Jaja, visst är det så. Jacques-Louis Davids (1748 - 1825) plats i konsthistorien är orubblig. Han dominerade den franska konsten under de omvälvande perioderna i slutet av 1700-talet och början på 1800-talet. Han är kanske den mest kända neoklassicistiska målaren över huvud taget och i alla händelser Frankrikes största inom genren. Han agerade lärare åt många, senare framgångsrika, konstnärer och hans inflytande på det franska artonhundratalsmåleriet, särskilt den som visades på Salongen, är oerhört. Vissa vill till och med hävda att han utgör en tidig startpunkt för modernismen och pekar då på diverse formmässiga kvaliteter i hans konst. Jag känner till allt det här. Naturligtvis är det också mycket intressant och kräver stor respekt, men det som verkligen fascinerar med David är för mig någonting helt annat.
David började sitt liv och sin yrkeskarriär i ett 1700-tals-Frankrike som fortfarande var en monarki. När han dog hade han överlevt Napoleon och Frankrike hade återigen en kung på tronen. Däremellan hade David varit insyltad i till synes varenda viktig politisk twist and turn - och alla som känner till grundläggande fransk historia vet om att det hände ett och annat under denna tid. Det kanske otroligaste av allt är att karln på något mirakulöst vis lyckades undgå giljotinen. Måhända ville en högre makt skona honom så att han kunde odödliggöra flera av dessa avgörande skeenden i Frankrikes (och västerlandets) historia. I så fall måste man säga att han väl tog tillvara på den nåden: David hade nämligen aldrig långt till penseln.
Allting började som alltid i Rom. Det var här David förälskade sig i Raphael och förundrades över Pompeijis magnifika ruiner. Med andra ord: det var här som han övertygades om den klassiska antikens orubbliga värden. I detta ingick också hans beundran för tidiga Roms republikanska system, vilket kom att få avgörande konsekvenser för konstnärens framtid. Begeistrad av sina ideal målade David sitt första mästerverk, Le Serment des Horaces. Betänk att fransk konst bara ett par decennier tidigare hade dominerats av den lättsamma rokokon och man inser ganska snart att något helt nytt stod på agendan. Nu fick det vara slut med det lättfärdiga och dekadenta - det var dags för sant antika värden att träda fram. Bort med kladdet och fram med klara linjer och otvetydig symbolik. Le Serment des Horaces visar tre bröder ur Horatii-familjen som stödd av sin far svär sin trohet mot Rom. Strider är på gång och staten måste skyddas. Tavlan inte bara andas utan fullkomligt skriker ut stoicism, maskulinitet och stolt patriotism. Ironiskt nog var det här verket beställt av kungen som såg lojalitet mot staten som samma sak som lojalitet mot kungen. Fem år senare bröt franska revolutionen ut och målningen blev ett av dess mest symboliska konstverk.
David var en aktiv revolutionär och jakobin. Hans politiska övertygelse ledde honom till att rösta för avrättning av samma kung som tidigare hjälpt honom så i hans professionella karriär. Bland andra Robespierre tillhörde hans personliga vänner och han var aktiv i många revolutionära tillställningar. Han påbörjade en tavla som behandlade en avgörande händelse i upptakten till revolutionen och målade senare hyllningar till revolutionära martyrer. Mest känd av revolutionsmålningarna är hans stillsamma skildring av mordet på den med jakobinerna allierade Jean-Paul Marat, som höggs ihjäl av en politisk motståndare i sitt badkar. Hans val att avbilda denna dramatiska händelse på ett så stillsamt sätt skapar en märklig spänning. Det är lugnet efter stormen (mordet) men också lugnet före stormen (hämnden som målningen uppmanar till). Marat hade svårligen kunnat skänkas samma värdighet i en mer uppenbart dramatisk återgivning av händelsen.
David målade fler bilder som speglade revolutionära händelser men hans nästa storverk kom till under Napoleontiden. Trots sitt nära samröre med Robespierre och andra framträdande personer under skräckväldet så lyckades han undvika avrättning. Han satt fängslad en period och jobbade inifrån murarna hårt för att bedyra sin oskuld i form av flertalet brev. När han kom ut hade det politiska klimatet ändrats och David drog sig tillbaka till sin ateljé för en tid ("där jag borde ha stannat hela tiden" enligt ett brev han skrev i fångenskap). Men det dröjde alltså inte länge förrän han kom i kontakt med nästa politiska gigant.
Nu hade David fått nya viktiga uppdrag: att glorifiera Napoleon. Detta ledde till ytterligare ett par ikoniska målningar, allra främst den extremt idealiserade Bonaparte franchissant le Grand-Saint-Bernard. Diktatorn och krigskämpen (som egentligen gjorde den här resan på en åsna) framstår som en magnifik ledare som med handen pekar ut riktningen för sina soldater, för sitt imperium och för hela världen. Till och med vinden tycks lyda hans direktiv. Målningen är grandios men ändå inte löjlig, storslagen men ändå inte svulstig.
Efter Napoleons fall borde loppet ha varit kört för David. Han hade röstat för den tidigare kungens avrättning och varit en aktiv revolutionär. Otroligt nog erbjöds han trots detta av den nya kungen en roll som hovmålare, men valde istället självmant att gå i exil. David dog i Bryssel 1925, men hade upplevt mycket mer under sitt liv än de flesta ens orkar läsa om. Vilken tur då att vi inte behöver göra det. Det räcker att titta på bilderna.
Mest känd som: en av neoklassicismens frontfigurer. Genom sin vänskap med såväl franska revolutionärer som senare Napoleon fick han en unik möjlighet att skapa odödliga porträtt och hyllningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar