8. Paul Cézanne

Picasso målade Guernica, en fruktansvärd och fantastisk skildring av en stad som drabbats av krigets fasor. Leonardo da Vinci skildrade i ett av hans mest berömda verk Jesus legendariska sista måltid, en av vår historias allra mest ödesmättade stunder. Vi har sett Napoleons ståtlighet, oerhörda skräckvisioner och storslagna romantiska landskap. Paul Cézanne, denne konsthistoriens legendariske jätte, målade framförallt ett berg. Det tyckte han var kul. Inte en gång, inte två. Ungefär trettio gånger. Men det var olika berg varje gång! Nej, jag skojade bara. Det är samma Mont Sainte-Victoire vi ser i varje bild. Sedan målade han också rätt många stilleben. Ni vet, lite frukter som ligger i en skål. Ibland finns där också någon blomvas. Gick det riktigt vilt till kanske han målade ett porträtt av en okänd pojke.

Som ni säkert förstår ligger denne konstnärs storhet inte i vad han målade utan hur han målade det. Inspiration hämtades tidigt från impressionismen: de vardagliga motiven, den ljusa paletten och de brutna penseldragen har han att tacka sina cafébesökande läromästare för, men Cézannes revolutionära vision ledde honom snart till helt andra ställen. Den lustige lille kufen ville av impressionismen göra "something solid and durable, like the art of the museums." Hur göra detta? Jo, genom att låta formerna, som i det närmaste helt upplösts av impressionisterna, få spela huvudrollen igen. Denna gång mer än nånsin tidigare. Det handlade inte längre om att fånga ett ögonblick i tiden; något övergående, spontant och sporadiskt. Cézanne tittade på naturen, registrerade vad han såg, men var inte likt sina föregångare snabb med att hafsa ner synintrycken på duken. Han såg istället sin konst som "a construction after nature", vilket innebar att han utgick från naturens beståndsdelar men sedan använde sitt intellekt och sin fantasi för att sätta ihop allting till en konstnärlig enhet. Han verkar ha haft ungefär samma inställning till sitt konstskapande som senare Bresson hade till sitt filmskapande.

En riktig formalist alltså! Gud vad tråkigt. Men låt oss betrakta ett av hans verk, exempelvis Jas de Bouffan. Motivet är enkelt. Vi ser ett hus med några tillbyggnader framför en kulle. Ändå finns det en tydlig spänning i bilden. Någon har till och med fått känslan av att det här utspelar sig en melodramatisk scen hämtad ur en Dostojevskijroman, och visst kan man känna febrigheten och stämningen, visst känns det som att något pågår, något är på väg att hända, man blir nästan yr... Varifrån kommer då all denna dramatik? Motivet är som sagt enkelt och själva målartekniken är inte direkt van Gogh-expressiv. Nej, dessa känslor härrör ur bildens struktur, det organisatoriska, det plastiska, själva formerna. Det finns en stark gravitation mellan elementen i bilden som skapar dynamik och spänning. Än så länge håller allting ihop väl, men hur länge? Ju mer jag tittar på bilden desto mer dramatisk känns den. Jag sugs in, blir nästan snurrig, det känns som att allt kan krackelera när som helst, ändå är den cirkulära rörelsen i bilden så stark att jag hoppas att den ska kunna stå emot de krafter som rör sig i alla möjliga andra riktningar... men den dubbla känslan av ordning och kaos är outhärdlig... fast också fascinerande... men vad säger jag... jag behöver luft, avspänning, kan någon då äntligen tala ut, vad är det egentligen som händer... Dramatik och Dostojevskij? Jodå. Cézanne en tråkig formalist? Knappast.

Denna dynamik och instabilitet ser vi också prov på i hans välkomponerade stilleben. Även här lutar saker på ett vagt oroväckande sätt, och man får känslan av att allting håller på att falla sönder, om det inte redan har gjort det. Vi ser tingen från alla möjliga håll och något slags normalt perspektiv är det knappast fråga om. Och ändå, ändå, upplever jag det som en underbart fast, uttänkt och banne mig rentav harmonisk komposition. Det är en bild av ett bord med äpplen, kex och en vinflaska, men mest av allt är det en målning skapad av former och färger. Cézanne sa att ett konstverk är "någonting annat än verkligheten", och ingen konstnär före honom gjorde detta faktum så fascinerande tydligt. En titt på det där älskade berget kan ytterligare bevisa den saken. Färgerna i tavlan skapar ett atmosfäriskt perspektiv och inkluderandet av ett stort träd i förgrunden bidrar till djupkänslan då det kontrasterar mot berget långt därborta i bakgrunden. Alltså: vi får en tredimensionell effekt. Men! Trädets grenar följer bergets konturer och drar på så sätt fram dess topp till förgrunden. De blå och rosa färgerna som dominerar berget och himlen återkommer också så smått i förgrundens dal - också det motverkar en tredimensionell upplevelse. Dessutom har vi de grova penseldragen som tydligt vill säga oss att det minsann är en målning det här, och såna vet vi ju alla återfinns på tvådimensionella ytor. Alltså: vi får en tvådimensionell effekt. Så fort vi ser djup slås vi av plattheten, så fort vi ser platthet slås vi av djupet... tittar vi på en vy över en dal och ett berg eller tittar vi på en målning? Detta fokus på materialet och formen, detta erkännande av målningen som en målning, ledde raka vägen till modernistiska riktningar som kubismen. Jag vet att jag har sagt om flera konstnärer att de varit viktiga för modernismen, men ingen av dem var så viktiga som Cézanne. Han var viktigare än Manet, Gauguin, Courbet, ja hela jävla gänget. Eller som Picasso och Matisse ska ha sagt: "He's the father of us all."

Så de andra konstnärerna kan behålla sina dramatiska motiv och yviga gester. Paul Cézanne har fått mig oupphörligt fascinerad av en korg äpplen. Gott så.

Mest känd som: den störste postimpressionisten av dem alla. Den stora länken mellan impressionismen och kubismen. Fokuserade på konstverkets formmässiga kvaliteter, som en bildarkitekt. Gillade ett berg som fanns nära hans hem.