fredag 25 februari 2011

22. Louis-Ferdinand Céline

Hur ska man beskriva Louis-Ferdinand Destousch…Den gamle bretagnaren…Dom kalla honom för anarkist…antisemit…Vissa kalla honom för nazist!...Han hamna i fängelse i Danmark…Han begrep inte någonting…Vad hade han gjort för skada? En skandal! Ett justitiemord! Inte konstigt om han blev nedbruten…den gamle skitgubben!....Förtalad!....Avskydd!...Jagad! Jojomen! Det var ingen dans på rosor vill jag lova! Han var rejält nedtryckt i skiten! Mycket riktigt! Han hade varit ute och kämpat i första världskiget han…Mitt ute i leran…För sitt land…Han fick medalj. Men den gav han fan i! Han spotta på den! Hyckleri! Såna fasoner hade han fått nog av. Han tålde det helt enkelt inte. Under inga villkor! Uppväxten var hycklande så det kan förslå…Ta bara farsan hans. En misslyckad kontorist. En riktig liten småborgare!...Som slog fru och barn! Den tokfan! Nog överdrev vår författare en del…det måste erkännas…men vad skulle han göra! Världen är ju en för sorglig plats…människor kommer och går…allt upplöses i sina beståndsdelar så småningom…ingen fattar vad som händer…Klart som fan man blir trött! ”Man tröttnar på allt, utom på att sova och att drömma!” Så sa han! Och inte hade han helt orätt! Hans barndom var inte att leka med…Morsan var halt. Hennes linkande drev fadern till vansinne…Och då var han inte att leka med!...Han citera gamla romare!...Han fäkta vilt omkring sig! Och rev hela den lilla butiken på kuppen! Där hon halta runt och försökte sälja spetsar!

Senare blev han läkare. Hjälpte fattiga stackare i förorterna. Könssjukdomar! Misslyckade aborter! Dom mest blodiga och hårresande fall! Klart att det satte avtryck…En viss misantropi infann sig…men kanske en hel del medkänsla också…med djuren åtminstone…dom gilla han… I skrivandet fann han någon slags tillflykt. Av vilken art vet jag inte…Det är våldsamma skrifter! Världskriget avhandlas! Kolonialismen…De amerikanska industrierna…Barndomens missöden!...Ålderdomens lidanden! Han visa ingen nåd! Nu skulle skiten dras fram i ljuset! Nu skulle byxorna dras ned på alla förljugna gamla bögar! Och språket sen! Hetsigt! Nervöst! Obönhörligt! Man orka bara trettio sidor åt gången…med tanke på ens hälsa…Det är verkligen för mycket! Man kan bli vansinnig för mindre…och inte vet man vad som är sant eller falskt heller…Det skulle lika gärna kunna vara en jävla skröna! Alltihop! Vissa av historierna får en verkligen att fundera…både en och två gånger…Riktigt så jävligt hade han det kanske ändå inte! Men vad ska man säga…vem fan bryr sig…det är ju känslan det handlar om…och den kunde vara nog så sann…Jag vet inte…Det poetiska bildspråket…Energin…Rytmen…Omöjligt att efterhärma! Absolut! Oöversättbart! För fan! Trots C-G Bjurströms ansträngningar!

Det fanns anledningar till svartsynen…Han hade fått sin beskärda del av jävligheter…Han magra på gamla dar! Dom gamla motståndsmännen gav honom ingen ro! När han gav sig ut från villan fick han ta med blodtörstiga hundar för att försvara sig! Hela tre stycken! Var man utpekad som kollaboratör så var man! Begått misstaget att hålla på fel sida! Och bli syndabock! Jo tack! Det var rätt sätt att behandla en av förra århundradets största författare! Riskera att bli sliten i stycken av folkmassorna…hånad av makten…bortglömd…ensam…bara hundarna kvar…Och så kärringen då…En gammal balettdansös…Hon visste väl inte bättre… Men ingen beundran ville han ta emot! Han var ju älskad också! Det får vi inte glömma! Henry Miller! Ginsberg! Burroughs! Ja, tamejfan om inte till och med Sartre, den gamle inrökte cafébesökaren!... Den gamle kommunisten! Till och med han avguda vår författare… Så då kan man förstå… Jag vet inte vad han tyckte om det… Eller vad det spelar för roll… Så var det i alla fall. 1961 somna han in. Det finns ingen anledning att tala mer om den saken…

Mest känd som: en av 1900-talets viktigaste och mest inflytelserika franska författare. Hans mest kända böcker är Resa till nattens ände (Voyage au bout de la nuit, 1932) och Död på krita (Mort à crédit, 1936), som präglas av våldsam pessimism, kolsvart humor och en oefterhärmlig stil.

8 kommentarer:

  1. Vill man bli sugen på att läsa Céline skulle jag rekommendera att man läser Jag tänker ofta på Céline av Sture Dahlström. Eller ja, förhoppningsvis har man blivit sugen av Gabriels text, men jag tycker allt man kan läsa Dahlström i vilket fall som helst.

