tisdag 15 februari 2011

30. Honoré de Balzac

Ni vet den där fotbollsspelaren som kysste klubbmärket. Tjejen som sade att hon gillade dig. Du köpte tröjan med hans namn på och betedde dig som en idiot för hennes skull. Fotbollsspelaren gick till Chelsea, fick rekordlön och började ösa in mål … och, tja, någonting liknande hände med tjejen. Och där står man och inser att man på nytt har blivit lurad att tro att något är heligt här i världen.

I Honoré de Balzacs myllrande romanvärld, slutar ofta de människor som håller något för absolut heligt, som förlorare. Balzac kontrasterar det rena och upphöjda, mot penningens strypgrepp och hånskratt mot allt vad tradition och fason heter. För att verkligen tränga in i alla skrymslen och vrår i det korrumperade samhället, arbetade Balzac i ett maniskt tempo med att producera bok efter bok i en så småningom gigantisk serie kallad Den mänskliga komedin. Karaktärer återkommer i flera olika böcker och det hela blir en liten värld i sig – en spegelbild av Balzacs samtid. Precis som den verkliga världen, är serien givetvis inte avslutad. Faktum är att det besatta arbetet författaren lade ned på att frammana detta alternativa universum troligtvis var en bidragande orsak till hans död. Dag ut och dag in av skrivande i timmar och åter timmar – med obscena mängder kaffe som bränsle – tog till slut sitt pris.

Seriens mest berömde helige förlorare måste vara pappa Goriot, från romanen med samma titel. Denne stackars Goriot är utan tvekan själv en riktig liten gnidig småborgare, fixerad vid pengar. ”Pengar äro livet, med dem uträttar man allt!” utbrister han. Det finns dock två saker i hans liv som får all världens pengar att verka totalt betydelselösa, ja, som är det yttersta mål som all hans snåla strävan riktat sig mot. De två ”sakerna” heter Anastasie och Delphine – hans båda döttrar. Döttrarna glömmer dock bort sin far och sätter sig i ständiga personliga bekymmer, som driver pappa Goriot allt längre i sin förtvivlade faderskärlek. Den kanske allra mest berömde karaktären i boken är dock den unge studenten Eugène de Rastignac. Uppkomlingen Rastignac, som skulle återkomma i en mängd senare böcker, lär sig snabbt det inre lösenord som kan låsa upp porten till Paris ljuva salonger: ”det finns ingen annan dygd än rikedomen”. Rastignac är en mycket bra huvudkaraktär. Vi kan identifiera oss med honom. Han har fortfarande ungdomens romantik och en djupt liggande hederskänsla kvar. Vi får följa hur han med egna ögon ser dessa saker tappa allt mer fotfäste i huvudstaden. Dels finns där ett oändligt begärligt mål - i salongerna med all sin skönhet, lyx och elegans, där ett ständigt spel pågår som kanske ingen egentligen kan vinna och som kostar ofantliga summor att spela. Det är i detta nät Goriots båda döttrar sprattlar förtvivlat. I staden finns också cynismen, vinnarmentaliteten som inte tar hänsyn till något annat, som accepterat samhällets ruttenhet och bestämt sig för att utnyttja den maximalt – en inställning personifierad av den oförglömlige skurken Vautrin, som bor på samma eländiga pensionat som pappa Goriot och den unge studenten.

Balzac är till stilen realist, kanske rentav realismens fader!, men skriver från en romantisk utgångspunkt. Hans drabbande skildringar av samhället är sprungna ur ett hat mot just denna moderna värld. Idealet tycks vara bakåtsträvande, mot ett tidigare och mer ”naturligt” tillstånd, där den fromma religionen och de heliga familjebanden, aldrig var till salu. Även om Balzac skriver utifrån aristokratiska ideal, så har han uppskattats stort på vänsterkanten. Exempelvis var han en stor favorit hos den mycket röde litteraturteoretikern Georg Lukács. Givetvis är det analysen och avskyn mot det kapitalistiska samhället som förenar. Det är dock viktigt att komma ihåg att man inte behöver dela denna politiskt färgade avsky för att uppskatta Balzac. Dels är hans stil frodig, underhållande och skarp, dels finns där hela tiden en underliggande aning om att smutsen finns hos människan själv snarare än på hennes pengar. Är det pengarna som gör människan till skurk, och den störste skurken till den störste vinnaren i en kall och hård värld? Är det pengarna eller ens samhällsmaskineriet som kväver vårt samvete och våra känslor? Ligger inte problemet djupare än så? Kommer inte romantikern, av vilket slag denne än är, alltid ha anledning att beklaga sig över människans svekfullhet och billighet? Det beror så klart på att Balzacs karaktärer är så skickligt skildrade. Vi får sympati för den där fotbollspelaren som gick till Chelsea. Är man så mycket bättre själv kanske?

Mest känd som: realismens fader, som han har kallats av somliga.

4 kommentarer:

  1. En verklig föregångare till Maupassant! Jag älskar hans personporträtt. Det här citatet från Pappa Goriot var så bra att jag var tvungen att skriva ner det:

    "Denne man föreföll kort sagt att ha varit en av våra stora samhällskvarns dragåsnor, en vändtapp kring vilken det allmännas olyckor och nedrigheter vridit sig, kort och gott en av dessa människor om vilka vi säger när vi ser dem: sådana måste ju också finnas till."

    SvaraRadera
  2. Fantastiskt! Älskar hur skoningslös han är mot folk. Den inledande beskrivningen av pensionatet huvudkaraktärerna bor på, Maison Vacquer, är ju också legendarisk. Här är ett utdrag:

    "Detta första rum utsänder en lukt, för vilken det icke finns ord i språket, och som det därför blir nödvändigt att kalla 'pensionslukt'. Den är unken, möglig och härsken; den kommer en att frysa, den genomtränger kläderna; det är på samma gång en lukt av matsal, där man nyss har spisat, av diskrum, skafferi och fattighus. Kanske lät den sig beskrivas, om man kunde hitta på en metod att beräkna de elementära och vämjeliga kvantiteter, varmed de olika pensionärernas utdunstningar uppblandar den. Men oaktat all denna styggelse är den dock i jämförelse med salen, som ligger näst intill, lika elegant och parfymerad som en förnäm dams budoar."

    SvaraRadera
  3. Ibland stannar man upp och läser om samma mening flera gånger: Vänta, hur hänger det här ihop? Och så inser man hur det hänger ihop och det är briljant. Och vem vore jag om jag inte hade ännu ett citat på lager? Den här gången om Paris:

    "Men Paris är ett världshav. Om man kastar ut ett lod där når man aldrig till botten. Genomströva det, beskriv det - hur mycket man än anstränger sig att genomströva det och beskriva det, hur talrika och ivriga än utforskarna av detta hav är, kommer det alltid att finnas en jungfrulig plats där, en okänd håla, blommor, pärlor, vidunder - något oerhört, bortglömt av de litterära dykarna."

    SvaraRadera
  4. Vad heter pappa Goriots döttrar? och varför är de så otacksamma?

    SvaraRadera