43. Francois Rabelais

”Skrattet är människans kännemärke”. Med dessa ord på första sidan av Den store Gargantuas förskräckliga leverne, bjuder den franske 1500-talsförfattaren François Rabelais in oss till läsning. Vissa saker tyder på att Rabelais dikterade det som står skrivet i denna bok, och man kan verkligen se scenen framför sig: en lätt berusad Rabelais som med yviga gester målar upp de mest vansinniga scenarion för en allt mer tveksam sekreterare. ”Ska vi verkligen ta med det här, François?” ”Ja, évidemment, det är ju roligt för sjutton!”

Boken, utgiven 1534, är en uppföljare till den två år yngre berättelsen om jätten Pantagruel. Gargantua är ingen annan än Pantagruels far och jättefamiljen skulle få ytterligare tre böcker tillägnade deras dramatiska liv. Historien om Gargantua börjar med att det gigantiska barnet föds ur sin mors öra. Under sin barndom råkar jätten bland annat ut för en katastrofartad episod där han av misstag dränker en stor del av en stads befolkning genom att urinera lite oförsiktigt. Hans uppfostran går annars i absolut renässansanda. Gargantua ska lära sig allt både teoretiskt och praktiskt – och gör det också med stor glädje. Styrkan och intelligensen kommer sedan väl till pass när krig bryter ut mot ett rivaliserande kungarike. Genom hela boken äts, sups och bajsas det. Bisarra våldsorgier bryter plötsligt ut. Att använda ordet ”mustigt” skulle vara en nästan brottslig underdrift. Den vildvuxna friheten hos Rabelais har bland annat att göra med att författaren och renässansmannen ville utforska varenda liten möjlighet hos det franska språket. Det här var en tid då grammatik och ordböcker knappt ens var påtänkta för ett folkspråk som franskan. Det är som om Rabelais hittat en ofantlig, orörd skatt som bara väntar på att få användas. Vi får följa med på en resa genom parodier, ordvitsar, nybildningar och encyklopediska uppräkningar. Troligtvis ville Rabelais inte bara visa på språkets möjligheter, utan lika mycket på sin egen bildning. Referenser, citat och latinska fraser kryddar det hela, liksom noggranna beskrivningar av alla möjliga fenomen, inte minst kroppsliga.

Rabelais var läkare, vilket märks i hans omåttliga fascination för kroppen och dess funktioner. Få författare har som han intresserat sig för inälvor, kött och avföring. På något vis måste man älska det här storögda intresset för allt mänskligt – högt som lågt, vackert som fult. Det är livet, i dess allra mest fysiska och påtagliga form, som behandlas av Rabelais. Han uppmanar oss också att njuta av detta liv, och att utnyttja det på ett meningsfullt sätt. Lika mycket kärlek som han har till livet, lika mycket förakt visar han för medeltidens inskränkthet och livsförnekelse. Hårda slängar delas ut till skolastiker och präster. Berättelsens munkar är näppeligen fromma och kyska herrar: ”ty blotta skuggan av klocktornet på ett kloster är befruktande” som det heter i boken. Den grymme, vällustige och våldsamme munken Johan Kötthackaren är ett bevis för detta. Denne grundar klostret Thélème, som blir Rabelais hyllning till allt som är bra och kul med att vara människa – alltså motsatsen till ett vanligt kloster enligt författaren. Det är lite trist för dem som är sjuka och fula, de får nämligen inte tillträde till Thélème, men för oss andra är det alldeles säkert en underbar plats att befinna sig på. Klosterregeln lyder kort och gott: ”Gör vad du vill.” Man skulle kunna tro att en plats med en sådan regel skulle urarta i kaos, men Thélèmefolket är väluppfostrade övermänniskor som genom friheten äntligen kan utveckla hela sin potential. Här formulerar Rabelais ett ideal som står i kontrast mot den tunga regelstyrda kristendomen där det gäller att hålla människor i strama tyglar – annars vet man aldrig hur det går! Det är såklart jättesympatiskt, men nu ser ju verkligheten inte riktigt ut så. Vissa människor är sjuka och fattiga och de borde vi hjälpa, det finns problem att lösa och jobb som skall utföras, även om vi hellre skulle vilja dricka och läsa böcker hela dagarna. Så borde man väl resonera i alla fall, men det är ju inget fel på att drömma. Och drömma det kunde han, den gode Rabelais. Hans författarskap är en enda lång hyllning till den fria fantasin, och till människans och språkets obegränsade möjligheter. Låt oss aldrig glömma att dessa möjligheter, oavsett vad tråkiga människor försöker tala om för oss, är av rent gargantuiska proportioner.

Mest känd som: den franska renässansprosans stora namn.