Det var han som gjorde Bibeln, förklarade jag.”
Gustave Doré är med stor sannolikhet en av de personer som betytt allra mest för hur människor visualiserar Bibelns berättelser. Den här texten kommer därför att handla en hel del om Torgny Lindgrens Dorès Bibel och byggas runt ett antal citat från denna roman. Själv tycker jag att det är oerhört svårt att fånga en bildkonstnärs storhet i ord. ”En bild säger mer än tusen ord” brukar man ju säga, och så där är det ju med texter om konst – det blir en förfärlig massa ord, men ganska lite blir sagt om konstverkets… ja, jag skriver ”själ”, trots att det får mig att rodna lite.
Doré föddes i Strasbourg och var under hela sin karriär inspirerad av de dramatiska landskapen i trakterna runtomkring. Den storslagna och kontrastrika naturen speglar ofta de omtumlande händelserna som avbildas. Han stod för en måttlös produktivitet, som han tjänade mängder med pengar på. Under en period hade han nästan ett slags monopolställning som illustratör. En forskare har kallat honom för ”den industrialiserade romantikern”. Kanske är det därför inte så svårt att förstå varför man inte riktigt velat acceptera honom som en ”riktig konstnär”. En konstnär ska ju helst göra en tavla, och så ligger värdet därefter i själva objektet (ett synsätt som lätt kan upptäckas i dagens fetischistiska konstmarknad). Att göra illustrationer till böcker i stora upplagor, som man sedan håvar in pengar på – det kan ju aldrig vara riktig konst! Doré själv kämpade för att bli sedd som en seriös konstnär, och det var med detta i åtanke som han övergav lekfullheten i sina tidiga verk för ett mycket ambitiöst allvar. I böcker av gigantiskt format (”en skräck för den fysiskt bräcklige läsaren” tyckte en fransk skribent) planerade Doré att illustrera trettio stycken av de stora klassikerna. Bara nio av verken blev fullbordade, och ett av dem var alltså Bibeln.
”Den innehåller visserligen inga bokstäver, men där finns ändå allt man behöver veta. Allting om människans tillvaro här i världen.”
Dorés bibliska bilder handlar till 90 % om lidande, vilket kanske säger en hel del både om Bibeln och om konstens funktion. Och om livet. Personliga favoriter är exempelvis ”Akan stenad” och ”Ripsa skyddar sina söners kroppar”. Jag är inte säker på vem Akan var, men jag tror att han hade stulit något. Stenad blev han i alla fall, och bilden av hans ensamma, döda kropp i en öde dal är förfärande och storslagen. Det bästa med bilden är nog det långa led av gamar som kommer ner från natthimlen, hungrigt på väg mot den stenade Akan. ”Ripsa skyddar sina söners kroppar” har ett liknande motiv. Här är det Sauls ättlingar som blivit korsfästa. Gamar och vildhundar har samlats runt liken, men Ripsa, mor till två av de döda, försöker förtvivlat skydda kropparna från djuren. Det är så klart mycket gripande – och denna bild, precis som alla av Dorès svartvita illustrationer, får något tungt och ödesmättat över sig, tack vare de skarpa kontrasterna mellan ljus och mörker. Livets villkor framträder klarare i svartvitt – en gammal beprövad regel inom bildkonsten! Nu behöver Dorès bilder, sanningen att säga, inte nödvändigtvis vara hemska. Visst, han har illustrerat Bibeln och Dantes Inferno, men han har ju också skapat berömda bilder till Rabelais böcker om jättarna Gargantua och Pantagruel, där folk allt som oftast äter, dricker och softar i största allmänhet.
”Ingen kan någonsin ha kommit till tro med hjälp av Dürers träsnitt.”
Varenda konstnär värd namnet har avbildat berättelser och teman från Den Heliga Skrift. Men det är en del av Dorés storhet att han förmår att åskådliggöra de mänskliga dramer som utspelas på ett sätt som griper tag i läsaren. Det är därför förståeligt och sympatiskt att han mot slutet av sin karriär blev samhällskritiker, och bland annat skildrade den engelska slummens bistra tillvaro i storverket London. Detta i kontrast mot de världar långt bort ifrån här och nu som han ägnat sig åt tidigare. Även om syftet med detta reportage var att skildra flera olika sociala skikt, så är det ändå framför allt till det mörka, fattiga London som hans blickar dras. En bild visar en grupp fångar som tar sin dagliga promenad på en trång, instängd rastgård. Här går det nästan att ta på hopplösheten. Senare ville han avbilda Paris på samma sätt. 12 stora tavlor som skulle skildra den franska huvudstaden i dess mindre smickrande beståndsdelar färdigställdes… men förstördes av Doré sedan bland annat hans mor reagerat starkt mot de råa bilderna. Här kom tydligen det mänskliga lidandet för nära inpå för att kunna uppskattas. Dorès ökade bitterhet mot slutet av hans levnad är förståelig. Frankrike hade blivit av med hans gamla hemtrakt i det fransk-tyska kriget. Hans stora inspirationskälla och platsen där han växte upp var förlorad till främmande makt.
”Gud är i själva verket summan av alla Gustave Dorès bilder.”
Vad är då poängen med alla dessa citat från Dorés Bibel? Jo, så här ligger det till: bokens berättare kan inte läsa! Han är intelligent, allmänbildad och, inte minst, troende, men läsning och skrivning är en omöjlighet för honom. Då blir Dorés bilder en storslagen räddning, och framstår i boken som ett alternativt sätt att läsa. Till Bibelns skriftliga universum fogas ett nytt, bestående av bilder. Den Heliga Skrift, och de andra stora litterära verken, blir inte inskränkta genom Dorès tolkningar, utan snarare utvidgade.
Mest känd för: Sina kraftfulla illustrationer, bland annat till ett flertal av världslitteraturens klassiker.
Fotografi av Félix Nadar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar