31. Claude Debussy

”Musik behöver inte nödvändigtvis få människor att tänka… det vore nog om den fick dem att lyssna.” Det känns skönt att veta att när man skriver om Claude Debussy, så skriver man om en man som förstår vad som gör musiken väsentlig. Precis som Serge Gainsbourg. Precis som Daft Punk. Målet att direkt gå på de känslor musiken ska ge, att bryta mot regler för att nå fram till skönheten, till lyssnandets njutning – allt detta går som en röd tråd genom hans skapande. Vad var det då han egentligen åstadkom?

Prélude à l’après-midi d’un faune är ett av de viktigaste verken för den moderna musiken. ”Preludium till en fauns eftermiddag” - bara namnet framkallar abstrakta drömmar om magiska fantasivärldar. Stycket bygger på en dikt av Stéphan Mallarmé. Debussy tonsatte också dikter av Paul Verlaine och Charles Baudelaire. Hans revolutionerande opera Pelléas et Mélisande byggde på en pjäs av Maurice Maeterlinck. Att Debussy kanske hade ett ännu större intresse för poesi än för musik, kan vara en förklaring till hans musikaliska frihet. Han förenades med samtida, moderna poeter och målare i sin strävan att hitta skönheten där ingen annan letat förr. Framför allt var det alltså symbolismen inom poesin som inspirerade honom. Det är också lätt att associera honom till tidens målarkonst, eftersom man brukar kalla honom ”impressionist” - något som Debussy själv inte uppskattade. En klassisk konflikt: den nervöst kategoriserande omgivningen som vill sätta etiketter, mot konstnären som vill vara fri. Debussy umgicks också med andra stora föregångare inom musiken. Erik Satie är ett exempel. Båda var bohemer och satt på samma caféer. Som nämnts tidigare på bloggen var han också bekant med Ravel. Till skillnad från Ravel, vars enda kärlek var musiken, hade dock Debussy en stark, sinnlig sida. Diverse stormiga förhållanden avlöste varandra. En modell sköt sig i magen mitt på Place de la Concorde efter att ett förhållande hade brutits upp.

Och så Le Mer då. Havet! Kan man tänka sig ett mer storslaget ämne för en konstnär att ta sig an? Kärleken, så klart. Gud… kanske. Vad gäller fysiska entiteter, så är väl rymden en kandidat. Men så många andra utmanare finns inte. Det gäller att fläska på så klart – men inte bara: de små nyanserna av blått, den nätta vågen som leker runt en sten och en ljusglimt som vilar fridsamt över det stilla vattnet i en avlägsen vik – sådana saker måste också få plats. De musikaliska penseldragen måste vara storslagna, men också ytterligt subtila. ”Atmosfärisk” är ett ord som ofta används om Debussys musik. Den skapar atmosfär. Det är sådan musik en lågstadiefröken uppmanar sin klass att måla någonting till. Just det där att det känns som att musiken fritt prövar sig fram. Det är inte en strikt ordnad komposition. Musiken vill frammana något. Hans verk gör intrycket av att vara små vackra skisser… ja, ni ser ju, kort sagt: jag vet inte vad som egentligen är ”grejen” med Debussys musik. Jag kan höra att den är annorlunda och vacker, men varför vet jag inte. Jag förstår inte teoretiserandet bakom det hela, eller kan åtminstone inte sätta det i samband med vad jag hör. Kanske skulle Debussy själv ha sympatiserat med mig. Som musikkritiker ville han undvika att beröva musiken dess magi genom för mycket analyserande: ”Låt oss till varje pris bevara musikens speciella magi, eftersom den av alla konster är mest mottaglig för magi.” Kanske var han också rädd att tappa bort den upptäckaranda som lett honom till att hitta nya sätt att uttrycka stämningar och känslor.

Debussys betydelse är stor. Den nyskapande behandlingen av exempelvis pianots palett, pekade fram mot jazzen. Men det jag kanske allra mest kommer att tänka på när jag hör hans musik, är vilken betydelse det måste ha haft för filmmusiken. Ofta känns hans kompositioner som filmmusik från en tid innan det ens fanns filmer. Kanske är det lättare för en vanlig människa att spontant ta till sig Debussys musik idag, än vad det var på hans egen tid. Vi har fått ett mer filmiskt sätt att tänka. Att en händelse tonsätts av musik för att bidra till stämning och känslomässig laddning framstår inte bara som naturligt på bioduken, utan rentav som en naturlig del av verkligheten. Människor upplever idag att de har soundtracks till sina liv. Musiken finns inte bunden till salonger och konserthus. Den finns överallt och viskar saker till oss. Den är en ny dimension av vardagen. Jag tänker att männen som drog Debussys kista genom Paris folktomma gator medan första världskrigets bomber föll omkring dem, kanske spelade upp Clair de Lune som ledmotiv i sitt inre. För vemodet, för svärtan, men samtidigt: för hoppet som aldrig överger en och för den eviga skönheten.

Mest känd som: en av de absolut viktigaste kompositörerna för den klassiska musikens utveckling under 1900-talet.