måndag 29 november 2010

81. Ludvig XIV

En vintermorgon 1707 börjar solen trevande sprida sina strålar över slottskomplexet Versailles. De tusentals invånarna stiger ur sina kalla sängar, drar på sig perukerna och gör sig redo för en ny dag. Den sjuttiosjuårige Ludvig XIV är dock fortfarande sängliggande. Louis de Rouvroy, hertig av Saint-Simon, skrider efter påklädnaden och parfymeringen ut ur sitt rum. Idag ska han närvara vid kungens lever – den dagliga ceremonin runt Ludvigs uppstigning och morgontoalett. Skorna klapprar mot korridorernas marmorgolv. Saint-Simons huvud är fyllt av morgontrötta tankar: ”Vad fan ska man egentligen här att göra? Slita sig upp tidigt på morgonen, känna lukten av grannarnas latrin och så gå ut för att se på när vår kung klär på sig. En ära, utan tvekan, men jag hade ju kunnat sitta på ett gods eller i en lägenhet i Paris i stället. Landsbygdens lugn eller storstadens nerv – båda alternativen skulle vara att föredra framför den här stela halvtillvaron. Förhoppningsvis kan det väl åtminstone komma till nytta när man skriver sina memoarer.” En ung markis trippar förbi. De två männen hälsar artigt på varandra. ”Hur många livres spelade du bort igår kväll, din fjant?” tänker hertigen för sig själv.

Samtidigt har brasan i kungens gemak just börjat knastra gemytligt. Klockan dras upp av en urmakare. Nästa person att träda in i rummet är kanske en av tidens mest betydelsefulla – jag talar givetvis om perukmakaren. ”Är inte klockan 8 snart?” tänker Ludvig XIV, som låtsats sova de senaste tre timmarna.

”Han har vaknat!” Nyheten sprider sig i förmaket där adelsmännen trängs inför en av dagens höjdpunkter. De hovmän som fått äran att vara grande entrées för dagen stiger in i kungens rum. Vigvatten stänks på monarken. Några av ädlingarna passar nu på att fråga om en eller annan smärre ynnest från konungen. ”Varje gång du beviljar en favör gör du nio människor missnöjda och en otacksam” tänker Ludvig trött. Medan kungen reciterar den helige Andes mässa drar sig hovmännen på nytt tillbaka till förmaket. ”Herre, förbarma dig. Herre, förbarma dig. Kristus, förbarma dig.” Kungens mumlande uppfattas svagt ute i förmaket. Det låter som om han menar allvar med sina ord. ”Han ska tydligen ha varit en glad kvinnokarl en gång i tiden. Det är därför vi får dras med bastarder som uppträder som om de vore prinsar av blodet. Det är ingen ordning på någonting nu för tiden”, funderar Saint-Simon. Hovmännen stiger på nytt in i rummet. Kungen tar på sig morgonrock och en kort peruk, speciellt avsedd för morgontoaletten. Nu kommer resten av adelsmännen som samlats i förmaket in i kungens rum. Det blir genast ganska trångt. Idag ska kungen raka sig. En av tjänarna håller upp en spegel framför hans ansikte. ”Jag är Ludvig XIV”, tänker han sorgset och spegelbilden verkar vara fullt införstådd med ordens tyngd.

Efter rakningen gnider han med en bomullslapp in ansiktet med utspätt vin. Att fördärva hyn med vatten kommer inte på fråga. Två herrar i svart sammet bär diskret ut den kungliga chaise-percéen, det vill säga nattpottan. Nu påbörjas påklädningen. Kungen tar på sig sina knälånga culottes själv. Förste kammartjänaren räcker över dagens skjorta till den förnämste av de närvarande, som i sin tur med en viktig min räcker över den till kungen. När Ludvig tar på sig allongeperuken och klackskorna växer hans 165 centimeter betydligt. Ovanför skorna dras ett par tätt åtsittande rosa knästrumpor. Kungen tar på sig en lång väst i brokadtyg, och sedan en spetskravatt runt halsen. Till sist är det dags för en rikt broderad justaucorps som med sina uppvikta ärmar låter skjortans spetsmanschetter framträda. Samtal börjar lite försiktigt föras. Någon nämner höstens jakt – ett alltid gångbart samtalsämne i brist på annat. Kungen dricker upp sin mugg med salviathé, som fått ersätta den bägare med kryddvin han alltid brukade dricka vid samma tillfälle i yngre dagar. Han knäböjer framför sängen och förrättar sina böner. Efter detta förflyttar sig monarken och hans närmaste män till ett enskilt gemak där order ska ges och ett program för dagen fastställas. Svält och krig är på agendan. Efter ett tag lämnar så kungen och hela hans sällskap av hovmän de privata rummen för att ta sig till mässan. Alla förväntas givetvis närvara. Saint-Simon suckar. ”Marskalk de Villeroi är här. Det innebär att jag måste lyssna på den idiotens prat under hela gudstjänsten. Jävla skojare.”

Det har varit en helt vanlig tisdagsmorgon vid det kungliga slottet i Versailles.

Mest känd som: Solkungen. Regerade Frankrike i hela sjuttiotvå år och symboliserar den absoluta monarkin. Var ansvarig för utbyggnaden av Versailles praktfulla slott.


4 kommentarer:

  1. Intressant tidsbild. Man riktigt känner hur smickret och serviliteten sitter i högsätet.
    Och Kung Sol själv som uttråkad staffagefigur passar bra som sinnesbild för ett osunt samhällssystem, som redan överlevt sig själv och ett par generationer senare skulle störtas genom den franska revolutionen.
    Och dock:Versailles står där fortfarande som ett glänsande minnesmärke från en i vissa avseenden lysande epok!
    (Det ska bli spännande att se vilka av revolutionens ledare ni valt att placera bland de 100).
    Pegge

    SvaraRadera
  2. Ja visst, och till och med vi listmakare blev så bländade av Solkungen och Versailles glans att vi inte förmådde utelämna honom från listan! Det är alltid problematiskt och känsligt det här med "stora ledare", så det återstår att se vilka som var stora nog för att komma med och vilka som var moraliskt förkastliga nog för att inte komma med.

    SvaraRadera
  3. Versaille är en plats som absolut måste ses för den som inte gjort det. Fantastiskt! Det var höjdpunkten på min hitintills enda resa till Paris...

    Tycker nog Roi Soleil förtjänade en högre plats ändå. Under hans tid ökade handel och kommers och hans fasta styre ledde till relativt lugn inom Frankrikes gränser. Inte heller skall man förringa hans insats som konstpatron. Bara det faktum att han höll sig vid makten i 72 år är även det beundransvärt.

    SvaraRadera
  4. Versailles verkar oerhört mäktigt. Ska se till att ta mig dit någon gång. Framför allt har jag en faiblesse för att promenera runt i sådana där strikt symmetriska franska trädgårdar.

    Hans styre ledde väl också till relativt olugn utanför Frankrikes gränser. På sin dödsbädd ska han ha sagt åt den femårige tronföljaren och barnbarnsbarnet Ludvig XV att inte ta efter hans tycke för krig. Dessutom: upphävandet av det nantesiska ediktet? Vad var grejen med det?

    SvaraRadera