Christian Dior hade kanske onda föraningar. Han verkade ju som vilken frisk 52-åring som helst den där augustidagen. Ja, förutom att han trots allt var Christian Dior då - stjärndesigner och grundare av ett av världens främsta modehus. Hur som helst: den där augustidagen hade han förkunnat för Yves Saint-Laurents förvånade mor att hennes 20-årige son skulle få efterträda honom som huvuddesigner. Två månader senare var Dior död, i en hjärtattack under oklara omständigheter. Men ända in i slutet hade han haft fingertoppskänsla. Några månader senare gjorde Saint-Laurent succé med 1958 års vårkollektion för Dior. Knappt hade en av modehimlens klarast lysande stjärnor slocknat, förrän en ny tändes, som skulle visa sig lysa minst lika starkt. "Jag har aldrig varit ung", skulle Saint-Laurent senare säga angående sitt tidiga genombrott.
Visst låter det som inledningen på en klassisk uppgång och fall-historia? För Saint-Laurent kom fallet snabbt och chockerande. Någon tyckte att det var en bra idé att låta den blyge och känslige Saint-Laurent skickas till Algeriet för att tjänstgöra i armén under algeriernas självständighetskrig. För den unge designern blev det en katastrofal period. Han mobbades av andra soldater, bröt ihop, fick elchocker på ett militärsjukhus och fick, till råga på allt, beskedet att han fått sparken från Dior efter att hans senaste kollektion blivit sågad. Efter att Saint-Laurent skrivits ut började emellertid hans storhetstid som designer. Tillsammans med livspartnern Pierre Bergé öppnade han ett modehus som bar hans eget namn. Tiden i Algeriet och på militärsjukhuset hade dock lämnat djupa spår i honom, och den skulle ligga som ett mörkt moln över hans tidvis destruktiva liv.
Under 60- och 70-talet var Yves Saint-Laurent en av Paris kungar. Beundrad för sina kollektioner besökte han flitigt diverse inneklubbar i sällskap med musor som Catherine Deneuve. Han hade blivit en huvudattraktion i den nöjespark som är de rika och berömdas liv. Alkohol och droger var desvärre självklara inslag i denna surrealistiska tillvaro. Antalet innovationer inom modet var samtidigt närmast oändliga. Safarijackor och genomskinliga dräkter var några inslag i hans produktion. Han livade upp den konservativa modevärlden genom att slänga in hippt gatumode i finrummet. Saint-Laurent var kanske den förste designer som hade ett ben i tidens ungdomskultur och det andra i den luxuösa haute couture-världen. På det sättet är han tidstypisk för den period på 1900-talet då ungdomskulturen slog igenom på allvar i samhället, och då dess uppror så småningom blev mainstream. "Kläder är en form av protest", har han sagt, helt i samklang med den rådande andan. Precis som den nyligen listade Coco Chanel hade Saint-Laurent också en strävan efter att skapa kvinnokläder som inte bara skulle pryda en mänsklig, passiv klädhängare: "Mode ska inte bara göra kvinnor vackra, det ska ge dem självförtroende." 60-talet var unisexmodets genombrottstid, och den androgyne Saint-Laurents främsta bidrag till att sudda ut modets könsbarriärer, var den berömda och banbrytande "Le Smoking" - en smoking för kvinnor. Han var också en pionjär för det, så kallade, etniska modet, där influenser från världens alla hörn låg till grund för nyskapande kreationer. Saint-Laurent var också en av de första att använda "etniska" (ni får ursäkta det uppenbarligen allmänt accepterade uttrycket, det betyder alltså "inte vita" ) modeller. En av mina personliga favoriter bland hans fantasifulla skapelser är så klart denna Mondrianinspirerade klänning från 1965.
Kanske skulle man också frestas att se Yves Saint-Laurent som representativ för en tid då all smak lämnades därhän i gränsöverskridandets namn. Kanske är det i många avseenden honom vi ska hylla/beskylla för den förvirrande blandning av populärkultur, konceptkonst och lyx som modebranschen ofta har att erbjuda idag. Hos Saint-Laurent fanns dock alltid djärvheten att experimentera sida vid sida med en tidlös känsla för linjer och proportioner. De insatta kan säkert argumentera fram och tillbaka vem som är den bästa designern efter andra världskriget - att Yves Saint-Laurent är en av de allra mest betydelsefulla kan väl hur som helst inte förnekas. Modet blev sig aldrig likt efter honom.
