86. Simone Weil

En tid i sin ungdom tog den katolska mystikern Simone Weil filosofikurser i Sorbonne tillsammans med Simone de Beauvoir. Om Weil skriver de Beauvoir, själv en av 1900-talets intellektuella giganter, i sina memoarer: "Jag var nyfiken på henne därför att hon ansågs vara så intelligent och för att hon var så konstigt klädd." Det räcker att titta på några bilder på Weil för att känna ett slags intellektuell underlägsenhet, och i samspråk med henne skulle man antagligen känna sig som en dum lågstadieelev som har blandat ihop täljare och nämnare, eller skämmas en smula för att man fortfarande inte har tagit sig igenom Konungaböckerna. Kanske skulle man skratta åt hennes klädsel i smyg, för att jämna ut det hela lite.

När Simone Weil mitt under det andra världskriget anländer till London för att arbeta för den franska motståndsrörelsen är hon fast bestämd att ta risker och göra en skillnad. I New York (dit hon flydde från Frankrike) kände hon sig hjälplöst avskuren från lidandet i Europa och världen, som söndersliter henne inifrån. Men Weil märker snart att hennes bemödanden inte leder någonstans, hon blir modfälld och deprimerad. Mot sina egna förhoppningar utsätts hon varken för faror eller svårigheter, samtidigt som kriget pågår för fullt på andra sidan sundet. För att åtminstone göra något anpassar Weil sina måltider efter den mängd mat hon tror att invånarna i det ockuperade Frankrike har på tallriken. 1943 diagnosticeras hon med tuberkulos och dör 34 år gammal, utmärglad och besviken på sig själv.

Efter Sorbonne tog de Beauvoir och Weils liv skilda vägar. de Beauvoir bröt med sin borgerliga och katolska uppväxt, och Weils religiösa sökande ledde fram till hennes mystiska upplevelse som placerar henne bland dem som i den kristna traditionen känt en omedelbar kontakt med Gud. Sin avgörande mystiska upplevelse på hösten 1938 beskriver Weil som att tvärsigenom lidandet känna närvaron av en översvallande kärlek. Jesus griper tag i henne: "En närvaro mer personlig, mer viss, och mer verklig än en människas; den var för både sinne och fantasi oåtkomlig, lik den kärlek som lyser upp det mest ömma leende hos någon man älskar." Det finns ändå stora likheter mellan Weil och ateisten de Beauvoir. De reagerade båda mot en hycklande samtid som sa en sak och gjorde en annan, och de försökte båda hitta ett mer kärleksfullt och sanningsenligt sätt att leva. För den sakens skull ställde Weil omänskligt höga intellektuella och moraliska krav på sig själv.

Från sin första mystiska upplevelse fram till sin död brottas Weil med frågan hur lidandet i världen går ihop med Guds allsmäktighet. Weil menar att Gud visserligen är allsmäktig, men att han inte utövar sin allmakt. Den materiella världen är underkastad vissa obevekliga lagar, som är helt likgiltiga för människans lidande. (Weil använder ordet "la necessité", nödvändigheten.) Gud skapade nödvändigheten och drog sig sedan tillbaka: Gud har abdikerat. Människan ställs i livet inför två alternativ, antingen att stanna kvar i en form av skuggtillvaro eller att leva med Gud i kärlek. Människan måste alltså ge Gud sitt samtycke, vilket också är hennes enda fria handling. Allt annat sker i enlighet med la necessité.

Av de mystiker Weil lät sig influeras av har Mäster Eckehart (1260-1327) och Johannes av Korset (1542-1591) en särställning. För Eckehart har det andliga livet som mål att uppnå en förening med Gud. Människans själ står oftast i vägen för en sådan förening. När människan enligt Weil har gett Gud sitt samtycke börjar hennes avskapelse, "la décréation". På samma sätt som Gud avstår från att använda sin allmakt, avstår människan från sina själviska anspråk. Avskapelsen innebär en rening av själen, som förbereder henne inför Guds kärlek. Johannes av Korset uttrycker ungefär samma sak med "själens dunkla natt", som utpekar två viktiga stadier för att människan ska nå förening med Gud: dels sinnenas natt, då människan avsäger sig kroppsliga önskningar, och dels andens natt, då själen uppnår kontemplation utan föreställningar eller sinnesbilder. Weil nämner till skillnad från Mäster Eckehart och Johannes av Korset en icke-religiös väg till Guds kärlek, nämligen genom intensiva studier. Hon drevs av en omättlig kunskapstörst, och plågades livet ut av svår huvudvärk. Enligt Weil markerar lidande och uppmärksamhet människans försök att nå förening med Gud.

Weil kunde inte stå ut med lidandet i världen och dog när det visade sig att hon inte kunde göra något åt det. Andra människors lidande var för Weil ingen abstrakt företeelse, som det är för de flesta, något som visas på nyheterna och som vi inte behöver bry oss om, utan en påtaglig realitet. Som den amerikanska författaren Susan Sontag har påpekat i en essä är det inte nödvändigt att hålla med om Weils världsbild: Gudsbilden, den fanatiska asketismen, föraktet för nöjen och glädje. Ingen kan önska att en nära vän (eller ens en nära fiende) lever sitt liv på det sätt som Weils försökte leva sitt. Vissa liv, menar Sontag, inbjuder till imitation, andra liv studerar vi helst på distans med en blandning av motvilja, medlidande och vördnad. Det är det som skiljer hjältens liv från helgonets. Det fascinerande med Weil är att hon identifierade sig själv med lidandet i världen, att hon bar vittne om det mystiska i tillvaron, att hon försökte omvandla sitt eget liv till ett moraliskt föredöme. Att hon levde ett helgons liv.

Mest känd som: katolsk mystiker, som trots oerhörda ansträngningar att leva sanningsenligt, ändå dog djupt besviken på sig själv.