    SvaraRadera
  2. Fast då handlar det snarare om att läsa OM Céline. Som fiktiv figur, därtill. Bukowski har också använt Céline som fiktiv figur i den i övrigt ganska kassa "Pulp".

    Herregud ja, fiktiviserad (för att föreslå ett nytt ord) av både Dahlström och Bukowski, "kult" är liksom inte ett tillräckligt starkt ord. Den ende författare som kommer i närheten måste vara Ernst Jünger: krigshjälte i 1VK, Hitlers favoritförfattare, Parisbohemernas beskyddare under 2VK, en av de tio första i världen som tog LSD, författare av ett antal mycket bra och klassiska romaner, bla nazismens svar på "animal farm", "på marmorklippan", innan han dog 103 år gammal. http://sv.wikipedia.org/wiki/Ernst_J%C3%BCnger

    En av få människor jag skulle vilja byta liv med. Men Céline var förstås hårdare. Hans liv vill man dock knappast ha.

    SvaraRadera
  3. Bra idé att låta artikelns språk färgas av den skildrade författarens! - Att det var det, som hade hänt med ditt skrivande misstänkte jag,fast jag tyvärr inte läst något av Céline. Och en utflykt till Wikipedia på diverse språk bekräftade misstanken: hans språk kännetecknas av det vardagliga talspråkets ordval, verbformer och satsbyggnad och av ofullbordade meningar med ... emellan.
    Grattis, du tycks ha fångat stilen!
    Pegge

    SvaraRadera
  4. Tackar, tackar!

    Célines verkliga liv tål också minst sagt att läsas om. Jag kan rekommendera Carl-Göran Ekerwalds "Céline. Liv och tänkesätt", där man också får en bild av hans komplexa och mycket originella personlighet.

    Johannes Nilsson: Jag skulle nog vilja se Jünger på en hög position när det blir dags att rangordna världshistoriens bästa tyskar. Har dock än så länge bara läst den filosofiska drogboken "Psykonauterna", som den heter på svenska, som jag minns som ungefär 25 % obegriplig och 75 % djupt fascinerande. "På marmorklippan" står högt upp på vill-läsa-listan, finns det något mer du kan rekommendera av honom?

    SvaraRadera
  5. Just "Psykonauterna" och "På marmorklippan" är helt klart bäst av de jag läst. Jag gillade också "Sturm" och "Eumeswill" riktigt mycket. "Linjen" som han skrev tillsammans med Heidegger var på många sätt intressant, inte minst Jüngers halva som var helt begriplig. "I stålstormen" bör läsas inte minst av allmänbildningsskäl, den ger en delvis annan bild av första världskriget än de mer berömda pacifistskildringarna, även om det märks att det är ett förstlingsverk. Den enda riktiga besvikelsen var nog "Heliopolis", som kändes som en matt, utdragen kopia av "På marmorklippan". Ja, det blev en recension av alla Jünger jag läst.

    Håller med om Céline - biografin, mycket underhållande. Célines liv är ju i höjd med hans verk, och Ekewald verkar vara en lysande biograf. Blir lite sugen på hans andra böcker, om Goethe mfl, inte minst för att ta reda på vad fan dealen med Goethe egentligen är. Werther, Faust och färgläran tycker jag knappast motiverar hans plats på piedestalen med Kant och övriga jättar.

    SvaraRadera
  6. Har också haft svårt att förstå Goethes extremt upphöjda position som konstnärligt geni. Man kanske måste läsa hans lyrik på originalspråket för att fatta. Om nu något kan bli SÅ vackert på tyska.

    SvaraRadera
  7. Versuchen Sie, bitte!
    Bei einem seiner insgesamt 28 Aufenthalte in Ilmenau übernachtete Goethe, nach einer Wanderung durch die Ilmenauer Berge, allein in der kleinen Schutzhütte auf dem Gipfel des Kickelhahns. Fasziniert vom anbrechenden Abend und der absoluten Stille schrieb er mit einem Stift an die Holzplanken der Hütte:

    Über allen Gipfeln
    Ist Ruh'
    In allen Wipfeln
    Spürest Du
    Kaum einen Hauch;
    Die Vögelein schweigen im Walde
    Warte nur, balde
    Ruhest Du auch.

    Jahre später, am 27. August 1831 ist Goethe wieder in Ilmenau. Es ist der Vorabend seines 82. Geburtstages. Ihm wird ein besonderer Wunsch erfüllt, als er mit dem Berginspektor Mahr auf den Kickelhahn fährt. Jede Hilfe abwehrend erklimmt er die steilen Stufen zum Obergeschoss der Schutzhütte und sucht das kleine Gedicht.

    Viele herzliche Grüsse!
    Pegge

    SvaraRadera