53. Jean-Pierre Jeunet

Jag minns när det var en självklarhet att gilla Le Fabuleux Destin d'Amelie Poulin (på svenska Amelie från Montmartre). Nuförtiden möts man inte sällan av en suck, som vill säga: "Jaså, du är en av dem!" Filmen anses av många vara överskattad och fånig. Mycket yta, många lustigheter, lite substans. Audrey Tatou-tjejer har blivit ett skällsord: hon är den söta knasflickan som existerar lika lite i verkligheten som den villiga internetblondinen med stora bröst. Hon lyfts fram som det stereotypiska idealet för de snälla killarnas sexuella och romantiska fantasier. Nej, säger man, Amelie från Montmartre är ett pekoral.

Vad kan jag göra? Jag som fortfarande har drömmar liknande bekymmersfria rokokomålningar, jag som faktiskt tycker Chocolat var en riktigt trevlig liten historia och som blir lätt kallsvettig när en filmkompis lägger fram förslaget att vi ska hyra nånting av Ken Loach? Min mamma gråter till Kevin Costner och min syster älskar samtliga Julia Roberstfilmer - jag vet att det är fegt att skylla på generna - men allvarligt, ni förstår väl att jag inte kan överge en sån förtjusande charmig historia som Amelie från Montmartre verkligen är? Det är ju Paris, romantik och eskapism, mina tre favoritsaker. Naturligtvis är den overklig och stiliserad. Pekoral? Tja, säger ni det så. Ni kan fortsätta skratta åt Markus Larson om ni tror att det gör er lyckligare.

Jag kände bara att jag behövde få den där stenen av mitt bröst. Jean-Pierre Jeunet, skaparen av den ovan diskuterade filmen, har naturligtvis mycket annat på sitt CV. Tillsammans med sin vapendragare, serietecknaren och designern Marc Caro, långfilmsdebuterande han i början av 90-talet med Delicatessen. Att inbringa pengar till att realisera projektet skulle visa sig vara väldigt svårt. 30 år efter att den franska nya vågen sköljt över Frankrike (och världen) hade den fortfarande ett väldigt starkt fäste i hemlandet. Rörelsen fokuserade på en sorts realism som stod i bjärt kontrast med det som Jeunet ville göra. Ordinära händelser i vardagliga miljöer, filmade på verkliga platser - nej, det var sannerligen någonting helt annat än de fantastiska och overkliga världar som den nyskapande regissören ville bjuda publiken på. När Delicatessen till slut ändå släpptes blev den en succé och inbringade pengar och rykte nog att kunna spela in den ännu dyrare La Cité des enfants perdus (De förlorade barnens stad). De här filmerna har mycket gemensamt: de utspelar sig i postapokalyptiska världar där det kryllar av säregna karaktärer; de bygger till stor del på en väl utarbetad estetik där visuella skämt och små intressanta detaljer aldrig upphör att fylla teverutan (eller kanske oftare: datorskärmen) och de berättar ganska absurda historier genomsyrade av svart humor. Filmerna äger en verkligt unik stil och det är lockande att göra jämförelser med Tim Burton, en annan särpräglad estet med smak för fantastiska berättelser. Man kan plocka ut i princip vilken scen som helst i valfri Jeunetproduktion, och det räcker som underlag för att avgöra vem filmens upphovsman är.

Tyvärr har dessa filmer också vissa mindre smickrande egenskaper gemensamt. Hur imponerande de än är för sinnena så kan man inte undgå att känna att det bakom skalet inte finns särskilt mycket till innehåll. Ytan pockar hela tiden på uppmärksamhet, så det är ofta först efteråt eller mot slutet av filmerna som man inser att det är något som saknas. Själva historien har blivit lidande. Regissören var inte omedveten om den här kritiken och har själv sagt om sin andra långfilm: "Now, I think we did a mistake. The story in a film is so important; you have to have the story before you do it. With The City of Lost Children, it was the opposite. We wanted to make a film in a harbor with big boats, before we had the story.’

Jeunet blev efter detta erbjuden att regissera den fjärde Alienfilmen. Att ge sig på en uppföljare till den älskade skräcktrilogin var lika smart som det var dumt. Naturligtvis blev den kommersiellt lyckad då alla miljontals trogna Alienfans ville se hur sagan skulle fortsätta. Naturligtvis sågades den av kritikerna. Det var fel man på fel plats i en filmserie som ju fick sitt till synes definitiva slut i och med hjältinnans död i film tre. Men Alienfilmen hade gjort Jeunet till en stor stjärna i Frankrike och gav honom alla möjligheter att fullfölja en filmidé han grunnat på i 25 år. Äntligen hade han fått den fullständiga frihet han alltmer kände sig i behov av. Amelie från Montmartre innehåller samma fantasirika bilder, klipp och detaljer som tidigare filmer, men har också en värme och genuin charm som de tidigare filmerna till stor del saknade. Denna gång var handlingen mer genomtänkt och Caros frånvaro gav Jeunet större egen kontroll. Vi bjuds på en underbar och naiv kärlekshistoria i en film lika mjuk som Belle and Sebastians musik och lika färgglad som de allra lyckligaste barndomsminnena, kryddad med precis rätt mängd svärta.

Jeunet är ingen Bergman eller Tarkovskij. Han är ingen Mike Leigh eller Tony Richardson heller. Han berättar sagor. Ibland är de barnförbjudna och lite läskiga, ibland bara gulliga och charmiga; ofta är de allt detta samtidigt. Det är så jag ser Jeunet: som en filmens sagoberättare. Vi människor behöver fortfarande enkla, fina och romantiska sagor. Den enorma uppmärksamhet som Amelie från Montmartre åtnjöt vittnar om det. Jeunet har sagt om den nyss nämnda filmen: "I receive so many letters from young people, and they need romantic love stories. They are tired of hearing about condoms! They prefer this kind of story."

Amen!

Mest känd som: skaparen av visuellt egensinniga filmer som Delikatessen och Amelie från Montmartre.