I La symphonie pastorale (Pastoralsymfonien) från 1919, ett av André Gides mest centrala verk, blir en präst i en liten landsby ombedd att följa med till en gumma som precis har dött. Den lilla stugan ser obebodd ut när prästen närmar sig, så när som på en tunn rökstrimma som stiger ur skorstenen och förtonas i aftonrodnanden. Prästen frågar grannfrun, som vakar över liket, om inte gumman har någon arvinge. Då tar grannfrun en ljusstump och går bort till ett hörn av huset och lyser på en flicka som, smutsig och tovig, sitter hopkrupen på härden. Prästen vet först inte vad han ska göra, men efter att ha bett en bön, där Gud tycks ställa honom inför ett slags förpliktelse, beslutar han sig för att ta hand om flickan. Gertrude (som flickan börjar kallas) är blind och eftersom gumman var döv har hon växt upp utan någon mänsklig kontakt. Gertrude blir inte väl mottagen i hemmet, prästfrun blir framförallt irriterad på att prästen ägnar mer tid åt Gertrude än åt sina egna barn.
Den evigt flitige och bistre Sven Stolpe skrev 1963 en bok där han för den svenska allmänheten introducerade tre franska författarskap. Ett av dessa var André Gides. Stolpe skriver att Gide aldrig har upphört att fascinera honom, men att hans undanglidande och instabila karaktär alltid har runnit honom ur händerna. Som en flaskpost som av vågorna kastas mot stranden, och som när den för ett litet tag ser ut att ha nått fast land, åter slukas av vågornas raseri, så pendlade Gide från individualism och sinnliga njutningar till självutplåning och religiös asketism. En anteckning från 1892 visar Gides andliga kamp: "Herre, hjälp mig att bara vilja en sak och vilja den oavlåtligen!" Det första uttrycket för Gides frihetslängtan var resan till Afrika 1893, där han upptäckte sin egen homosexualitet och där han ägnade sig åt erotiska utsvävningar med tonårspojkar.
När Gertrude väl har tvättats och avlusats visar det sig att hon är en väldigt vacker flicka. Hon accepteras i huset och hennes undervisning går sakta framåt. En gång frågar hon prästen om hon är vacker. Prästen överrumplas av frågan - han försäkrar för både sig själv och för läsarna att han inte ens har tänkt tanken - och undrar varför hon vill veta det. Han försvarar sig med att präster bara bryr sig om själslig skönhet, innan han irriterat inför hennes frågvishet tvingas erkänna att hon är vacker. För läsaren är det plågsamt uppenbart att han har förälskat sig i flickan. Men det är prästen inte ensam om. Jacques, sonen i huset, när också en kärlek till den späda varelsen, och han uppsöker fadern för att be om hennes hand. Prästen brusar upp och anklagar sonen för att vilja grumla hennes oskyldiga själ. Hon är alldeles för ung för honom, det kan han väl inse? Prästen befaller sonen att lämna huset och resa sin väg.
I sin fascinerande självbiografi Si le grain ne meurt (Om inte vetekornet dör) från 1924 skriver Gide att han i Paris lärde känna Oscar Wilde, och att de av en slump möttes i Alger 1895. Där drog Wilde med sig Gide till syndiga kärleksnästen; av någon anledning fick Wilde intrycket att det var han som introducerade Gide till homosexualiteten, och Gide gjorde ingenting för att tillbakavisa villfarelsen. Gides porträtt av Wilde är gripande, och irländaren framstår som en djupt missförstådd person. En kväll berättade han för Gide att "han inlagt hela sitt geni i sitt liv och bara sin talang i sitt verk". Visst, erkänner Gide, är det svårt att tänka sig någonting mer irriterande än Wildes eviga paradoxer, "men många som hörde honom utropa, när han såg en vävd tapet: 'Det där ville jag ha en väst av', eller då han såg tyget till en väst: 'Det där vill jag tapetsera min salong med', glömde i hög grad bort att besinna hur mycket av sanning, vishet och ännu djupare: av hemlig bekännelse det dolde sig under hans sökta ordlekar."
Enligt Stolpe finns det en generell konflikt i många av Gides verk, nämligen mellan en verklig känsla som man fördömer och en annan känsla som man inte har men moraliskt gillar. Det är alldeles tydligt för alla utom prästen själv att han älskar flickan. Obenägen att erkänna sina verkliga känslor försäkrar han för sig själv att hans förtjusning bara har med kristen kärlek att göra. Men det är svartsjuka som gör att han stöter ifrån sig sin son, och hans "kristna kärlek" är bara förklädd passion. På ett liknande sätt menade Gide att kyrkan har vantolkat Jesu budskap, som det beskrivs i evangelierna. Kärleksbudskapet besudlades av Paulus och sedan har det urvattnats genom seklerna. Lukas lägger följande ord i frälsarens mun: "Ty den som vill bevara sitt liv skall mista det; men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det." Istället för att ta fasta på dessa ord har kyrkan klamrat sig fast vid materiella föremål. Gide utvecklade med tiden en stark kärlek till sanningen, och han hade större respekt för ärliga tjuvar än skenheliga kristna. Gides självbiografi (som mötte starka reaktioner i 20-talets Frankrike) var den naturliga följden av det här religiösa behovet att vinnlägga sig om ärlighet. I Si le grain ne meurt framträder Gides splittrade själ i all sin nakenhet.
Gides liv har inget enhetligt eller stabilt över sig, och hans inre splittring görs tydlig bara genom att räkna upp några årtal. 1895 gifte han sig med sin kusin, Madeleine Rondeaux, men äktenskapet blev aldrig fullbordat. (Det vill säga, de låg aldrig med varandra.) 1916 mötte han regissören Marc Allégret, som vid den här tiden inte var regissör och endast 15 år gammal. De inledde en kärleksaffär och flydde till London. 1923 fick han ett barn med Elisabeth van Rysselberghe, efter en kort erotisk affär. Stolpes essä bygger på insikten om att det är just det instabila och undanglidande hos André Gide som är kärnan han så länge hade letat efter. Gide var en splittrad själ, och det går inte att skala av någon sida av honom utan att förlora något väsentligt.
Men Gide menar faktiskt att det finns en väg ut ur motsättningen mellan den personliga frihetskampen och asketismen - nämligen Jesu kärleksbudskap. Det är så man ska förstå titeln på Gides självbiografi som är hämtad från Johannesevangeliet: "Om icke vetekornet faller i jorden och dör, så förbliver det ett ensamt korn; men om det dör, så bär det mycket frukt." Om man lägger stor vikt på sitt anseende eller materiella föremål så ska man förlora allt, men om man kan släppa allt som håller kvar en i världen så ska man få ta del av det eviga riket. Motsättningen mellan individualismen och offertanken löses upp i och med att individen frivilligt väljer att offra sig själv.
I en bok om Dostojevskij skriver Gide att den ryske författaren som ingen annan hade förmåga att levandegöra den här problematiken. Gide menade att själslivet har tre nivåer. För det första den intellektuella nivån, för det andra nivån där passionerna trängs och för det tredje den totala självuppoffringens nivå, där bland annat Furst Mysjkin (huvudpersonen i Idioten) lever. Den tredje nivån är platsen "där all känsla av mänsklig solidaritet strömmar samman, där jagets gränser utplånas, där känslan av individualitet och tid försvinner". Gide kunde, precis som sina böckers olyckliga romankaraktärer, aldrig nå dit, men hans liv utmärktes av en aldrig avslutad andlig brottning med livets grundvillkor.
Den evigt flitige och bistre Sven Stolpe skrev 1963 en bok där han för den svenska allmänheten introducerade tre franska författarskap. Ett av dessa var André Gides. Stolpe skriver att Gide aldrig har upphört att fascinera honom, men att hans undanglidande och instabila karaktär alltid har runnit honom ur händerna. Som en flaskpost som av vågorna kastas mot stranden, och som när den för ett litet tag ser ut att ha nått fast land, åter slukas av vågornas raseri, så pendlade Gide från individualism och sinnliga njutningar till självutplåning och religiös asketism. En anteckning från 1892 visar Gides andliga kamp: "Herre, hjälp mig att bara vilja en sak och vilja den oavlåtligen!" Det första uttrycket för Gides frihetslängtan var resan till Afrika 1893, där han upptäckte sin egen homosexualitet och där han ägnade sig åt erotiska utsvävningar med tonårspojkar.
När Gertrude väl har tvättats och avlusats visar det sig att hon är en väldigt vacker flicka. Hon accepteras i huset och hennes undervisning går sakta framåt. En gång frågar hon prästen om hon är vacker. Prästen överrumplas av frågan - han försäkrar för både sig själv och för läsarna att han inte ens har tänkt tanken - och undrar varför hon vill veta det. Han försvarar sig med att präster bara bryr sig om själslig skönhet, innan han irriterat inför hennes frågvishet tvingas erkänna att hon är vacker. För läsaren är det plågsamt uppenbart att han har förälskat sig i flickan. Men det är prästen inte ensam om. Jacques, sonen i huset, när också en kärlek till den späda varelsen, och han uppsöker fadern för att be om hennes hand. Prästen brusar upp och anklagar sonen för att vilja grumla hennes oskyldiga själ. Hon är alldeles för ung för honom, det kan han väl inse? Prästen befaller sonen att lämna huset och resa sin väg.
I sin fascinerande självbiografi Si le grain ne meurt (Om inte vetekornet dör) från 1924 skriver Gide att han i Paris lärde känna Oscar Wilde, och att de av en slump möttes i Alger 1895. Där drog Wilde med sig Gide till syndiga kärleksnästen; av någon anledning fick Wilde intrycket att det var han som introducerade Gide till homosexualiteten, och Gide gjorde ingenting för att tillbakavisa villfarelsen. Gides porträtt av Wilde är gripande, och irländaren framstår som en djupt missförstådd person. En kväll berättade han för Gide att "han inlagt hela sitt geni i sitt liv och bara sin talang i sitt verk". Visst, erkänner Gide, är det svårt att tänka sig någonting mer irriterande än Wildes eviga paradoxer, "men många som hörde honom utropa, när han såg en vävd tapet: 'Det där ville jag ha en väst av', eller då han såg tyget till en väst: 'Det där vill jag tapetsera min salong med', glömde i hög grad bort att besinna hur mycket av sanning, vishet och ännu djupare: av hemlig bekännelse det dolde sig under hans sökta ordlekar."
Enligt Stolpe finns det en generell konflikt i många av Gides verk, nämligen mellan en verklig känsla som man fördömer och en annan känsla som man inte har men moraliskt gillar. Det är alldeles tydligt för alla utom prästen själv att han älskar flickan. Obenägen att erkänna sina verkliga känslor försäkrar han för sig själv att hans förtjusning bara har med kristen kärlek att göra. Men det är svartsjuka som gör att han stöter ifrån sig sin son, och hans "kristna kärlek" är bara förklädd passion. På ett liknande sätt menade Gide att kyrkan har vantolkat Jesu budskap, som det beskrivs i evangelierna. Kärleksbudskapet besudlades av Paulus och sedan har det urvattnats genom seklerna. Lukas lägger följande ord i frälsarens mun: "Ty den som vill bevara sitt liv skall mista det; men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det." Istället för att ta fasta på dessa ord har kyrkan klamrat sig fast vid materiella föremål. Gide utvecklade med tiden en stark kärlek till sanningen, och han hade större respekt för ärliga tjuvar än skenheliga kristna. Gides självbiografi (som mötte starka reaktioner i 20-talets Frankrike) var den naturliga följden av det här religiösa behovet att vinnlägga sig om ärlighet. I Si le grain ne meurt framträder Gides splittrade själ i all sin nakenhet.
Gides liv har inget enhetligt eller stabilt över sig, och hans inre splittring görs tydlig bara genom att räkna upp några årtal. 1895 gifte han sig med sin kusin, Madeleine Rondeaux, men äktenskapet blev aldrig fullbordat. (Det vill säga, de låg aldrig med varandra.) 1916 mötte han regissören Marc Allégret, som vid den här tiden inte var regissör och endast 15 år gammal. De inledde en kärleksaffär och flydde till London. 1923 fick han ett barn med Elisabeth van Rysselberghe, efter en kort erotisk affär. Stolpes essä bygger på insikten om att det är just det instabila och undanglidande hos André Gide som är kärnan han så länge hade letat efter. Gide var en splittrad själ, och det går inte att skala av någon sida av honom utan att förlora något väsentligt.
Men Gide menar faktiskt att det finns en väg ut ur motsättningen mellan den personliga frihetskampen och asketismen - nämligen Jesu kärleksbudskap. Det är så man ska förstå titeln på Gides självbiografi som är hämtad från Johannesevangeliet: "Om icke vetekornet faller i jorden och dör, så förbliver det ett ensamt korn; men om det dör, så bär det mycket frukt." Om man lägger stor vikt på sitt anseende eller materiella föremål så ska man förlora allt, men om man kan släppa allt som håller kvar en i världen så ska man få ta del av det eviga riket. Motsättningen mellan individualismen och offertanken löses upp i och med att individen frivilligt väljer att offra sig själv.
I en bok om Dostojevskij skriver Gide att den ryske författaren som ingen annan hade förmåga att levandegöra den här problematiken. Gide menade att själslivet har tre nivåer. För det första den intellektuella nivån, för det andra nivån där passionerna trängs och för det tredje den totala självuppoffringens nivå, där bland annat Furst Mysjkin (huvudpersonen i Idioten) lever. Den tredje nivån är platsen "där all känsla av mänsklig solidaritet strömmar samman, där jagets gränser utplånas, där känslan av individualitet och tid försvinner". Gide kunde, precis som sina böckers olyckliga romankaraktärer, aldrig nå dit, men hans liv utmärktes av en aldrig avslutad andlig brottning med livets grundvillkor.
Mest känd för: att ha tilldelats nobelpriset i litteratur 1947, och för att genom livet ha kastats mellan hedonistisk livsbejakelse och asketisk självutplåning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar