84. Jacques-Yves Cousteau

En gång i tiden var ”att bli upptäcktsresande” den stora pojkdrömmen. Världen var full av mystik och hemligheter. Idag får vi utförliga rapporter och högupplösta bilder från världens alla hörn varje dag i morgontidningen. Folk går kors och tvärs genom den en gång så hemlighetsfulla djungeln, i den mån den fortfarande existerar. Allt är kartlagt. Rymden är ”the final frontier”, för att tala med Star Trek. Johannes beskrev hela saken bra i sin text om Jules Verne. Men om rymden står för driften att söka sig längre och längre ut, så får vi inte glömma den andra driften: att söka sig längre och längre in. Om Jurij Gagarin och Neil Armstrong uppfyllde den dröm som framställdes i Från jorden till månen, så är Jacques-Yves Cousteau den som får stå som symbol för sökandet i Till jordens medelpunkt och En världsomsegling under havet.

Faktum är att en rik, gigantisk och till stora delar fortfarande helt okänd värld döljer sig djupt nere under havsytan. Dessutom känns den så nära i jämförelse med rymden. Och det finns ju liv där! Fiskar som aldrig sett dagsljus och lever så långt under ytan att en människa skulle krossas av trycket om hon vågade sig ner. Cousteau hade en fundamental betydelse för utvecklingen och populariseringen av den moderna dykningen, och har nästan helt på egen hand fått representera utforskningen av den tysta världen under vattenytan. Le Monde du Silence, ”den tysta världen”, är också namnet på den film som blev hans stora genombrott hos den breda publiken. I den guldpalmsbelönade filmen, där han får regihjälp av en ung Louis Malle, utforskas havets hemligheter från Cousteaus legendariska båt Calypso.

Ett plask hörs och en man i dykardräkt flimrar förbi framför tittarens ögon. Snart visar det sig vara en hel grupp som sakta rör sig ner genom vattnet tills ljudet av de brusande bubblorna försvinner och gruppen bleknat bort någonstans under den kompakta vattenmassan för att ersättas av förtexterna. Cousteaus väderbitna ansikte tillhör uppenbarligen en äventyrare. Med pipan i munnen spatserar den tunne fransmannen omkring på Calypso och ser över sina medarbetares jakt på havsbottnens hemligheter. Det verkar vara ett härligt liv som förs på båten. Solen lyser, havet är blått och när sjömännen blir hungriga simmar de ner och plockar upp gigantiska kräftor som sedan äts upp i kajutan. Idag kanske man ryggar tillbaka lite när Cousteau och co glatt spränger korallrev i luften för att sedan behändigt kunna plocka döda fiskar som sedan katalogiseras i glasburkar. Vi människor har en okuvlig drift att upptäcka och uppleva, ja man kanske till och med skulle vilja säga erövra, nya ting och platser. Det är inte alltid vi bryr oss om vad som blir förstört på vägen. En skillnad mot de flesta av dagens naturdokumentärer är just den stora roll människan får spela, vilket gör filmen både intressant och stundtals moraliskt tveksam. Filmens vackra samspel mellan människa och natur övergår inte sällan i våld från den ena partens sida. Som en modern kapten Ahab tar Cousteau fram ett vapen och skjuter en av båten skadad val i huvudet för att det döda djuret ska locka till sig hajar. Calypsos besättning blir på ett märkligt och ”onaturligt” sätt delaktiga i hajarnas sönderslitande av kroppen. Hajarna blir sedan i sin tur dödade av sjömännen, som fiskar upp de mätta djuren och går loss på dem med en yxa. En mycket effektiv bild av näringskedjan. Till Cousteaus försvar ska det sägas att han senare i livet blev mycket engagerad i miljöfrågor, och till och med har kallats för ”miljörörelsens fader”. Ibland får man dock känslan av att Cousteau och hans dykare innerst inne inte är så mycket mer än glada pojkar som hittat en gigantisk, outforskad lekplats. Sköldpaddor och jättelika fiskar får agera motvilliga lekkamrater. Visst är vetenskapen och allt det där viktigt, men i botten finns kanske en drivkraft att för en stund få sluta vara människa och istället bli en sjövarelse med en färgglad fisk som bästa kompis. Själv har han förklarat människans upplevelse under vattnet på följande vis: ”Buoyed by water, he can fly in any direction — up, down, sideways — by merely flipping his hand. Under water, man becomes an archangel.”

Louis Malle gör ett mycket bra jobb med att framhäva skönheten och mystiken i naturen– och utstrålningen från den man som outtröttligt utforskar den. Att Le Monde du Silence vann Guldpalmen i Cannes som första dokumentär kan kanske, trots dess obestridliga kvaliteter, förefalla något märkligt, men man måste betänka hur nytt och obekant dykningens utforskande av undervattensmiljön var vid den här tiden. Det var inte som idag något som varenda turist ägnar ett par dagar åt på Thailandssemestern. Att få se vad som försiggick under havsytan, i färg dessutom, måste i ännu högre grad än idag ha tett sig som att få se en glimt från en annan värld. Jacques-Yves Cousteau förblir 1900-talets kanske största upptäcktsresande och äventyrare.

Mest känd som: mannen som gjort mer än någon annan för att utforska havets hemligheter. Och givetvis också för att Ol’ Dirty Bastard i ”Da Mystery of Chessboxin” rappade: ‘Here I go, deep type flow, Jacques Cousteau could never get this low’.