96. Eric Cantona

När fotbollsspelaren-filosofen Eric Cantona en gång i början av 90-talet intervjuades av den engelska pressen nämnde han den franske poeten Rimbaud som en av sina hjältar. Journalisterna trodde att han pratade om Rambo, filmkaraktären som slaktar skurkar i filmer med samma namn. Anekdoten säger inte bara mycket om hur fotbollspelare betraktas, hur de förväntas vara och vad de förväntas tycka, utan också en hel del om Cantona. Det är kanske lätt att ha överseende med den engelska pressens misstag. Rambo och Rimbaud låter ganska lika, och det var ingen som förväntade sig att den engelska ligafotbollens bad boy skulle namedroppa en dekadent 1800-talspoet. Det är inte ens säkert att någon av de närvarande journalisterna hade en aning om vem Rimbaud var. Dagens sportjournalistik kan inte anklagas för att ställa höga litterära anspråk. Det är ett resultat av att sport mer och mer har börjat betraktas som ren underhållning. Publiken ska underhållas, och det görs bäst med korta ytliga referat, inte inträngande reportage om sportens villkor.

Att Cantona är litterärt bevandrad kan ingen betvivla. När han efter att ha gjort mål mot Sunderland 1996, inte rusar iväg och gör någon ful och ovärdig målgest, utan vänder sig mot publiken och med uppfälld krage suger i sig hyllningarna, visar det att han anser att verket ska tala för sig själv. Men Cantona vill inte helt frigöra verket från författaren, auteuren: det är han som ska ha applåderna. Lik en gladiator som precis har nedgjort alla lejon, vänder sig Cantona mot åskådarna, med ett ironiskt leende på läpparna, som för att vända på relationen mellan de som underhåller och de som låter sig underhållas. Det är han som tittar ner på oss, gladiatorn som besegrar kejsaren, osv. Hans uppträdande på planen var följdenligt: varje beslut som gick emot honom var antingen idiotiskt eller orättvist.

Cantona växte upp i Marseilles utkanter, en stad där invånarna anser sig stå över resten av landet. Arrogansen som så att säga var en del av honom redan från födseln gjorde honom älskad på vissa håll, ogillad och rentav hatad på andra. Framförallt i hemlandet; Cantona var på många sätt för fransk för fransmännen. Efter spel för flera olika franska klubbar, och ungefär lika många avstängningar, bestämde sig Cantona för att lägga av. Året var 1991. På Gérard Houllier och sin psykoanalytikers inrådan tog karriären ny fart i England. Efter en kort period i Leeds värvades han till Manchester United, där supportrarna snabbt tog honom till sina hjärtan. Av någon anledning föll Cantonas arroganta sätt rakt ner i arbetarstadens mylla, och en blomstrande kärlekshistoria kunde börja.

Cantona nöjde sig inte med att erövra supportrarnas hjärtan, han gav sig också i kast med att besegra en mycket svårare motståndare, nämligen rasismen. Efter att ha blivit utvisad i en bortamatch mot Crystal Palace i januari 1995 rinner tålamodet över och på väg mot spelartunneln kung fu-sparkar Cantona en åskådare som hade skrikit rasistiska slagord. Det är typiskt att efterspelet till incidenten kom att handla om Cantona och hans humör, inte om en utbredd rasism som tilläts komma till uttryck på en engelsk fotbollsarena. Åskådaren, Matthew Simmons, släpptes dagen efter, medan Cantona stängdes av i åtta månader. Han förlorade dessutom kaptensbindeln och platsen i det franska landslaget. Det är naturligtvis oförsvarligt att kung fu-sparka en åskådare, men för mig står bilden av när Cantona begraver dobbarna i Simmons bröst för ett aktivt motstånd. Istället för att tyst se på när han och hans lagkamrater häcklades av rasistiska slagord valde Cantona en annan väg, en krångligare och mer svårframkomlig väg, men som i slutändan gjorde honom till hjälten i historien, om det nu finns någon.

Om kung fu-sparken står för fallet, står Cantonas återkomst till fotbollen för upprättelsen. Jublet som följde när Cantona rullade in en straffspark i matchen mot Liverpool i oktober 1995 visade vilket band som hade skapats mellan mannen från Marseille och staden Manchester. På en presskonferens efter sparken sa Cantona, apropå den engelska pressens flitiga bevakning av allting han sa, och med sin sävliga och tjocka Marseilleindränkta engelska: "When the seagulls follow the trawler, it's beacause they think sardines will be thrown into the sea. Thank you very much." och lämnade podiet till journalisternas förvirring. Den här gången kunde de dock lägga ihop ett och ett. Fotbollspelaren-filosofen hade fått sista ordet.

Mest känd för: kung fu-sparken på Selhurst Park, den uppdragna kragen och för att till och från ha varit Manchester Uniteds härförare mellan åren -92 och -97. I sin arrogans den mest franska av alla fotbollsspelare.