tisdag 15 mars 2011

10. Jean-Paul Sartre

”TISDAG: Ingenting. Existerat.” (ur Äcklet)

Det finns anledningar till att Jean-Paul Sartre är 1900-talets mest berömde filosof. ”Hög igenkänningsfaktor” skulle jag säga är en av dem. Vem skulle inte kunna kopiera Antoine Roquentins anteckning ovan, rakt av till sin egen dagbok, de allra flesta av dessa förbannade tisdagar som fyller livet till bredden. Vad har jag egentligen gjort idag? I vilket syfte? Har jag verkligen tyckt om det? Vad är poängen med all denna existens? Det är något sjukt, nästan äckligt, med upplevelsen att finnas till! Vi märker det oftast inte, eftersom vi har fabricerade lagar, konventioner och mål som vi kan hålla oss till. När man tänker på det är dock ”varat” en oerhörd tyngd att bära. Varför ska man då tänka på en så jobbig sak? Är det kanske inte att tänka snäppet för mycket? Möjligtvis är det så att det helt enkelt inte går att låta bli. Helt plötsligt känns tillvaron främmande och absurd. Det är detta som händer Antoine Roquentin – huvudpersonen i Sartres roman Äcklet.

Boken beskriver den känsla som jag tror Stig Larsson var ute efter med uttrycket ”ett berg av liv” i Autisterna. Eller Charles Baudelaire när han kallade människorna för ”en oas av skräck i ledans ökensand”. Så här kan det till exempel låta:

Men nu är det så att inget nödvändigt vara kan förklara existensen: kontingensen är inte ett bedrägligt sken, en synvilla, som man kan skingra, den är det absoluta och följaktligen den fullkomliga orsakslösheten. Allting är orsakslöst, den här parken, den här staden och jag själv. När det inträffar att man inser detta, får man kväljningar och allting börjar gunga […]

Kanske finns det också moraliska anledningar till att fundera över existensen. Som människor har vi nämligen, enligt Sartre, en unik plats i tillvaron. Döda föremål omkring oss har sina givna funktioner och egenskaper som vi gett dem. Vi bestämmer att det där är en kniv, och så kan vi sedan tillverka knivar på löpande band efter den abstrakta idé om föremålet vi har i huvudet. På det sättet är tillvaron som kniv väldigt enkel. Man är en kniv och sen är det inte mer med det liksom. Jobbigare är det för oss människor. Vi är nämligen helt fria att bestämma själva vilka vi ska vara. Vi definierar oss själva via våra handlingar. Det går såklart att fly från sitt ansvar och följa en viss uppsättning regler, eller en viss persons order, eller att säga ”såhär har vi alltid gjort i min familj”. Man kan tro på Gud.

Men om Gud inte existerar, om gudstron känns orimlig, som den uppenbarligen gör för många av dagens människor? Då ligger hela ansvaret på den enskilde individen, menar Sartre. Det är du som väljer vilket moralsystem du ska handla efter, vem du tar order ifrån eller om du ska upprätthålla eller förkasta en gammal familjetradition. Att tro något annat är att lura sig själv, ja, det är rentav att låta sig förvandlas till ett objekt. Lite drastiskt menar Sartre till och med att kärleken är omöjlig, eftersom en kär person både vill äga sin älskade och att denne älskade ska vara en människa och inte ett ting. Det låter ju ganska förfärligt, men säkerligen obehagligt bekant för ett flertal av oss.

Det som gör Sartre så berömd och populär beror alltså i hög grad på att mycket i hans filosofi handlar om livet och kan förstås av de flesta. Han har varit mycket noga med att föra ut sina tankar till massorna via romaner, dramer och naturligtvis genom att vara en mediepersonlighet av gigantiska mått. Bilden av Sartre är för många bilden av Den Intellektuelle. Han är fransman, sitter på caféer, uttalar sig om allt, är glad i provokationer och lever som han lär. Vad gäller hans filosofi är så klart det mesta hämtat från filosofer som Husserl, Heidegger och Kierkegaard... men vem orkar läsa Heidegger? Att ta offentlig ställning i brännheta, samtida frågor såg Sartre som sin plikt. Det verkade också vara ett sätt att se livsvillkoren i vitögat, att undvika frestelsen att gömma sig från ansvaret och den totala friheten: ”Aldrig har vi varit mer fria än under den tyska ockupationen”, menade han. För medlemmarna i motståndsrörelsen var döden ett ständigt närvarande hot och ett ord från deras sida kunde skicka ett otal andra människor i döden. Individens ansvar framträdde på ett våldsamt tydligt sätt. Den situation som till det yttre var oerhört ofri, var enligt Sartre i själva verket just det som krävdes för att individens frihet och makt att påverka, och det tunga ansvar som i och med detta läggs på var och en, skulle bli synligt. Ibland måste saker och ting ställas på sin spets för att vi ska bli medvetna om vilka vi är och vad vi kan uträtta. Efter andra världskriget skulle Sartre bland annat bli känd för sina protester mot Vietnamkriget och Frankrikes kolonialisering av Algeriet.

Läser man böcker som Äcklet eller Främlingen kan existentialisterna verka pessimistiska till sin natur, men existentialismen är enligt Sartre i grund och botten optimistisk, eftersom den beväpnar individen med frihet och kraft att förändra – både sitt eget liv och världen. Existentialismen ger människan värdighet. I slutet av Äcklet anar Roquentin en räddning. Det är möjligt att forma sig själv till något annat än ett existerande, överflödigt ting; men det är du själv som måste handla. Sympatiskt nog är det en enkel jazzmelodi som ger honom denna insikt. Det finns ett alternativ - både till slappt accepterade vanor och regler, och till Roquentins förlamande livsångest.

Mest känd som: 1900-talets kanske mest berömde filosof. Även författare och dramatiker. Förknippas främst med den existentialism som var modefilosofi på 50-talet.

5 kommentarer:

  1. Det gläder mig att se filosofer i bloggens toppskikt. Och väl befogat är det. Föreställ er att några unga akademiker om 50 år skulle göra ett projekt liknande detta. Det råder väl ingen tvekan om att de flesta av ´era´ filosofer/författare skulle platsa också i 2060 års lista - lika väl som Platons, Descartes, Nietsches, Kierkegaards tankar är intressanta även i vår tid. Frågorna om existensen, varat, den /fria/ viljan... är ju på samma gång tidlösa och tidsbundna.

    Pegge

    SvaraRadera
  2. Ett vanligt svar när man frågar barn/ungdomar:
    -Vad gjorde du i skolan idag?
    -Vad gjorde ni på festen igår kväll?
    -Ingenting. (=existerat)
    Är de existensialister?!
    MmB

    SvaraRadera
  3. Pegge: Ja visst, "på samma gång tidlös och tidsbunden" är ju filosofin i ett nötskal! Och det gäller i allmänhet bra konst också för den delen.

    MmB: Kanske. Är det några som har känsla för tillvarons absurditet borde det väl vara de unga.

    SvaraRadera
  4. Christian Håvestad23 mars 2011 kl. 08:48

    Nja, högst begränsad filosof...

    SvaraRadera
  5. Men en väldigt fin författare. Vid sidan av Äcklet är Muren en riktigt bra novellsamling. Den når dock inte riktigt upp till Camus nivåer. Sedan måste man ju beundra Sartres självupptagenhet och den lätthet med vilken han spelade rollen som politiskt samvete, även om man inte behöver beundra hans olyckliga och tråkiga ställningstaganden.

    SvaraRadera