fredag 18 mars 2011

7. Arthur Rimbaud

"Förr, om jag minns rätt, var mitt liv en festmåltid där alla hjärtan öppnade sig, där allt vin flödade." Jag minns fortfarande när jag första gången läste den meningen. Jag var arton eller nitton år gammal och hade just upptäckt litteraturen och musikens väldiga kraft; min hunger efter nya genrer, författare, låtar och meningar var därför närmast omättlig. Mitt liv var förstås ganska trist och vardagligt. Jag bodde hemma, var fattig och alla mina romanser utspelade sig tyvärr endast i mitt huvud. Men min längtan hade lett mig till konstens outtömliga skattkista och nu satt jag alltså där, på bussen, med en tunn liten bok av den franske 1800-talspoeten Arthur Rimbaud i händerna. Jag hade lånat den av en kompis som berättade att han nästan alltid bar med sig den vart han än gick, och han hade således läst den massvis med gånger. Redan efter bokens första mening var jag helt fast. Det var något vackert som beskrevs, en oskuldsfull tid, fylld av skratt, hjärtlighet och glömska. Men detta var uppenbarligen "förr", varför den bitterljuva känslan direkt infann sig. Och vad menades med "om jag minns rätt"? Vad hade egentligen hänt som skymt sikten för minnena så mycket, vilket vatten hade runnit under broarna? Nästa mening: "En kväll lät jag Skönheten sitta i mitt knä. Och jag fann henne bitter. Och jag förolämpade henne." Une Saison en Enfer (En tid i helvetet) hade börjat, och jag var redan fullständigt fast i dess hypnotiska grepp.

Min hänförelse hade förstås sina förklaringar. Rimbaud bröt med sin genomträngande diktprosa igenom alla lager av smicker, försköningar och falskhet som särskilt unga ofta känner ett stort äckel inför. En tid i helvetet innebar en svidande vidräkning med kulturen och civilisationen, men också de fåfänga poeter och filosofer som tror sig stå över den. ("Filosofer, ni är en produkt av ert Västerland.") Mest av allt var det dock en uppgörelse med Rimbauds egna demoner, och oavsett vad han såg eller kände så vägrade han att vrida bort huvudet eller vika blicken. Författaren visar efter bara någon sida sin förtvivlan och svartsyn, och jag minns min fascination av den totala skoningslösheten: "Jag avskyr alla yrken. Förmän eller arbetare, alla är de bönder, motbjudande. Handen på pennan är lika mycket värd som handen på plogen." Det är hårda ord, men vem känner inte så ibland? I ett förljuget samhälle fyllt av inställsamma syokonsulenter och politisk korrekthet (eller chosig politisk inkorrekthet) ligger det en befriande kraft i Rimbauds ord. Eftersom man får intrycket av att han är fullständigt sann mot sig själv och läsaren, och eftersom han är minst lika kritisk mot sina egna illusioner som andras, så blir hans ord inte tröttande och osympatiska. Trots all den synd, smuts och förvirring som poeten fritt tar sig an så lyser texten av renhet och klarhet. Ärlighet. Det kan inte vara tal om något poserande, och det förstår man om man känner till hur boken tillkom och vet något om Rimbauds mytomspunna livsöde.

Oscar Wilde bekände en gång för Gide att han inlagt hela sitt geni i sitt liv och bara sin talang i sitt verk. För den som inte har mycket till övers för Rimbauds diktning kan det uttalandet säkert tyckas utomordentligt applicerbart på den franske legenden. Den revolutionära och vilda kraften i hans poesi hade knappast på egen hand räckt för att göra honom till den ungdomens hjältesymbol han kommit att bli. Det är inte nog att vara exceptionellt skicklig på sitt område för att föräras det romantiska skimmer några få utvalda omgärdas av. Che Guevara. Maradona. Rimbaud. Det krävs en sensationell livshistoria, och en sådan hade den unge poeten. Som ung var han en mönsterelev och prisades ofta för sina utmärkta dikter på klassisk vers. Hans mor kunde vara stolt över sin välkammade pojke. Vändningen kom då den femtonårige Arthur fick en ny lärare, som introducerade sin elev för modern litteratur och började föra filosofiska och konstnärliga diskussioner med honom. Förändringen kom snabbt och var genomgripande. Ynglingen rymde hemifrån flera gånger om och begav sig till Paris, ofta till fots, vilket tog en vecka. Eftersom han inte hade några pengar tiggde han sig fram och eftersom han inte hade någonstans att bo sov han utomhus. Från och med nu började Rimbaud leva det liv som skulle bli så berömt. Ett par dikter skickades till den etablerade symbolisten Paul Verlaine, som blev fullständigt exalterad. De två inledde snart ett ytterst destruktivt förhållande, där Verlaine var den hjälplöst förälskade och Rimbaud - som numera mest söp, slogs och skapade skandaler - var den nonchalanta rebellen; hånfull och respektlös. Samtidigt jobbade han med sin poesi. Han skrev dikter som bröt med traditionen och skulle influera framtida poeter. Han skrev också ett brev som innehöll det berömda citatet "Poeten gör sig seende genom en långvarig, alltomfattande och systematisk desorganisering av alla sinnen", och denna misstro mot sunda, "objektiva" sinnesintryck kom att påverka generationer av modernister.

