Jag ska alltså skriva några rader om Édith Piaf (1915 - 1963). Ni vet, innehavaren av Frankrikes allra mest älskade sångröst och därtill ett av de mest mytomspunna livsödena. Hon kallas ibland för Frankrikes själ, eller rent av Frankrike själv, och ingen skrattar: det är nämligen inget skämt. Att författa några korta stycken om denna person känns därför svårt och futtigt, nästan skändligt. Hur ska man hinna ge en någorlunda vettig bild av allt det som utgör fenomenet Édith Piaf? Det är förstås omöjligt, men låt oss börja från början.
Piaf föddes aldrig på trottoarkanten, som det ibland sägs, men hon kom att tillbringa en stor del av sin ungdom på den. Hon växte upp på sin mors bordell och kom huvudsakligen att uppfostras och tas om hand av prostituerade. Hon var blind från att hon var tre år tills att hon var sju (helad under en pilgimsfärd sägs det - läkarna har förmodligen andra åsikter om saken) och såg - bokstavligen talat - inte mycket av sina föräldrar. Fjorton år gammal anslöt hon sig till den tidigare ofta frånvarande pappan, som var gatuartist. Det var här hon först började sjunga. Bara ett par år senare födde hon sitt enda barn, som tragiskt nog dog i hjärnhinneinflation vid bara knappt två års ålder. Piafs uppväxt var alltså hård, smutsig och vild, men själv var hon väldigt liten och (i vissa sammanhang) blyg. Hennes vibrerande röst var redan från början mäktig, men nattklubbsägaren som upptäckte sångtalangen fick kämpa hårt med hennes scenskräck och allmänna nervositet. "Den lilla sparven" skulle dock anta utmaningen.
När Piaf 1946 spelade in den kanske mest kända av alla franska sånger, "La Vie en rose", var hon redan landets populäraste underhållare. Sångerskan hade vid det laget upptäckt Yves Montand och lanserat hans karriär; Charles Aznavour kom snart att hamna i en liknande tacksamhetsskuld till Piaf. Det finns något fascinerande med tanken att flera av Frankrikes största sånggiganter varit så beroende av denna lilla nyckfulla kvinna, som själv naturligtvis alltid varit den främsta av dem. När hon började närma sig slutet av sitt för korta liv hade hon hunnit med att spela in ett flertal klassiker, men ytterligare en viktig inspelning väntade. Med tre år kvar att leva sjöng hon in "Non, je ne regrette rien", som bland alla hennes personliga sånger kanske var den allra mest personliga. Piaf hade levt ett turbulent liv på i princip alla fronter, men som vi får höra i sången så ångrade hon ingenting. När hennes kraftfulla stämma träffa mina trumhinnor drabbas jag alltid av en stark önskan att i slutet av mitt eget liv få känna samma sak. Aznavour noterade efter hennes begravning att trafiken i Paris den dagen stod fullkomligt stilla, vilket inte hade inträffat sedan nyheten om andra världskrigets slut nått fransmännen. Någon trafik var omöjlig eftersom gatorna var fulla av människor.
Musik har alltid handlat om att förmedla känslor. Piaf skulle inte vara så älskad om det inte vore för att hon var exceptionellt skicklig på just detta. Hennes röst var egentligen inget tekniskt under, men den var full av rå passion. Den var sprängande, inträngande, påträngande. Hon såg så liten och ömtålig ut, ensam och utlämnad på en stor scen, men när hon öppnade munnen tog hon genast över hela salen. Hennes känslosamma sånger om gatulivet, hjärtesorg och fattigdom gick rakt in i lyssnarnas hjärtan, och gör det fortfarande. Hon kan på vissa sätt jämföras med vår egen Håkan Hellström, förutom att hon på något sätt lyckades bli ännu mer älskad av folket.
När allt skrammel tystnat, när alla våra hjälpmedel gått sönder och alla våra instrument har förmultnat, då återstår bara detta: den mänskliga rösten. Det mest direkta och naturliga kommunikationsmedel vi har. Piaf behövde inga häftiga gitarrister på scen, hon behövde inga sexiga outfits, hon behövde inte ens en normal, ståtlig kroppslängd. Det enda hon behövde var sin röst och sin brokiga livshistoria, och med dem vann hon fler franska hjärtan än någon annan artist någonsin gjort.
Mest känd som: Frankrikes mest älskade sångare. För alltid förknippad med klassiker som La Vie en rose och Non, je ne regrette rien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar