Att studera filosofi kan få väldigt olika effekter på ens psyke. Å ena sidan kan det vara berusande, ögonöppnande och härligt utmanande. Men jag vill också minnas den deprimerande känslan av att först bekanta mig med krass materialism och strikt determinsim. Jag har alltid känt att livet, eller åtminstone upplevelsen av livet, har en lite mer "magisk" eller "mystisk" sida, en något mer oförklarlig och omedelbar aspekt som inte helt och fullt låter sig reduceras till färglösa resonemang och torr logik. Det är som att den gnistrande livskänslan dör lite när jag läser om gubbar som menar att de har enkla (eller för den delen: invecklade) svar på stora frågor. Det är inte erkännandet av något övernaturligt jag åberopar här, bara erkännandet av att det naturliga i sig är något märkligt, och kanske inte alltid kan benas ut med våra stela begrepp.
Henri Bergson är därför en filosof jag verkligen gillar. Hans tänkande grundar sig i en originell uppfattning om tiden - nämligen att den, faktiskt, är något verkligt och dynamiskt. Inget att stoppa pressarna för, säger ni, men faktum är att tänkare genom historien gett fenomenet "tid" en mindre viktig, endast halvverklig roll. Den klassiska filosofin och kristenheten har alltid varit förtjusta i tankar om det "eviga" och "tidlösa" och vetenskapen har sett på tiden som ett strikt mätbart medium (likt rummet) som kan delas upp i punkter på en linje. Ett oändligt antal små punkter av tidsmoment följer på varandra; ett omätbart kort "nu" övergår i ett annat, och så fortsätter det. Bergson däremot, menade att vi inte alls upplever tiden på det sättet. Det var just detta, tiden som vi upplever den, han intresserade sig för. I vårt medvetande flyter det förflutna (genom våra minnen) och framtiden (genom våra förväntningar) ihop med nuet, och inga ögonblick kan klart särskiljas från andra. Medvetandet består inte av massa fakta som kan sorteras och ställas upp bredvid varandra. Allt går in i varandra: det ena minnet med det andra minnet med din förväntning av något med din upplevelse av något i nuet. Det är ett erkännande av det mänskliga psykets komplexitet och tidens dynamiska, böljande kvaliteter. Det sägs ibland att Bergsons tankar utgjort en sorts förstadium till idéer som senare lite mer vetenskapligt lades fram av Einstein, kvantfysik och modernare psykologi.
Bland Bergsons andra viktiga bidrag till filosofin finner vi hans resonemang om intuitionen. När vårt medvetande träffas av intryck får vi ett slags direkt och oförfalskad kunskap, och om vi försöker reda ut det hela med rationella begrepp kommer vi ofrånkomligen förvanska denna kunskap. Därför ger oss intuitionen (den direkta upplevelsen) en mer absolut och på många sätt sannare bild av världen än vad våra fyrkantiga ord kan göra. Bergson ger ett förklarande exempel: Om en person som behärskar antik grekiska läser en rad ur Homeros verk förstår åhöraren ingenting om denne inte kan språket. Uppläsaren kan översätta raden och kommentera den hur mycket som helst, men åhöraren kommer ändå aldrig fullt ut förstå hur det är att uppleva poesin på sitt originalspråk, så som det är tänkt att upplevas. Ord kan förklara, men de kan aldrig ersätta den direkta kunskapen vi får i mötet med en situation eller ting.
Bergson föddes samma år som Darwin gav ut Om arternas uppkomst, men den idealistiska Bergson ville inte köpa en blind evolution där endast de som råkar besitta rätt egenskaper överlever. Enligt den franske filosofen finns det istället en sorts livsprincip som på ett mer kreativt sätt driver fram evolutionen (en inte helt unik tanke, bör tilläggas). Evolutionen blir på så sätt mindre mekanisk och mer... tja, sympatisk. Ur alla dessa tankar drog han också en slutsats om att den fria viljan existerar. Ni hör: bara fina saker. Om han hade rätt eller inte är förstås en helt annan fråga.
Naturligtvis är Bergson den typen av kontinentalfilosof som den analytiska skolan har svårt att verkligen ta på allvar. Hans filosofi är för allomfattande och spekulativ. Bergson tar för stora grepp och gör det med en resonerande stil snarare än med ett klart och analytiskt argumenterande. Det är på många sätt lika mycket litteratur som det är filosofi, och faktum är att hans inflytande på det förra området faktiskt kan vara minst lika stort som på det senare. Han erhöll själv nobelpriset i litteratur 1927, men det är nog ändå genom sitt inflytande på andra författare som hans litterära betydelse är som störst. Valéry, Dos Passos och Sartre är några av dem som tagit intryck av författaren, och speciellt då hans kritik mot att behandla tiden som något strikt kronologiskt. Det allra bästa exemplet på hans litterära inflytande hittar vi hos en av 1900-talslitteraturens verkliga giganter: den ojämförlige Marcel Proust. Bergson var gift med dennes kusin och det ryktas om att det var filosofen som gav Proust idén till hans livsverk På spaning efter den tid som flytt. Den subjektiva tidsuppfattningen och minnets högst verkliga roll som återfinns i romansviten tyder på att det kan ligga en hel del sanning i det ryktet.
Bergson var en stor kändis på sin tid och hans betydelse för ett par av mina och mina medförfattares favoritområden (filosofi och litteratur) är inget att fnysa åt. Ändå måste jag erkänna att det som attraherar mig mest med den gulliga flintisen är hans älskvärdhet. Han var på många sätt en livets filosof och jag blir glad av att tänka på honom. Jag kräver inte så mycket mer än så.
Mest känd som: den största franska filosofen under 1900-talets första decennier. Nobelpristagare i litteratur.
Henri Bergson är därför en filosof jag verkligen gillar. Hans tänkande grundar sig i en originell uppfattning om tiden - nämligen att den, faktiskt, är något verkligt och dynamiskt. Inget att stoppa pressarna för, säger ni, men faktum är att tänkare genom historien gett fenomenet "tid" en mindre viktig, endast halvverklig roll. Den klassiska filosofin och kristenheten har alltid varit förtjusta i tankar om det "eviga" och "tidlösa" och vetenskapen har sett på tiden som ett strikt mätbart medium (likt rummet) som kan delas upp i punkter på en linje. Ett oändligt antal små punkter av tidsmoment följer på varandra; ett omätbart kort "nu" övergår i ett annat, och så fortsätter det. Bergson däremot, menade att vi inte alls upplever tiden på det sättet. Det var just detta, tiden som vi upplever den, han intresserade sig för. I vårt medvetande flyter det förflutna (genom våra minnen) och framtiden (genom våra förväntningar) ihop med nuet, och inga ögonblick kan klart särskiljas från andra. Medvetandet består inte av massa fakta som kan sorteras och ställas upp bredvid varandra. Allt går in i varandra: det ena minnet med det andra minnet med din förväntning av något med din upplevelse av något i nuet. Det är ett erkännande av det mänskliga psykets komplexitet och tidens dynamiska, böljande kvaliteter. Det sägs ibland att Bergsons tankar utgjort en sorts förstadium till idéer som senare lite mer vetenskapligt lades fram av Einstein, kvantfysik och modernare psykologi.
Bland Bergsons andra viktiga bidrag till filosofin finner vi hans resonemang om intuitionen. När vårt medvetande träffas av intryck får vi ett slags direkt och oförfalskad kunskap, och om vi försöker reda ut det hela med rationella begrepp kommer vi ofrånkomligen förvanska denna kunskap. Därför ger oss intuitionen (den direkta upplevelsen) en mer absolut och på många sätt sannare bild av världen än vad våra fyrkantiga ord kan göra. Bergson ger ett förklarande exempel: Om en person som behärskar antik grekiska läser en rad ur Homeros verk förstår åhöraren ingenting om denne inte kan språket. Uppläsaren kan översätta raden och kommentera den hur mycket som helst, men åhöraren kommer ändå aldrig fullt ut förstå hur det är att uppleva poesin på sitt originalspråk, så som det är tänkt att upplevas. Ord kan förklara, men de kan aldrig ersätta den direkta kunskapen vi får i mötet med en situation eller ting.
Bergson föddes samma år som Darwin gav ut Om arternas uppkomst, men den idealistiska Bergson ville inte köpa en blind evolution där endast de som råkar besitta rätt egenskaper överlever. Enligt den franske filosofen finns det istället en sorts livsprincip som på ett mer kreativt sätt driver fram evolutionen (en inte helt unik tanke, bör tilläggas). Evolutionen blir på så sätt mindre mekanisk och mer... tja, sympatisk. Ur alla dessa tankar drog han också en slutsats om att den fria viljan existerar. Ni hör: bara fina saker. Om han hade rätt eller inte är förstås en helt annan fråga.
Naturligtvis är Bergson den typen av kontinentalfilosof som den analytiska skolan har svårt att verkligen ta på allvar. Hans filosofi är för allomfattande och spekulativ. Bergson tar för stora grepp och gör det med en resonerande stil snarare än med ett klart och analytiskt argumenterande. Det är på många sätt lika mycket litteratur som det är filosofi, och faktum är att hans inflytande på det förra området faktiskt kan vara minst lika stort som på det senare. Han erhöll själv nobelpriset i litteratur 1927, men det är nog ändå genom sitt inflytande på andra författare som hans litterära betydelse är som störst. Valéry, Dos Passos och Sartre är några av dem som tagit intryck av författaren, och speciellt då hans kritik mot att behandla tiden som något strikt kronologiskt. Det allra bästa exemplet på hans litterära inflytande hittar vi hos en av 1900-talslitteraturens verkliga giganter: den ojämförlige Marcel Proust. Bergson var gift med dennes kusin och det ryktas om att det var filosofen som gav Proust idén till hans livsverk På spaning efter den tid som flytt. Den subjektiva tidsuppfattningen och minnets högst verkliga roll som återfinns i romansviten tyder på att det kan ligga en hel del sanning i det ryktet.
Bergson var en stor kändis på sin tid och hans betydelse för ett par av mina och mina medförfattares favoritområden (filosofi och litteratur) är inget att fnysa åt. Ändå måste jag erkänna att det som attraherar mig mest med den gulliga flintisen är hans älskvärdhet. Han var på många sätt en livets filosof och jag blir glad av att tänka på honom. Jag kräver inte så mycket mer än så.
Mest känd som: den största franska filosofen under 1900-talets första decennier. Nobelpristagare i litteratur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar