Året är 1947, bomberna har sedan ett par år slutat falla över Europa, blodet från miljontals människor håller sakta på att sjunka ner i den svarta jorden. Paris vaknar till liv igen, folk vill glömma. Musiken som under kriget skänkt tröst åt såväl civilbefolkningen som tyska soldater, står nu i glömskans tjänst. Django Reinhardt har precis kommit hem från en turné i Amerika. Konserten är slutsåld och människor står packade i den lilla lokalen (det kan vara vilken som helst). Från några bord, där det inte är lika trångt, stiger cigarettröken i tjocka moln upp mot taket. Det börjar mumlas, stolar skrapas mot det smutsiga trägolvet, en fet liten man höjer rösten och meddelar åskådarna - den lilla mustaschen hoppar upp och ner, svetten samlas i små droppar på hans panna - att Django kommer alldeles strax, alldeles strax. Ingen blir förvånad, Djangos oförutsägbarhet känner alla till. En timme senare sprids ett leende över den lilla feta mannens ansikte (han säger något men ingen lyssnar) och han ger plats åt en elegant man, kostymen sitter perfekt och i ena mungipan slokar en cigarett. Django tar fram gitarren, tar några ackord, ett svårmod flyger som en vindil över hans ansikte, innan han börjar fylla lokalen med varm jazz.
Django växte upp bland romer utanför Paris. Han fick sin första banjo när han var tolv, och sin musikaliska bildning när han försökte efterhärma bal musette, en pulserande blandning av italienska dragspel, franska säckpipor och romska gitarrer. 1928 var han med om en brand som förändrade hans liv. Django överlevde, men fick stora brännskador och miste två fingrar på vänster hand. Han var tvungen att lära sig ett nytt sätt att ta ackord, med två eller tre fingrar istället för med fem. Paradoxalt nog kanske branden kan förklara varför Django gitarrspelande var så unikt. En amatörmålare som hörde Django spela på ett kafé 1931 bjöd upp honom till sin våning för att lyssna på musik, några 78-varvare med Louis Armstrong. Django blev snabbt förälskad och började skrika "Mon Frère! Mon Frère!", och lämnade inte lägenheten på några dagar. Kort efteråt träffade han Stéphane Grappelli, en violinist av italiensk härkomst, och de började jamma tillsammans.
Det franska intresset för jazz var på 30-talet långt ifrån nytt. Efter det första världskriget svämmade amerikansk kultur över Paris och Montmartre, och jazzklubbar öppnades nästan i varenda gatkorsning. Josephine Baker dansade, Sidney Bechet spelade klarinett, och klubbägare som Ada "Bricktop" Smith och Eugene Bullard (för övrigt den första svarta krigspiloten i historien) definierade Paris nöjesliv. Det var det glada 20-talet, alla dansade, hånglade och hade kul. Svarta musiker flyttade gärna över till Frankrike, där klimatet var friare. I USA ökade rasmotsättningarna, delvis som ett resultat av att svarta soldater som hade fått smak för friheten inte längre kunde acceptera förtrycket. Problemet illustrerades av en rad i en populär låt från 1919: "How ya gonna keep 'em down on the farm, after they've seen Paree?" I Paris var det närmast en fördel att vara svart, med ett resonemang som till ytan kan tyckas vara rasismens motsats, men som egentligen spelar på samma fördomar: svarta människor var levnadsglada, kunde dansa och visste att ha kul. Men som en rejäl fest slutade allt med en rejäl baksmälla. Depressionen gjorde att många klubbar tvingades stänga och Montmartre ekade tomt som en sten i en metallåda.
Kärleken till jazzen överlevde depressionen. Charles Delaunay och Hugues Panassié delade samma brinnande intresse och tillsammans startade de en klubb, Hot Club de France. Django var precis vad de letade efter, och 1934 fick de Django och Grappelli att starta ett band, Quintette du Hot Club de France, eller franska hotkvintetten, som genom 30-talet hade en rad hits: "Minor Swing", "Daphne" och "Belleville". Djangos heta gitarrspel svalkades av Grappellis violin och det lät helt enkelt förbannat bra. Delaunay och Panassié var ett lika omaka par. Delaunay var son till konstnärerna Robert och Sonia Delaunay och stod till vänster i politiska frågor; Panassié var däremot monarkist och stödde under andra världskriget Vichyregeringen. En gång under kriget, när Delauney bad honom, vägrade han att hjälpa några engelsmän att fly undan nazisterna. (De var ju trots allt engelsmän.) Under kriget ökade Djangos popularitet, trots att han var rom och hundratusentals romer dog i nazistiska förintelseläger. En förklaring till att Django klarade sig var att han beskyddades av en jazzälskande officer i Luftwaffe, Dietrich Schulz-Köhn, kallad "Doktor Jazz".
Efter kriget åkte Django till USA, där han turnerade med Duke Ellington. Han lärde sig aldrig att skriva eller läsa och inte heller att läsa noter, men det behövdes inte, Django var något av en musikalisk impressionist och spelade på känsla. Trots kulturkrocken gick turnén bra. När Sonny Greer hörde honom spela för första gången lär han ha utropat: "Well, fuck my britches!" och Duke själv sa om Django att han var "the most creative jazz musician to originate anywhere outside the United States". Efter hemkomsten från turnén sökte sig Django tillbaka till sina romska rötter. Han kände att han inte riktigt passade in i det moderna livet, men fortsatte att göra konserter och spela in skivor, tog till sig bebopen och började spela med elgitarr, men dog utanför sitt hus av en hjärnblödning 1953. Endast 43 år gammal.
"Var hittade ni honom nånstans?" Den feta mannens mustascher har slutat att hoppa, han står i ett hörn och pratar med två yngre musiker, som inte riktigt kan slita ögonen från Djangos händer. "På stranden" säger den ene. "Han gick där med händerna i fickorna, märkte oss inte ens när vi kom." Djangos toner når ut till Paris gator, staden han för alltid är förknippad med. Det vackra Paris, det glada och tragiska Paris, det underbara Paris, som strömmar ur hans musik.
Mest känd som: en av de bästa jazzgitarristerna genom tiderna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar