57. Boris Vian

Det är höst. Paris vilar på gamla förälskelser. Boris Vian slänger av sig sin rock och kastar sig ner i en soffa, längst in i kafét. Vi beställer kaffe. Svart. Ett stenkast härifrån låg jazzklubben New Orleans Club som Vian var med och grundade 1944. Till efterkrigstidens Paris strömmade jazzen in från Amerika, och källarjazzklubbar öppnades överallt, särskilt i Saint-Germain-des-Prés, där Paris konstnärer, författare och musiker samlades för att diskutera, dansa och dricka. På Café de Flore satt Sartre och de Beauvoir och skrev sina böcker, på Le Bonaparte satt Rolland och Duras. Och på kvällen var det jazz man dansade till: Duke Ellington, Count Basie, swing, New Orleansjazz, och några år senare bebop. Jazzen symboliserade frihet och motstånd mot nazismen, under kriget hos de unga så kallade zazous, vars omfamning av den svarta jazzen var en nagel i ögat för den nazivänliga Vichyregeringen. Boris Vian var en av de unga författare och musiker som tillbringade sin tid i Saint-Germain-des-Prés. Hans antirasistiska bok J'irai cracher sur vos tombes (Jag ska spotta på era gravar) från 1946, som senare filmatiserades till Vians stora förbittring, skapade moralpanik i konservativa kretsar. Boken ansågs pornografisk och Vian dömdes 1953 till femton dagars fängelse. Ett straff han dock aldrig avtjänade.

Det höga hårfästet, de plågade ögonen, som signalerar sårbarhet och på samma gång omutlig vilja och intellektuell klarsyn, och munnen som ibland spricker upp i ett ironiskt men intagande leende, med andra ord, allt det som gör att Boris Vian smälter ihop med omgivningen: klirrande skedar och kaffekoppar, sorl som i ångor stiger mot taket, slamrande brickor, och nejlikor i fönstret. Dom jävlarna! Vian ryter till med en croissant i munnen, en gammal dam hoppar till och spiller ut sitt kaffe, en garçon kommer springande. Ja du vet vad jag pratar om, den där jävla filmatiseringen av min bok, men vad vet dom, dom har säkert inte ens läst boken. Att jag fick en hjärtattack av skiten var ju bara logiskt. Louis Malle hade helt rätt när han sa att jag dog av skam. Fyfan. Vian talar häftigt, stötvis, brödsmulor flyger åt alla håll. Vet du, dom stora massorna har fel och individerna alltid rätt. Det ironiska leendet igen. Och hehe ja du vet ju att begravningsbyrån strejkade när jag skulle begravas. Det passade mig fint. Mina vänner fick sänka ner kistan och kasta jord över mig. Så poetiskt. Haha!

Vian pratar genom kaffesörplingarna. Alla mina behov har försvunnit, och den plågsamma vetskapen om min egen dödlighet har försvunnit, naturligt nog, eftersom jag redan är död. Jag känner ett slags lugn, men jag saknar musiken och Le Tabou där jag spelade trumpet, och skämten och skratten. Fast musiken saknade jag redan när jag levde, mitt hjärta du vet. Vian för handen till bröstet och får något sorgset i blicken. Och jag saknar flickorna. Det finns egentligen bara två ting, Vian räknar på fingrarna: kärleken i alla former och musiken, New Orleans eller Duke Ellington. Allt annat borde försvinna, för allt annat är fult. Och dom här jävla krigen. Algeriet och Vietnam och jag vet inte vad. Dom som startar krigen måste vara beredda att själva kasta sig ner i skyttegravarna, precis som jag sa i "Le Déserteur".

1947 gav Boris Vian ut sitt bästa verk, L'Écume des Jours (Dagarnas skum). Surrealistisk och inte alls lika provocerande som J'irai cracher sur vos tombes, förbisågs den av samtiden. Kärlekshistorien mellan Colin och Chloë lyser som en färgstark blomma genom det suggestiva språket som efterliknar jazzens rytm; grotesk fantasi blandas med vackra och vardagsnära bilder. Chloë insjuknar, det visar sig att hon har en näckros i lungan, och verkligheten faller sönder; rummen i Colins lägenhet blir mindre och mindre, och hans forne mästerkock Nicolas lagar enklare och enklare maträtter - världen formar sig efter huvudpersonernas sinnesstämning. Ytterst är L'Écume des Jours en vacker bok om kärleken, ja, så kan man beskriva den. Det är väl också den bok jag är mest nöjd med, tror jag, men jag tror inte så mycket numera. Jag försöker att inte hetsa upp mig på allt som försiggår i världen, alla som dödar och dödas, och allt hyckleri. Vian tystnar och tittar ut genom ett fönster. En och annan flicka skyndar förbi, det regnar. Kanske minns han något roligt från tiden när han kallades prinsen av Saint-Germain-des-Prés. Mörkret breder ut sig där utanför. Snart är det natt.

Mest känd för: den skandalomsusade boken J'irai cracher sur vos tombes och den antimilitaristiska sången "Le Déserteur". På 40-talet var Boris Vian en av många författare, musiker och konstnärer som samlades i Saint-Germain-des-Prés för att ta del av nöjeslivet och utbyta idéer.