fredag 25 mars 2011

2. Marcel Proust

Vissa uppgifter är omöjliga. Det finns så många citat, så många tankar, betraktelser och sanningar, så mycket poesi, så intensivt vackra natur- och människoskildringar… det är klart att man får lust att återge några av dem i en sådan här text, men det går liksom inte att sitta där med pennan i hand och anteckna varje gång det dyker upp något alldeles osedvanligt bra i À la recherche du temps perdu (På spaning efter den tid som flytt). Det vore lika lönlöst som att sätta sig ner och skriva någon slags oändlig redogörelse för hela livet, och inte sluta förrän man dör och pennan glider ur handen. Totalt meningslöst och inget man borde slösa bort sitt liv på. Gud vad skönt att det ändå finns någon som har gjort det.

Det ska sägas att Marcel Proust var lungsjuk och hänvisad till ett isolerat liv ensam i sin kammare, men som han utnyttjade denna tillvaro. Det finns säkert många människor som skulle vilja skriva den definitiva berättelsen om sitt liv – jag är övertygad om att det finns ovärderliga guldkorn att hämta i alla människors liv. Tillfälle krävs dock, vilket de flesta av oss helt enkelt inte har. Man måste jobba, laga mat, fylla i blanketter och spela TV-spel, och så vill man ju ha någon form av mänskliga relationer också. Om man nu har tid och pengar så utnyttjar man dem kanske till att resa över hela jorden, gå på exklusiva klubbar och förhoppningsvis få med sig en vacker kvinna hem lite då och då. Man vill ha kul helt enkelt, berusa sig på olika sätt, skratta och glömma. Att hänge sig åt ett maniskt tillbakablickande är just precis det de flesta inte vill, och just det man i allmänhet försöker undvika. Att hänge sig åt tillbakablickande är nästan omöjligt utan att känna ett visst mått av skam. Men om man nu är sjuk och inte kan ”leva i nuet”, eftersom "nuet" inte är särskilt mycket att "leva" i? Klart att man börjar tänka tillbaka, småle åt nostalgiska minnen och kanske till och med skriva ner några tankar medan man väntar på kvällens La Liga-match. De med mer ambition börjar skriva sina memoarer – i bästa fall kanske det blir någon slags retroaktiv dagbok av det hela. Tänk dig då en person sprickfärdig av talang, som inte bara vill berätta någon slags historia om sitt liv, utan verkligen vill få med allt precis som det var – alltså precis så som det framstår i minnet. Han ligger där i sängen och försjunker djupare och djupare i minnena, han följer stickspår, hela tiden på jakt efter något, kanske på att det ska döljas nya sanningar bakom nästa hörn i minnets hisnande labyrint. Obarmhärtigt fortsätter han framåt (och när det behövs även bakåt och åt sidorna), och livet rullar upp sig framför honom. Det är ett sökande som aldrig kan ta slut. Någon gång dör man ju. I Prousts fall redan vid femtiett års ålder.

Är det en historia som berättas i det gigantiska verket? I så fall en med nödvändighet ofullständig och oavslutad, eftersom det är historien om ett liv – i grund och botten Prousts liv även om det blivit rejält vridet och förvandlat till fiktion. Det skulle vara riktigare att tala om flera historier, sammanvävda med varandra. Historier om kärlekar, känslor, människor, relationer, klasser och samhällen. Hur som helst är det inte historierna som är det viktigaste, utan stoffet de är gjorda av. Alla dessa ytterst komplicerade förhållanden som ligger bakom den trivialaste händelse, och som kanske är väsentligare än dramaturgiskt förenklade historier. En konversation kan ta flera sidor eftersom Proust mellan varje mening som uttalas gör en djupdykning i förhållandena bakom och inom ett uttalande. Den ibland förvirrande kronologin som, även om man bläddrar fram och tillbaka i böckerna, faktiskt i vissa små detaljer verkar svår att få ihop stundtals, är väl bara ytterligare ett tecken på att det är minnet, denne bedräglige berättare, som står i centrum. Proust vill tränga in i minnet och beskriva det exakt. Hans meningar snirklar sig fram tills de nått den punkt där de något så när kan göra minnet rättvisa. Jag upplever dem aldrig som tillkrånglade – de är snarast en bild av det sökande som Prousts skrivande i grund och botten är, och oftast en häpnadsväckande vacker och poetisk bild. Och sökandet är så klart i sig en bild av kärleken, det stora temat i romansviten. För (och ja, nu tar jag med ett citat i alla fall): ”Likgiltiga personers karaktärer känner man, men hur skulle man kunna få grepp om dens karaktär som är ett med ens eget liv, som man snart inte ens kan skilja från sig själv och om vars motiv man ständigt söker uppställa ängsliga hypoteser som oavlåtligen förändras?” Ja, hur ska man det? Proust, både romanfiguren och författaren (den sistnämnde visserligen med tidsavståndets betryggande mur mellan sig och den älskade), försöker och försöker och försöker.

På spaning efter den tid som flytt är en självbiografi som verkligen gör livet rättvisa, eller åtminstone försöker göra det så gott det nu går. Livet är ingen film, ingen ”story”, ingen roman – i ordets traditionella bemärkelse. Livet sväller ut åt alla håll och kanter, och visst kan man dra lärdomar av det, men oändligt många och motsägelsefulla. Och ”livet” är heller inget annat än ”minnet av livet”, kombinerat med tankar, fantasier och, naturligtvis, själva ögonblicket en person existerar i ”just nu”. Av detta spann Proust en väv som givetvis aldrig kunde få ett slut, även om han så blivit tvåhundra år gammal. Tvåhundra år gammal blir han först år 2071, så i sådana fall hade han antagligen fortfarande bott i Paris idag och skrivit på tjugoandra delen av sitt storverk (alternativt i full färd med att förlänga de tidigare delarna). Jag hade så klart motstått begäret att ta kontakt med honom. Kanske bara skickat en liten blomma i ett kuvert som uppmuntran och kärleksbevis. Man vill ju inte störa.

I brist på detta lever jag i alla fall än så länge trygg i förvissningen om att jag faktiskt fortfarande har fem böcker kvar att läsa. Det känns fantastiskt bra.

Mest känd som: en av 1900-talets mest betydande romanförfattare, främst tack vare det sju delar och över 4000 sidor långa verket På spaning efter den tid som flytt, utgivet mellan 1913 och 1927.

4 kommentarer:

  1. nu är det så jääävla nära hörrni!!

    SvaraRadera
  2. Jajemen! Det kommer kännas tomt när det är över.

    SvaraRadera
  3. Väntar med stooooor spänning på morgondagens inlägg!!!!
    Christina

    SvaraRadera
  4. Gabriel, ja det kommer att kännas tomt.
    MmB

    SvaraRadera