De allra flesta kan inte särskilja en Rafael från en Leonardo da Vinci eller en Tizian från en Correggio. Inget konstigt med det. En konnässör tycker naturligtvis att skillnaderna är stora, men på ett grundläggande plan är väldigt mycket målad konst före modernismen ganska lik varandra. Sen finns det de konstnärer vars verk direkt sticker ut även för ett otränat öga. En tioåring kan skilja ut en typisk Picasso från andra målningar. En femåring kan skilja ut en typisk Seurat från allting annat som målades före honom. Nej, det är inte upplösningen som är dålig.
Ända fram till 1800-talet har västerländsk konst varit upptagen med att avbilda världen så "verklighetstroget" som möjligt. Det gällde att skapa en illusion hos betraktaren. Centralperspektivet upptäcktes, teknikerna för att skildra ljus och skugga blev allt mer raffinerade. Utvecklingen gick hela tiden framåt, konstnärernas precisa återgivningar blev allt mer sofistikerade. Så kom då tidigt 1800-tal och vad hände? Ett par fransmän uppfann det fotografiska mediet. Varför skulle en målare bemöda sig med att återge minsta detalj så verklighetstroget som möjligt när ett fotografi gjorde det bättre? Fotografiets inträde på arenan var naturligtvis inte enda anledningen till de förändringar som skulle ske inom konsten under detta århundrade, men en viktig sådan. Det fick en hel del målare att tänka över sin roll som konstnär.
De romantiska målarna och, i ännu högre grad, impressionisterna bidrog med något helt nytt i det att de medvetet bröt mot den detaljrika, illusionistiska - om ni så vill, "fotografiska" - konsten som tidigare ofta varit ett ideal och som dominerade på Salongen i Paris. Herregud, vad håller de på med, det där ser ju inte ut som ett riktigt landskap med riktiga människor... det ser ju ut som en tavla! Postimpressionisterna, inte minst Georges Seurat (1859 - 1891), tog det hela ännu längre. Det är i hans fall knappast fråga om penseltreck längre, snarare punkter. Seurat är grundaren av och huvudpersonen i en då ny genre, kallad neoimpressionism, pointillism eller divisionism. Kärt barn, ni vet.
Det finns en poäng med att använda termen neoimpressionism. Seurat och hans gelikar hade sin bakgrund i impressionismen och deras konst hade vissa likheter med den, inte minst motiviskt. Det fanns dock flera saker som skilde rörelserna åt. Impressionisterna var revolutionerande, men fortfarande intresserade av att avbilda det de såg; det var synintrycket som var avgörande. Man skulle kunna säga att det handlade om ett slags passivt avbildande trots allt. Seurat var mycket mer intresserad av bakomliggande idéer. Hans stil var vetenskaplig och ur flera synvinklar ganska abstrakt. Tidigare under århundradet hade flera betydande färg- och optiska teorier lagts fram av vilka Seurat påverkades. En av de viktigaste var tanken att två närliggande färger påverkar varandra så att ett skimmer av dess komplementfärger kastas över varandra. Om man då målar upp massa små punkter, i sig bestående av rena, oblandade färger, så kommer man att på ett visst avstånd uppleva en optisk sammanblandning av dem vilket resulterar i nya, klara färger. Mycket bättre än den grumliga färg man får av en faktiskt sammanblandning av pigmenten. Så tänkte Seurat.
Det mest underbara exemplet på neoimpressionistisk behandling av impressionistiskt motiv finner vi i hans magnifika (och till omfånget enorma) Un dimanche après-midis sur l'île de la la Grande Jatte - en av den moderna konstens viktigaste grundpelare. Att neoimpressionisterna misstog sig gällande perceptionsteorierna och att den tänkta sammanblandningen inte riktigt fungerade som de hade tänkt sig spelar mindre roll. Målartekniken var helt ny, men det fanns flera inflytelserika aspekter. Nästan alla personer på bilden är avbildade rakt framifrån eller rakt från sidan och är placerade längs flera klara linjer (Seurat tog starka intryck av renässansperspektivet), med kvinnan och barnet i ett tydligt centrum. Över huvud taget drabbas man av känslan att det här är en av de första gångerna i den västerländska konsthistorien där elementen i bilden först och främst har använts som brickor i ett formmässigt spel. Det är metoden, materialet och formen som spelar störst roll och det är följaktligen inte längre det tavlan föreställer som är det viktigaste och mest intressanta. Det låter som 1900-talets modernism, tänker ni. Ja, det är precis vad det gör.
De romantiska målarna och, i ännu högre grad, impressionisterna bidrog med något helt nytt i det att de medvetet bröt mot den detaljrika, illusionistiska - om ni så vill, "fotografiska" - konsten som tidigare ofta varit ett ideal och som dominerade på Salongen i Paris. Herregud, vad håller de på med, det där ser ju inte ut som ett riktigt landskap med riktiga människor... det ser ju ut som en tavla! Postimpressionisterna, inte minst Georges Seurat (1859 - 1891), tog det hela ännu längre. Det är i hans fall knappast fråga om penseltreck längre, snarare punkter. Seurat är grundaren av och huvudpersonen i en då ny genre, kallad neoimpressionism, pointillism eller divisionism. Kärt barn, ni vet.
Det finns en poäng med att använda termen neoimpressionism. Seurat och hans gelikar hade sin bakgrund i impressionismen och deras konst hade vissa likheter med den, inte minst motiviskt. Det fanns dock flera saker som skilde rörelserna åt. Impressionisterna var revolutionerande, men fortfarande intresserade av att avbilda det de såg; det var synintrycket som var avgörande. Man skulle kunna säga att det handlade om ett slags passivt avbildande trots allt. Seurat var mycket mer intresserad av bakomliggande idéer. Hans stil var vetenskaplig och ur flera synvinklar ganska abstrakt. Tidigare under århundradet hade flera betydande färg- och optiska teorier lagts fram av vilka Seurat påverkades. En av de viktigaste var tanken att två närliggande färger påverkar varandra så att ett skimmer av dess komplementfärger kastas över varandra. Om man då målar upp massa små punkter, i sig bestående av rena, oblandade färger, så kommer man att på ett visst avstånd uppleva en optisk sammanblandning av dem vilket resulterar i nya, klara färger. Mycket bättre än den grumliga färg man får av en faktiskt sammanblandning av pigmenten. Så tänkte Seurat.
Det mest underbara exemplet på neoimpressionistisk behandling av impressionistiskt motiv finner vi i hans magnifika (och till omfånget enorma) Un dimanche après-midis sur l'île de la la Grande Jatte - en av den moderna konstens viktigaste grundpelare. Att neoimpressionisterna misstog sig gällande perceptionsteorierna och att den tänkta sammanblandningen inte riktigt fungerade som de hade tänkt sig spelar mindre roll. Målartekniken var helt ny, men det fanns flera inflytelserika aspekter. Nästan alla personer på bilden är avbildade rakt framifrån eller rakt från sidan och är placerade längs flera klara linjer (Seurat tog starka intryck av renässansperspektivet), med kvinnan och barnet i ett tydligt centrum. Över huvud taget drabbas man av känslan att det här är en av de första gångerna i den västerländska konsthistorien där elementen i bilden först och främst har använts som brickor i ett formmässigt spel. Det är metoden, materialet och formen som spelar störst roll och det är följaktligen inte längre det tavlan föreställer som är det viktigaste och mest intressanta. Det låter som 1900-talets modernism, tänker ni. Ja, det är precis vad det gör.
Georges Seurat var sin tids mest vetenskapliga och "objektiva" målare men samtidigt en av de mest mystiska och poetiska. Man kan säga att han var en speciell konstnär, men det vore en underdrift. För en gångs skull känns det befogat att använda ett starkare ord än så, tyvärr alltför ofta missbrukat: Seurat var unik.
Mest känd som: neoimpressionismens upphovsman. Sammanförs ofta med Cézanne, Gaugain och van Gogh som en av de fyra stora postimpressionisterna - alla väldigt viktiga för den annalkande modernismen.
Mest känd som: neoimpressionismens upphovsman. Sammanförs ofta med Cézanne, Gaugain och van Gogh som en av de fyra stora postimpressionisterna - alla väldigt viktiga för den annalkande modernismen.
Hur dog han?
SvaraRadera