45. Serge Gainsbourg

Att vara fransman kan ibland vara ett privilegium. Ingen annanstans än i Frankrike hade man kunnat vara Serge Gainsbourg och komma undan med det. En passande titel på filmen om hans liv skulle kunna vara "Skönheterna och Odjuret" (rek. 18+). Kompositören, artisten och skådespelaren Gainsbourgs image var alkoholiserad, oförskämd och snuskig - ändå blev han ett slags sexsymbol. Och "Skönheterna" är inte vilka som helst.

Samarbetet med den unga sångerskan France Gall kan ni läsa om här i alla dess ruskiga och fantastiska detaljer. Gudinnan Brigitte Bardot var hans älskarinna en kort tid. De två gjorde albumet Initials B. B. tillsammans. Tittellåten är en lysande signaturmelodi till fenomenet Bardot, men höjdpunkten är så klart "Bonnie and Clyde" där ett spöklikt eko av en kvinnoröst bildar bakgrund åt en gangsterhistoria med sexuella undertoner. Den mest berömda av hans låtar är emellertid "Je T'Aime...Moi Non Plus", en duett med nästa skönhet på listan: Jane Birkin. Det är en ljuvlig och sorgsen symfoni av stönanden, omöjlig att inte älska - men mycket möjlig att bannlysa från radio, vilket också skedde i många länder när det begav sig. Vatikanen ansåg sig föranledda att offentligt fördöma det osedliga mästerstycket. För Gainsbourg var det bara början.

Albumet Histoire de Melody Nelson, från 1971, anses ofta som hans karriärs konstnärliga höjdpunkt. Via stråkar, basgångar, Serge's skrovliga röst och flickskratt, berättas en opassande historia om kärlek över åldersgränserna. Jag kan inte franska, men det här är vad jag har läst och gissat mig till att skivan handlar om: Gainsbourg är ute och åker med sin Rolls-Royce. I ett oförsiktigt ögonblick, möjligtvis orsakat av alkoholkintag innan färden, krockar han med en ung kvinnlig cyklist, förhoppningsvis en bit över arton år. Hon verkar oskadd och Serge vevar med ett småleende ned rutan och frågar vad hon heter. Hon viskar: "Melody. Melody Nelson". "Hoppa in gumman." Under färden mot hans hem framför han diverse slippriga komplimanger runt hennes skönhet. Han bjuder så klart in henne, ber henne slå sig ner i salongen och häller upp några drinkar. Sedan inträffar följande saker, ackompanjerat av en orkester vanligtvis anlitade vid produktionen av billiga, franska porrfilmer. Jag utgår från att den kvinnliga huvudkaraktären i Gainsbourgs sexuella fantasi är samma person som syns på albumets omslag. Hon hade i så fall kunnat vara hans dotter. Just det ja, på tal om det, han gjorde ju faktiskt en låt kallad "Lemon Incest" med sin sedermera så berömda dotter Charlotte. (Om ni verkligen vill: här är videon.)

Gränslösheten i Gainsbourgs person öppnade upp för en liknande gränslöshet vad gäller musikaliska uttryck. Han var aldrig rädd för att söka nya vägar för att uttrycka sina visioner. Det kunde exempelvis resultera i dödssynden att spela in en reggaeversion av Marseljäsen. När jag så fick reda på att Serge spelat in ett elektroniskt baserat album i New York på 80-talet, och därtill fick se omslaget där han poserar sminkad som en kvinna, tog jag så klart för givet att det var det bästa album som någonsin gjorts. Love on the Beat är tyvärr bättre i teorin än i praktiken. Herre Gud, visst gillar man det, verkligen, men det hade kunnat bli så mycket mer än bara de vanliga Gainsbourgprovokationerna med konventionell new wave-inramning. Resten av 80-talet ägnade han sig åt att utveckla ett mästerskap i legendariskt berusade uppträden i fransk tv. Whitney Houston var bara en av de drabbade.

Kort sagt: Gainsbourg var genom hela sin karriär utan tvekan ett praktexempel på vad vi brukar kalla "ett svin" - men ett begåvat, elegant och (framför allt) mycket, mycket franskt svin.

Mest känd som: troligtvis Frankrikes bästa, och definitivt Frankrikes snuskigaste, artist och låtskrivare någonsin.

Gainsbourg i sällskap med flickvännen Jane Birkin