måndag 14 februari 2011

31. Claude Debussy

”Musik behöver inte nödvändigtvis få människor att tänka… det vore nog om den fick dem att lyssna.” Det känns skönt att veta att när man skriver om Claude Debussy, så skriver man om en man som förstår vad som gör musiken väsentlig. Precis som Serge Gainsbourg. Precis som Daft Punk. Målet att direkt gå på de känslor musiken ska ge, att bryta mot regler för att nå fram till skönheten, till lyssnandets njutning – allt detta går som en röd tråd genom hans skapande. Vad var det då han egentligen åstadkom?

Prélude à l’après-midi d’un faune är ett av de viktigaste verken för den moderna musiken. ”Preludium till en fauns eftermiddag” - bara namnet framkallar abstrakta drömmar om magiska fantasivärldar. Stycket bygger på en dikt av Stéphan Mallarmé. Debussy tonsatte också dikter av Paul Verlaine och Charles Baudelaire. Hans revolutionerande opera Pelléas et Mélisande byggde på en pjäs av Maurice Maeterlinck. Att Debussy kanske hade ett ännu större intresse för poesi än för musik, kan vara en förklaring till hans musikaliska frihet. Han förenades med samtida, moderna poeter och målare i sin strävan att hitta skönheten där ingen annan letat förr. Framför allt var det alltså symbolismen inom poesin som inspirerade honom. Det är också lätt att associera honom till tidens målarkonst, eftersom man brukar kalla honom ”impressionist” - något som Debussy själv inte uppskattade. En klassisk konflikt: den nervöst kategoriserande omgivningen som vill sätta etiketter, mot konstnären som vill vara fri. Debussy umgicks också med andra stora föregångare inom musiken. Erik Satie är ett exempel. Båda var bohemer och satt på samma caféer. Som nämnts tidigare på bloggen var han också bekant med Ravel. Till skillnad från Ravel, vars enda kärlek var musiken, hade dock Debussy en stark, sinnlig sida. Diverse stormiga förhållanden avlöste varandra. En modell sköt sig i magen mitt på Place de la Concorde efter att ett förhållande hade brutits upp.

Och så Le Mer då. Havet! Kan man tänka sig ett mer storslaget ämne för en konstnär att ta sig an? Kärleken, så klart. Gud… kanske. Vad gäller fysiska entiteter, så är väl rymden en kandidat. Men så många andra utmanare finns inte. Det gäller att fläska på så klart – men inte bara: de små nyanserna av blått, den nätta vågen som leker runt en sten och en ljusglimt som vilar fridsamt över det stilla vattnet i en avlägsen vik – sådana saker måste också få plats. De musikaliska penseldragen måste vara storslagna, men också ytterligt subtila. ”Atmosfärisk” är ett ord som ofta används om Debussys musik. Den skapar atmosfär. Det är sådan musik en lågstadiefröken uppmanar sin klass att måla någonting till. Just det där att det känns som att musiken fritt prövar sig fram. Det är inte en strikt ordnad komposition. Musiken vill frammana något. Hans verk gör intrycket av att vara små vackra skisser… ja, ni ser ju, kort sagt: jag vet inte vad som egentligen är ”grejen” med Debussys musik. Jag kan höra att den är annorlunda och vacker, men varför vet jag inte. Jag förstår inte teoretiserandet bakom det hela, eller kan åtminstone inte sätta det i samband med vad jag hör. Kanske skulle Debussy själv ha sympatiserat med mig. Som musikkritiker ville han undvika att beröva musiken dess magi genom för mycket analyserande: ”Låt oss till varje pris bevara musikens speciella magi, eftersom den av alla konster är mest mottaglig för magi.” Kanske var han också rädd att tappa bort den upptäckaranda som lett honom till att hitta nya sätt att uttrycka stämningar och känslor.

Debussys betydelse är stor. Den nyskapande behandlingen av exempelvis pianots palett, pekade fram mot jazzen. Men det jag kanske allra mest kommer att tänka på när jag hör hans musik, är vilken betydelse det måste ha haft för filmmusiken. Ofta känns hans kompositioner som filmmusik från en tid innan det ens fanns filmer. Kanske är det lättare för en vanlig människa att spontant ta till sig Debussys musik idag, än vad det var på hans egen tid. Vi har fått ett mer filmiskt sätt att tänka. Att en händelse tonsätts av musik för att bidra till stämning och känslomässig laddning framstår inte bara som naturligt på bioduken, utan rentav som en naturlig del av verkligheten. Människor upplever idag att de har soundtracks till sina liv. Musiken finns inte bunden till salonger och konserthus. Den finns överallt och viskar saker till oss. Den är en ny dimension av vardagen. Jag tänker att männen som drog Debussys kista genom Paris folktomma gator medan första världskrigets bomber föll omkring dem, kanske spelade upp Clair de Lune som ledmotiv i sitt inre. För vemodet, för svärtan, men samtidigt: för hoppet som aldrig överger en och för den eviga skönheten.

Mest känd som: en av de absolut viktigaste kompositörerna för den klassiska musikens utveckling under 1900-talet.

5 kommentarer:

  1. Jag lyssnar på tok för sällan på klassisk musik, men vill verkligen ge Debussy en chans. Samtidigt känns han inte som den mest mp3-kompatibla musikern, så det blir till att försöka leta upp någon samlingsskiva i någon skivback för att realisera denna önskan.

    Fint skrivet. Modellen som sköt sig i magen på Place de la Concorde känns rent spontant som en historia värd att nysta lite i. Vågar man ana att en viss frustration och desperation föranleder ett sånt beslut?

    SvaraRadera
  2. Själv känner jag mig alldeles för insnöad i popmusikens tre minuters-formel. Och är en låt längre än fem minuter måste den åtminstone innehålla någon form av beat. Annars blir jag vilsen. Det här är något som måste lösas. Hur ska man kunna bli en hel människa utan att verkligen fatta klassisk musik? Innan 30 är mitt mål.

    Lily Texier hette modellen. Hon var inte tillräckligt intellektuell och musikalisk i Debussys ögon. Men jag kan glädja dig med att hon överlevde självmordsförsöket! Vi får hoppas att hon hittade en kille som passade henne bättre sen.

    SvaraRadera
  3. Man behöver inte "fatta" den klassiska musiken, det räcker med att luta sig tillbaka och lyssna, njuta och låta sig omslutas av ett styckes puls och klanger. Debussy hör onekligen till de kompositörer, som visar vägen in i den s.k. seriösa musiken, så du är på god väg.

    PS
    Du har väl inte missat pingvinerna 1.40 min. in i
    YouTube-klippet med Clair de Lune?

    Pegge

    SvaraRadera
  4. Ja, det är så klart precis så som du säger och så jag vill att det ska vara. Jag tycker absolut om mycket klassisk musik, men säg så här: idag såg jag Ingmar Bergmans "Höstsonaten". Ingrid Bergmans rollfigur satte sig vid ett piano, spelade ett stycke av Chopin och sade någonting i stil med: "Chopin är känslig, kärv och mycket manlig, men absolut inte sentimental. Han behärskar sin melankoli.", och så spelade hon några toner och man förstod verkligen direkt vad hon menade. Någonting sådant skulle jag vilja förstå oftare när jag lyssnar på klassisk musik, utan att någon behöver tala om det för mig. Ofta tycker jag "bara" att det skapar en fin atmosfär och stämning samtidigt som jag känner att det egentligen finns så himla mycket mer att uppskatta. Ibland har jag verkligen njutit i fulla drag av ett visst stycke musik, men det finns väldigt mycket jag fortfarande har kvar att förstå i den meningen. Det är lite som mycket jazz: jag gillar det - men jag vill älska det. Det är nog något som måste få växa fram.

    SvaraRadera
  5. "Chopin är känslostark, men absolut inte känslosam!" Fantastisk film.

    SvaraRadera