför att det skulle dyka upp ännu fler strukturalister, konstruktivister och vänster-"intellektuella" (Althusser eller Lévi-Strauss exempelvis - fast han föddes i Belgien så det hade nog varit fel av den anledningen också).

    Nästa lista borde bli amerikaner. Då har jag redan ettan klar åt er.

    SvaraRadera
  7. Christian Håvestad28 mars 2011 kl. 21:57

    Fö: Descartes är ju, vid närmare eftertanke, ganska självklar etta.

    Vad gäller Sveriges plats i filosofihistorien är det tragiskt, men sant att vi är högst mediokra. Att Torbjörn Tännsjö landets mest kända filosof talar sitt tydliga språk...

    SvaraRadera
  8. Rätt man vann!
    Det vågar jag säga utan att på långa vägar ha de tre skribenternas vida kunskaper om remarkabla franska personligheter.

    TACK ...
    ... för att ni har presenterat några för mig tidigare helt okända personer,
    ... för att ni på ett underhållande sätt har vidgat mina kunskaper även om dem jag redan kände till,
    ... för att ni hela den gångna vintern har stimulerat min läslust och mången gång inspirerat mig att tänka till lite extra!

    Och - som mitt minne inte längre är vad det en gång borde ha varit, så kommer jag att läsa om många av era uppsatser och kanske också komma med nya frågor och kommentarer.

    Lycka till i allt ni företar er!
    Er tacksamme
    Pegge

    SvaraRadera
  9. Christian: Personligen har jag bara sett Alain Delon i Viscontis "Rocco och hans bröder" där jag tyckte att han var sådär... Men det är klart: i teorin har jag givetvis älskat honom ända sedan jag som finnig tonåring för första gången fingrade på omslaget till "The Queen is Dead".

    Är inte amerikanerna för många eller är det bara vad man tror? Jag tror jag vet vem jag skulle ha som etta i alla fall. (Det är en soulartist.)

    Vad gäller svenska filosofer, låt oss inte glömma Axel Hägerström - Sveriges och Uppsalas stolthet! Finns ett extremt episkt foto på honom i filosofernas seminarierum på Uppsala Universitet, men jag har dessvärre inte kunnat hitta det på nätet.

    Pegge: Varsågod, och tack själv för ditt ihärdiga läsande och kommenterande! Kom gärna med nya frågor och kommentarer, det är bara roligt :) Skönt att se att vi verkar ha fattat rätt beslut om Descartes också (även om jag i hemlighet hellre ville se Proust på tronen).

    SvaraRadera
  10. Jag kan inte annat göra än att sluta upp i hyllningskören! Tack ska ni ha för ett fantastiskt arbete, detta är folkbildning när den är som allra bäst/intressantast/roligast/mest välarbetad! Jag kommer från och med imorgon och 101 dagar framåt att läsa igenom listan på nytt – jag får inte nog.

    Men så var det här med vilka som inte kom med, fransmän som i allra högsta grad hade platsat. Escoffier, Nostadamus, Alexandre Dumas, Yann Tiersen, Fernand Braudel, Clément Ader, Alain Finkielkraut och Jean Cocteau, till exempel.

    Och så var det alla dessa konstnärer: Paul Signac, Georges Braque, Edgar Degas, Georges de la Tour och Yves Klein är alla konstnärer som förmodligen platsat på vilken ”101 bästa belgare”-, ”101 bästa rumäner”- eller ”101 bästa irländare”-lista som helst. Nu var dom ”tyvärr” födda i Frankrike och där är konstnärskonkurrensen, ja, mördande. Är det något man slås av när man läser den slutliga listan är det just det – hur kan ett land rymma så många fantastiska, banbrytande och framgångsrika konstnärer?

    Nästa punkt: kvinnorna, kvinnorna, kvinnorna. Har jag räknat rätt är det tolv stycken kvinnor som tagit sig in på listan, pinsamt få, vilket ni själva konstaterade vid nedräkningens början. Så har tyvärr historieskrivningen och samhället sett ut, men här är ett gäng kvinnor som på allvar kunnat rå på gubbväldet: George Sand(!), Olympe de Gouges, Flora Tristan, Virginie Mouzat, Émilie du Châlelet, Ninon de l’Enclos, Madame de Staël, Séverine och Amélie från Montmartre om hon funnits på riktigt…

    Sen måste jag bara få säga att Descartes är ett utmärkt förstaval, med facit i hand känns det nästan lite väl självklart att ni skulle välja denna "den moderna filosofins fader". Framförallt är det ett riktigt och rättvist val. Bra!

    SvaraRadera
  11. Stendahl tror jag också borde ha varit med. Alain Delon har jag sett för lite av för att kunna uttala mig, men jag minns inget speciellt från Le cercle rouge. Fast det är klart att han var otroligt snygg.

    Amerikaner? Curtis.

    Cocteau var nära att komma med, precis som George Sand. Men tolv eller tretton kvinnor bekräftar samma tråkiga tendens, om det nu är på historien, historieskrivningen eller oss själva vi ska lägga skulden. Vi är i alla fall medvetna om att vi på det här sättet reproducerar en (antagligen) bristfällig historieskrivning.

    Tack så hemskt mycket för allt beröm!

    SvaraRadera
  12. Värdigt ända in på målsnöret!

    Tack för ett grymt ambitiöst projekt. Imponerad av hur ni hela tiden höll flaggan så högt.

    När jag känner att frankofilen i mig återgår till normalläge vet jag vart jag vänder mig.

    SvaraRadera
  13. Kommer att sakna listan!! Lärorikt och sista veckorna oliiidligt spännande:)
    Christina

    SvaraRadera
  14. Jag vill också tacka för alla fina ord.

    Diskuterade vi inte Agnes Varda också? Tror i och för sig att vi avfärdade henne ganska fort, eftersom vi sett så lite av henne.

    Tycker kanske Michel Simon eller Jean Gabin kunnat komma med. Eller varför inte Arletty om vi nu ska prata kvinnor som kunnat vara med. Finns fler skådespelare. Men det är ju trots allt bara 101 platser så vad gör man.

    Amerikaner? Biggie.

    SvaraRadera
  15. Ja, amerikaner! Men ändå svårt, bara amerikanska rockhjältar eller bara amerikanska skådisar skulle ju fylla kvoten med råge. En 101 amerikaner-lista känns nästan orimligt omfattande. Några tänkbara uppslag: 101 araber, 101 kändisbarn, 101 personer med synfel/glasögon, 101 blondiner, 101 norrlänningar eller 101 östeuropéer. Logiska och intressanta uppföljare är ju annars 101 spanjorer eller 101 italienare.

    Förresten. I listan över fransmän som kunnat platsa får vi inte glömma Alain Robert, mannen som sett det som sin livsuppgift att klättra utanpå skyskrapor och som till på köpet gett våghalsigheten ett ansikte.

    SvaraRadera
  16. Christian Håvestad2 april 2011 kl. 15:49

    Sent tillägg:
    Jag blev också förvånad över att inte Cocteau kom med - Orphée är på rak arm bättre än samtliga filmer (utom en, tror jag) ni hyllat här på listan.

    Delon är ju med i en hel del klassiska filmer. Plein Soleil är min favorit än så länge, men L'Eclisse och Le Samourai skall vara riktigt bra också.

    Nej, den bästa amerikanen är en vetenskapsman - tveklöst. Curtis skulle vara högst placerad soulartist, men inte mer.

    SvaraRadera
  17. Jag har inte sett något av Cocteau, men skulle jag få gissa så tror jag också att han borde ha varit med.

    Bara för att förtydliga: med "soulartist" menade jag Marvin. Vem är Curtis? :)

    SvaraRadera
  18. Tack för en spännande lista! Största bubblan bland bubblare måste vara Joesph Fourier, som jag trodde skulle komma tjugo-i-topp.

    Alain Delon skulle ju kunna ta Belmondos plats så kylig som han är. Å andra sidan skulle Belmondo kunna knipa topp-femtio bara för scenen i L'Alpageur när han sitter på vägkrogen och slår av toppen av löskokta äggen för att doppa toasten. Såå franskt äckelgott :)

    SvaraRadera