Mest känd som: kanske den viktigaste kläddesignern under andra halvan av 1900-talet.
Visst låter det som inledningen på en klassisk uppgång och fall-historia? För Saint-Laurent kom fallet snabbt och chockerande. Någon tyckte att det var en bra idé att låta den blyge och känslige Saint-Laurent skickas till Algeriet för att tjänstgöra i armén under algeriernas självständighetskrig. För den unge designern blev det en katastrofal period. Han mobbades av andra soldater, bröt ihop, fick elchocker på ett militärsjukhus och fick, till råga på allt, beskedet att han fått sparken från Dior efter att hans senaste kollektion blivit sågad. Efter att Saint-Laurent skrivits ut började emellertid hans storhetstid som designer. Tillsammans med livspartnern Pierre Bergé öppnade han ett modehus som bar hans eget namn. Tiden i Algeriet och på militärsjukhuset hade dock lämnat djupa spår i honom, och den skulle ligga som ett mörkt moln över hans tidvis destruktiva liv.
Under 60- och 70-talet var Yves Saint-Laurent en av Paris kungar. Beundrad för sina kollektioner besökte han flitigt diverse inneklubbar i sällskap med musor som Catherine Deneuve. Han hade blivit en huvudattraktion i den nöjespark som är de rika och berömdas liv. Alkohol och droger var desvärre självklara inslag i denna surrealistiska tillvaro. Antalet innovationer inom modet var samtidigt närmast oändliga. Safarijackor och genomskinliga dräkter var några inslag i hans produktion. Han livade upp den konservativa modevärlden genom att slänga in hippt gatumode i finrummet. Saint-Laurent var kanske den förste designer som hade ett ben i tidens ungdomskultur och det andra i den luxuösa haute couture-världen. På det sättet är han tidstypisk för den period på 1900-talet då ungdomskulturen slog igenom på allvar i samhället, och då dess uppror så småningom blev mainstream. "Kläder är en form av protest", har han sagt, helt i samklang med den rådande andan. Precis som den nyligen listade Coco Chanel hade Saint-Laurent också en strävan efter att skapa kvinnokläder som inte bara skulle pryda en mänsklig, passiv klädhängare: "Mode ska inte bara göra kvinnor vackra, det ska ge dem självförtroende." 60-talet var unisexmodets genombrottstid, och den androgyne Saint-Laurents främsta bidrag till att sudda ut modets könsbarriärer, var den berömda och banbrytande "Le Smoking" - en smoking för kvinnor. Han var också en pionjär för det, så kallade, etniska modet, där influenser från världens alla hörn låg till grund för nyskapande kreationer. Saint-Laurent var också en av de första att använda "etniska" (ni får ursäkta det uppenbarligen allmänt accepterade uttrycket, det betyder alltså "inte vita" ) modeller. En av mina personliga favoriter bland hans fantasifulla skapelser är så klart denna Mondrianinspirerade klänning från 1965.
Kanske skulle man också frestas att se Yves Saint-Laurent som representativ för en tid då all smak lämnades därhän i gränsöverskridandets namn. Kanske är det i många avseenden honom vi ska hylla/beskylla för den förvirrande blandning av populärkultur, konceptkonst och lyx som modebranschen ofta har att erbjuda idag. Hos Saint-Laurent fanns dock alltid djärvheten att experimentera sida vid sida med en tidlös känsla för linjer och proportioner. De insatta kan säkert argumentera fram och tillbaka vem som är den bästa designern efter andra världskriget - att Yves Saint-Laurent är en av de allra mest betydelsefulla kan väl hur som helst inte förnekas. Modet blev sig aldrig likt efter honom.
Mest känd som: kanske den viktigaste kläddesignern under andra halvan av 1900-talet.
"Le Smoking" - och sen dess går kvinnor i byxdress.
SvaraRaderaUtan att jag gjort någon systematisk koll är mitt allmänna intryck att "gränsöverskridandet" i somliga kretsar blivit norm.
MmB
Det är väl lite det som är grejen med Saint-Laurent, att många saker som verkade galna när han gjorde dem, har blivit helt normala nu - och inte bara normala på catwalken (där ju ingenting får en att höja på ögonbrynet längre), utan också för vanligt folk.
SvaraRadera