54. Jean-Luc Godard

En av de filmer jag hade bestämt mig för att se på den senaste upplagan av Stockholms filmfestival var Jean-Luc Godards senaste verk, Film Socialism. Filmens experimentella struktur och brist på handling var inte någon överraskning, men det som verkligen retade mig till vansinne var den engelska undertexten som endast återgav fragment av den franska dialogen. Efteråt frågade jag för säkerhets skull en i biografens personal om det hade blivit någon form av tekniskt fel, men visste så klart redan vad jag skulle få för svar: det hela var en del av Godards plan. Jag gick därifrån i ett tillstånd av både fascination och frustration. Vilken slags människa jävlas med en stor del av sin filmpublik genom medvetet kassa textremsor? Ett geni? En galning? En gammal, bitter fransman som inte kan acceptera att engelskan är det rådande världsspråket? Kanske var det ytterligare ett sätt att visa på det europeiska förfall som verkade vara filmens tema, en poäng som i så fall gjordes på bekostnad av min möjlighet att njuta av filmen. För det måste sägas att det var en rutten filmupplevelse i många avseenden – men också tänkvärd.

Även under Godards storhetstid på 60-talet, då han gjorde filmer lättare att uppskatta, var han inte rädd för att reta folk med vansinnig klippning, evighetslånga tagningar och obegriplig/obefintlig handling. Men där finns också ofta en säregen, nästan publikfriande, charm. Den kan till exempel visa sig som vackra och stilfulla skådisar, som Brigitte Bardot och Jean-Paul Belmondo. Ett framträdande drag i dessa filmer är hur han ständigt utforskar och slår mynt av det manliga/kvinnliga när det är som allra mest sexuellt laddat. Här tar Godard upp en tråd som sträcker sig långt tillbaka genom filmhistorien, men tar det hela ett snäpp till, mot det närmast parodiska. Den sexiga och tuffa ytan, Bardots rumpa och Belmondos cigarett-tuggande, får ett pastischartat värde för sin egen skull. En ironisk blinkning tillkommer jämfört med de Hollywoodklichéer det hela bygger på. Inte konstigt att en regissör som Quentin Tarantino, ytan och den ironiska blinkningens främsta företrädare i våra dagar, har skapat ett produktionsbolag kallat "A Band Apart" efter den underbara Godardfilmen Bande á part. Denna gangsterrulle visar på det andra genomgående charmiga draget i 60-talsfilmerna: den spontana lekfullheten. Här finns fullt med små inslag där rollfigurerna börjar dansa eller hittar på dumma lekar. Allt medan en ganska ruskig brottshistoria utspelar sig. Våldet och leken är aldrig långt ifrån varandra. Ett annat exempel är sångnumren i Une femme est une femme. Man kan sammanfatta det som känslan av att allt är möjligt i filmens värld. Åskådaren blir inspirerad och vill göra film själv – man får lust att genom leken utforska alla filmmediets möjligheter. Just detta är kanske den franska nya vågens främsta tillgång: att visa vad som är möjligt och hur roligt det kan vara att bryta mot reglerna. Och att det faktiskt kan bli riktigt vackert, underhållande och tänkvärt på kuppen. Godard gick dock aldrig lika långt vad gäller underhållning som till exempel Francois Truffaut. Det finns alltid något jobbigt där, något som strider mot den filmiska rytm åskådaren känner sig bekväm med. Man rycks ur den flytande filmupplevelsen för att istället bli uppmärksam på filmmediets själva form. Få filmskapare har så medvetet arbetat med Bertolt Brechts idé om ”Verfremdung”.

I Week End från 1967, som brukar ses som den sista filmen i Godards tidiga period av mer eller mindre tillgängligt filmskapande, har leken fått ge vika en smula för det våldsamma och politiska. Det är en film man kan bli tokig på. Handlingen drar iväg åt alla möjliga håll, vi har inget att hålla fast vid och vissa scener dras ut på i det oändliga. Berömd är den 10 minuter långa kameraåkningen genom ett trafikkaos på en fransk landsväg. I filmen framträder det kulturkritiska och rentav apokalyptiska i Godards gränsöverskridningar. En känsla av osäkerhet, förfall och brutalitet sprider sig från de kaotiska och våldsamma händelserna till oss som tittar på. En röd tråd är de överallt förekommande vraken av kraschade bilar – en bild så god som någon av en civilisation i förfall. Filmen avslutas med orden ”End of cinema”, och hädanefter skulle det politiska, filosofiska och experimentella få övertaget i hans filmskapande.

Kanske har det hela tiden funnits en förtvivlan i Godards ovarsamma behandling av filmkonsten. Något desperat i viljan att slita sig loss från regelverket, att aldrig vara tillfreds eller stelna i konventioner. Att alltid slå sig fri när man varit omtyckt för länge. Det hela är en personlig vendetta mot en borgerlig tradition som Godard har fått nog av. Så mycket bättre om folk lämnar biosalongen svärande över dålig textning, medan den förvirrade personalen ursäktar sig. Där fick ni, era förslappade jävlar! Visste ni inte att det är en synd att sitta för skönt i en biostol? Vad man än tycker om de ständiga provokationerna, så har de gjort Godard till en av de mest inflytelserika regissörerna genom tiderna.

Mest känd som: tillsammans med Francois Truffaut den mest kände och betydande av den franska nya vågens regissörer.