Begäret efter det okända och ännu inte utforskade, nya platser och intryck, efter äventyret, ligger djupt begravt i den mänskliga naturen. Det är starkast i ungdomsåren, då endast glimten av en dimmig ås, dramatisk klippformation eller ett vidsträckt hav kan ge stoff för fantasin; över land och under hav, genom himlens rosentöcken spränger vi då fram på allsköns farkoster, ser främmande länder, ger oss i kast med världens brokiga mångfald, ja, och så vidare. Begäret trubbas så småningom av, i takt med att vi växer upp, slänger ifrån oss alla naiva drömmar och vaggas till ro i ett stilla medelklassliv, till vilket vi alla trots allt är utvalda. Äventyrsromanen spelade på 1800-talet rollen som en erinran om detta undertryckta och slumrande begär.
Gränsen för människans fantasi och inbillningsförmåga måste ständigt skjutas framåt allteftersom vetenskapen framskrider. Det stora intresset för äventyrsromaner där handlingen är förlagd till rymden uppkom när jorden började betraktas som redan utforskad och känd, när den medeltida kartans terra incognita, tomma fläckar, som genom århundradena hade retat sjöfarares fantasi, ersattes av utstakade streck och gränser, som starkt begränsade inbillningsförmågans vyer. Jules Verne (1828-1905) föddes i ett borgerligt hem, och hans framtid var egentligen redan utstakad: han skulle efterträda sin far som notarie i Nantes. Men Verne ville annorlunda. Efter spridda litterära försök slog han igenom med Fem veckor i ballong, men det var Jorden runt på 80 dagar som säkrade hans status som succéförfattare. Hos Verne flyttas äventyret från en okänd ö (Den hemlighetsfulla ön, 1875), till jordens medelpunkt (Till jordens medelpunkt, 1864), till rymden (Från jorden till månen, 1865).
Det vore lätt att avfärda Verne som en naiv framstegsoptimist, men han var väldigt medveten om de tekniska framstegens vådor. Känt är det meningsutbyte som tilldrar sig mellan två ballongfarare i Vernes genombrottsroman, där en av ballongfararna säger: "Människorna uppfinner maskiner tills de uppslukas av dem! Jag har alltid föreställt mig att världens sista dag skall komma genom att någon ofantlig ångpanna, upphettad till ett tryck av tre miljarder atmosfärer, spränger hela jordklotet i luften!" Människorna måste i slutändan själva ta ansvar för utvecklingen. Så även om Verne inspirerades stort av Auguste Comtes Cours de philosophie positive, som han läste på Bibliothèque Nationale i Paris där han bedrev sina omsorgsfulla vetenskapliga studier, och ibland framstår som ett språkrör för positivismen, finns det hela tiden ett lätt ironiskt stråk i Vernes författarskap. Nidporträtt av vetenskapsmän förekommer rikligt, och vetenskapsmannen framstår inte bara som naturens betvingare, utan också som ett offer för naturens nycker. Konflikten mellan maskin och natur är aldrig helt löst i Vernes böcker; vetenskapen avgår inte alltid med segern. Maskinåldersromantiken till trots blev han med åren allt mer pessimistisk inställd till människans framtid, och mot slutet av 1800-talet blev Verne del av den svartsynta fin de siècle-stämning som genomsyrade Europa, då intellektuella ifrågasatte vetenskapens förmåga att frälsa mänskligheten.
Antalet översättningar och nyutgivningar av Verne säger mycket om hans förmåga att fånga sina läsare, att skildra äventyret, men det kanske egentligen säger mest om dagens människor, att vi precis som Madame Bovary, behöver något som, åtminstone för en kort stund, kan ta oss från verkligheten. Hos Jules Verne lever världen som tomma fläckar på en karta, och i hans böcker samlas vi som en skara rastlösa själar, på jakt efter någonting förlorat.
Mest känd för: att i böcker som Till jordens medelpunkt och En världsomsegling under havet ha skildrat äventyret.
Fotografi av Félix Nadar.
Gränsen för människans fantasi och inbillningsförmåga måste ständigt skjutas framåt allteftersom vetenskapen framskrider. Det stora intresset för äventyrsromaner där handlingen är förlagd till rymden uppkom när jorden började betraktas som redan utforskad och känd, när den medeltida kartans terra incognita, tomma fläckar, som genom århundradena hade retat sjöfarares fantasi, ersattes av utstakade streck och gränser, som starkt begränsade inbillningsförmågans vyer. Jules Verne (1828-1905) föddes i ett borgerligt hem, och hans framtid var egentligen redan utstakad: han skulle efterträda sin far som notarie i Nantes. Men Verne ville annorlunda. Efter spridda litterära försök slog han igenom med Fem veckor i ballong, men det var Jorden runt på 80 dagar som säkrade hans status som succéförfattare. Hos Verne flyttas äventyret från en okänd ö (Den hemlighetsfulla ön, 1875), till jordens medelpunkt (Till jordens medelpunkt, 1864), till rymden (Från jorden till månen, 1865).
Det vore lätt att avfärda Verne som en naiv framstegsoptimist, men han var väldigt medveten om de tekniska framstegens vådor. Känt är det meningsutbyte som tilldrar sig mellan två ballongfarare i Vernes genombrottsroman, där en av ballongfararna säger: "Människorna uppfinner maskiner tills de uppslukas av dem! Jag har alltid föreställt mig att världens sista dag skall komma genom att någon ofantlig ångpanna, upphettad till ett tryck av tre miljarder atmosfärer, spränger hela jordklotet i luften!" Människorna måste i slutändan själva ta ansvar för utvecklingen. Så även om Verne inspirerades stort av Auguste Comtes Cours de philosophie positive, som han läste på Bibliothèque Nationale i Paris där han bedrev sina omsorgsfulla vetenskapliga studier, och ibland framstår som ett språkrör för positivismen, finns det hela tiden ett lätt ironiskt stråk i Vernes författarskap. Nidporträtt av vetenskapsmän förekommer rikligt, och vetenskapsmannen framstår inte bara som naturens betvingare, utan också som ett offer för naturens nycker. Konflikten mellan maskin och natur är aldrig helt löst i Vernes böcker; vetenskapen avgår inte alltid med segern. Maskinåldersromantiken till trots blev han med åren allt mer pessimistisk inställd till människans framtid, och mot slutet av 1800-talet blev Verne del av den svartsynta fin de siècle-stämning som genomsyrade Europa, då intellektuella ifrågasatte vetenskapens förmåga att frälsa mänskligheten.
Antalet översättningar och nyutgivningar av Verne säger mycket om hans förmåga att fånga sina läsare, att skildra äventyret, men det kanske egentligen säger mest om dagens människor, att vi precis som Madame Bovary, behöver något som, åtminstone för en kort stund, kan ta oss från verkligheten. Hos Jules Verne lever världen som tomma fläckar på en karta, och i hans böcker samlas vi som en skara rastlösa själar, på jakt efter någonting förlorat.
Mest känd för: att i böcker som Till jordens medelpunkt och En världsomsegling under havet ha skildrat äventyret.
Fotografi av Félix Nadar.
Framkallar månne den grymme kapten Nemo fortfarande samma kalla kårar längs ryggraden som när jag var tolv år - eller har de gångna sjuttio åren avtrubbat mig? Och hur gick det för professor Arronax (var det så han hette?) och de andra fångarna på Nautilus?
SvaraRaderaJag måste söka rätt på "En världsomsegling under havet" och söka svaren.
Tack för påminnelsen om en av barndomens stora läsupplevelser!
Pegge
Då ska jag inte avslöja något för att förstöra läsupplevelsen. Äventyrsromaner bygger mycket på att man inte vet vad som ska hända huvudpersonerna. Vår lista är lite som en äventyrsroman på det sättet.
SvaraRadera