Men det självförbrännande livet gav han inte upp. Verlaine hade stora personliga problem och hans samröre med Rimbaud förvärrade situationen avsevärt. I ett anfall av svartsjuka och förvirring avlossade han tre skott mot sin älskare, varav ett träffade i handleden. Det var efter denna händelse som Rimbaud vände hemåt, fysiskt och psykisk nedbruten av sitt utsvävande liv. Revolten hade varit total, dekadensen ständigt närvarande. Nu var han deprimerade och plågad. På gården fanns det ett uthus och där stängde nittonåringen in sig hela sommaren. Hjälplösa familjemedlemmar hörde sin sons kamp. Skrik och gråt blandades med hånskratt och vredesutbrott. Det var här, under denna sommar, som han skrev klart En tid i helvetet.

Boken slutar relativt ljust. Rimbaud har återvänt från avgrunden och är visserligen ganska mörbultad, men ändå renad. Efter alla våldsamma inre uppgörelser tycks ett visst lugn ha infunnit sig. "För jag kan säga att segern har vunnits: jag skär inte längre tänder, strupen brinner inte som eld, andedräkten stinker mindre. Alla motbjudande minnen bleknar." Litteraturen är han dock klar med, vilket framgår av de sista sidorna, och till skillnad från uppmärksamhetssökande popartister menade Rimbaud allvar. Några enstaka dikter följde men inom ett par år hade han helt slutat med konstnärligt skrivande. Arthur Rimbaud var då 21 år gammal. Han gav sig ut i världen och flyttade runt utan att rota sig någonstans. Slutligen hamnade han i Harar i Etiopien, där han livnärde sig som handelsman. Han motionerade mycket och drack varken alkohol eller kaffe. Samtidigt började hans litterära rykte växa i hemlandet, men då franska besökare frågade om hans gamla poetiska bedrifter möttes de av korta och ointresserade svar. Rimbaud dog 37 år gammal i sviterna av en amputation.

När jag för några dar sen slog mig ner på ett café för att återläsa En tid i helvetet var jag beredd på att inte gilla den lika mycket längre. Rimbaud är väl trots allt en ungdomens poet! Men kanske är det egentligen tvärtom, att det är när vi blivit något äldre (jag är förvisso fortfarande en ungdom i de flestas ögon) som vi behöver få vår liknöjdhet örfilad. Rimbaud uppmanar oss inte till någonting, men hans poetiska kraft och personliga kamp påminner läsarna om att livet kan innehålla starkare kryddor än de vi är vana vid. Jag blickar upp från boken och ser slappa cafébesökare pilla förstrött på sin I-phones. Jag känner en glöd väckas till liv inombords. Kanske är det dags att slänga bort den där jävla café latten nu.

Mest känd som: ett mytomspunnet poetgeni, vars liv och verk fängslar generation efter generation.

2 kommentarer:

  1. Tack för ännu en fin introduktion! Rimbaud är ju ett gott exempel på det självförbrännande geniet,
    som redan i mycket unga år kommer med ett mästerverk, som han sedan inte kan överträffa.
    Kan det vara berömmelsen i en ålder, när den sociala mognaden inte alls håller jämna steg med den intellektuella, som har gjort så många unga genier självdestruktiva och hindrat dem från att leva upp till de löften, som deras ungdomsverk gett?

    Pegge

    SvaraRadera
  2. Varsågod!

    Jag utelämnade visserligen en hel del information om hans diktning, hans innovationer osv, men jag ville inte göra texten för spretig och dessutom är det En tid i helvetet som betytt i särklass mest för mig när det gäller Rimbauds poesi.

    Låter troligt! Det finns förstås ingenting som säger att den sociala och intellektuella mognaden ska gå hand i hand. Kanske är det extra svårt att hantera alla ens geniala insikter och förmågor om man för många definitioner fortfarande bara är ett barn.

    SvaraRadera