torsdag 23 december 2010

63. Napoleon Bonaparte

Molnen har skingrats och från en klarblå himmel lyser solen upp kejsarens ansikte. Han rör inte en min och lyssnar intensivt på gevärselden nere i dalen, där dimman fortfarande ligger tät. Han sitter lugnt på sin gråa arabhäst, och är klädd i samma gråa kappa som han bar under det italienska fälttåget. Han ser de ryska och österrikiska trupperna avancera över Pratzenplatån, mot den punkt där de tror att Napoleon och hans trupper befinner sig. Vad de inte vet är att fransmännen är på väg att attackera deras center, som i förvirring och oordnade led framskrider på platån. Napoleon är på ett lysande humör, allt går enligt planerna. Vid det senaste diplomatiska mötet har han låtsats vara irriterad och ryssarna, med kejsar Alexander I i spetsen, är övertygade om att Napoleon minst av allt önskar sig en konfrontation. Tillsammans med sina marskalkar befinner sig Napoleon på höjden vid byn Schlapanitz, i nuvarande Tjeckien, och hans trupper väntar bara på ett tecken för att slänga sig in i striden.

Slaget vid Austerlitz, eller Trekejsarslaget, på hösten 1805 var en av Napoleons mest förkrossande segrar, och den seger som den nykrönte kejsaren själv var mest nöjd med. Den numerärt överlägsna alliansen mellan Alexander I av Ryssland och Frans II av Österrike räknade 92 000 man; av dessa sårades eller dödades 15 000 och 12 000 tillfångatogs. De som inte blev nedgjorda av fransmännen flydde i panik genom det sargade landet, där byar och samhällen redan hade utsugits av hungriga soldater. De beskedliga franska förlusterna uppgick till 1300 man. Slaget vid Austerlitz ledde fram till freden i Pressburg, där Österrike fick lämna ifrån sig stora landområden. Napoleon tog ännu ett steg mot sitt mål om franskt herravälde.

Historien om Napoleon Bonaparte, löjtnanten som blev kejsare av Frankrike, och som med oöverträffat självförtroende förändrade historiens gång, har berättats så många gånger att de olika händelsernas i hans unga liv, nästan ter sig som en serie etapper mot någonting oundvikligt och ödesbestämt: från uppväxten på Korsika, till tiden som överbefälhavare i Italien och fälttåget i Egypten. Det är lätt att framkasta den tanken att hans framgångar på slagfältet berusade honom till den grad att ingenting syntes honom omöjligt. Brumairekuppen 1799, som markerade slutet på den franska revolutionen, markerade i Napoleons liv bara ett steg på vägen mot det slutgiltiga maktövertagande 1804, när han kröntes som kejsare under Notre-Damekatedralens tinnar i Paris. Att Napoleon siktade på att bli envåldshärskare stod bortom all tvivel. Efter statskuppen 1799 upprättades ett konsulat, där makten delades mellan tre konsuler: Napoleon, Sieyès och Ducos. Men bara efter några dagar sa Sieyès att "vi har en makthavare som vet hur allting ska göras, som är kapabel att göra allting och som vill göra allting själv". Efter en folkomröstning 1800 (som genomfördes på Napoleons initiativ) blev Napoleon förste konsul och i praktiken envåldshärskare.

Lika oundvikligt ter sig det ödesdigra beslutet att gå mot Ryssland 1812. Att misslyckas var inget alternativ för mannen som ödmjukt hade gett uttryck för sin syn på sin egen betydelse: "Jag förkroppsligar den franska revolutionen." Napoleon intog visserligen Moskva i september samma år, men vid återtåget gick La grande armeé under av kyla och matbrist. Han abdikerade i april 1814 och landsförvisades till ön Elba, där han hade så tråkigt att han nästan genast planerade för en återkomst till makten. Han samlade ihop en liten arme och tågade mot Paris. Utan att en enda kula hade avlossats kom han återigen till makten, bara för att mötas av beskedet att enorma styrkor hade samlats utanför Frankrikes gränser. Han samlade ihop en styrka på 200 000 man och begav sig till Waterloos kullar (och gyttja), för att krossa de skändliga engelsmännen och deras allierade.

Men 1805 står Napoleon på toppen av sin bana. Ett spefullt och överlägset leende spelar på hans läppar. Han drar av sig sina vita handskar, och på ett tecken rider en marskalk iväg med beskedet om anfall. I täta kolonner spränger kavalleriet mot platån, krutröken från artilleriet blandar sig med dimman, och det meningslösa kriget, som ställer människa mot människa, fläckar återigen jorden med varmt rött blod.

Mest känd som: löjtnanten som blev kejsare och som ritade om Europas politiska karta.

Målning av Jacques-Louis David, 1800.

5 kommentarer:

  1. Alldeles för lågt placerad på listan...

    SvaraRadera
  2. För att använda Tolstojs ord: alla så kallade storheter måste mätas med "det godas och ondas mått". Napoleon störtade miljoner män mot en säker död, bara för att uppfylla en fåfäng dröm.

    SvaraRadera
  3. Ja, men han var enastående skicklig på det han gjorde..! På rak arm skulle jag kanske säga att det bara är Alexander den Store som överträffar honom (av Europeiska härförare iaf).

    Detta är ju lite roligt, då fransmännen överlag är värdelösa på att kriga. Duktiga på att strejka och kasta bajs på saker, men när det hettar till ordentligt förlorar de alltid. Det finns en anledning till skämtet: Varför har en fransk stridsvagn två växlar bakåt, men bara en framåt? - De kanske blir anfallna bakifrån någon gång.

    SvaraRadera
  4. Det är ju så man säger. Nu är jag verkligen ingen militärhistoriker, men jag menar att härförarens roll för utgången av ett slag är överskattad. Det enda han kan göra är att ingjuta mod i trupperna, för det är det enda som betyder något. Det är som med en fotbollsmatch, inställningen betyder mer än huruvida man ställer upp med 4-3-3 eller 4-4-2. Dessutom hade varken Napoleon eller Kutuzov eller någon annan av de medaljprydda officerarna någon koll på vad som egentligen hände. Tillfälligheter spelade en större roll än generalernas planer.

    SvaraRadera
  5. Kan man få använda bilden på sidan? Behöver lite referensmaterial till en spelidé och bilden på Napoleon passar perfekt. Sidan heter www.enigmastudios.org
    / Kontakt mig på maria.rudbert@hotmail.com

    Tack och adjö :)

    SvaraRadera