6. Charles Baudelaire

Efter dagen kommer natten, efter varje kärlek väntar olyckan, ur den flyktiga glädjen föds ledan. Våra liv präglas av skiftande känslor och stämningar. En av poetens uppgifter är att beskriva dem, så att vi kan få ord till det där oförklarliga. Kanske kan poeten också hjälpa oss att se det hela som vackert, för även i det djupaste själsliga mörker, i död, förruttnelse och olycka, går det att gräva fram skönhet. Det visste Charles Baudelaire. Hans berömmelse vilar framför allt på diktsamlingen Les Fleurs du Mal (Det ondas blommor), publicerad 1857.

”Det gråa slets itu i fjärran av en tupp, likt snyftningen, förkvävd av blod som väller upp.” En ny dag gryr i Baudelaires Paris! Solen går upp över prostituerade, tiggare, sjuklingar och olyckliga poeter som ska genomlida ännu en erbarmlig dag. Natten, med sina möjligheter till berusning och verklighetsflykt, är saknad. På traditionellt diktarmanér öser Baudelaire på med antika symboler och talar om diktarens blick mot det eviga, men allting sker i en modern storstadskontext: ”I gamla storstäders veck som slingrar, där allt, även fasan, är trolskt.” Staden är både romantisk och skräckinjagande, en labyrintisk scen för själens strävanden och lidanden, men också en utmärkt yta att projicera dessa sinnesstämningar på, precis så som romantiska poeter tidigare använt naturen. Storstadens anonymitet gör det möjligt för diktaren att sammansmälta med den. Än är det Baudelaire, än är det staden själv som är ”av njutningstörst besatt till vanvett”. Människan förblir ett rovdjur även innanför stadsmurarna, och ett mer utstuderat sådant än naturens vilda köttätare. Baudelaires poesi är ett tidigt uttryck för metaforen om staden som en djungel. I denna djungel rör sig bohemen, en ny människotyp – industrialismens och den romantiska individualismens kärleksbarn.

Stadsdjungeln är dock inte mycket jämfört med den djungel som finns inom oss och som liksom smittar av sig på alla våra sinnesintryck. När jag var liten kunde jag ibland få det skräckinjagande intrycket att himlen var ett lock, en stor kupol som alla människor var hopplöst inspärrade under. Det var kanske min första erfarenhet av känslan att livet är ganska hemskt i sig, oavsett vad man gör. ”O, att aldrig bli utsläppt ur varandets monster!” utbrister poeten i dikten ”Locket” som beskriver just denna upplevelse på ett gripande sätt. Det låter fruktansvärt, men är för de allra flesta en övergående känsla. Jag ska inte säga att jag tror att alla har upplevt den, man talar ju i grund och botten alltid bara för sig själv, men denna känsla är utan tvekan ett konstant hot mot det lätta och fritt flödande livet. Allra bäst uttrycks den ångestladdade tristessen och den vackra hopplösheten i de fyra dikterna vid namn ”Spleen”: ”Inget är mera långsamt än att se hur dagar går/haltande under flingors fall i nedsnöade år/ då Ledan, sprungen fram ur tungsint håglöshet/ förstoras och får drag av tidlös evighet.” Och så vidare.

Baudelaire försöker också förstå varför vi vägrar vara goda och lyckliga. Det borde vara så lätt! Vi är ju fria innerst inne. Världen ligger framför oss med alla sina rikedomar. De flesta människor vill väl. Men ändå, som om det vore på ren trots, misslyckas vi gång på gång. Hans dikter försöker inte inge hopp, men de försöker ge en bild av människan som kan förklara varför det lilla hopp vi har så ofta slås i spillror, eller varför vi ändå inte är lyckliga när vi väl uppnått något bra. Sådana saker går kanske bara att ”prata” om via poesi, jag vet inte. Synden, framför allt representerad av horhusens dunkla tillvaro, kan fungera som en tröst menar han. Men efter utlösningen, kommer som bekant samvetskvalen. Synden och samvetskvalen lurar alltså alltid någonstans i bakgrunden. Ja, och så döden så klart, som lyser med sitt bleka sken över oss. Strukturen i Ondskans blommor kan ses som en nedåtgående spiral, från spleen, via sex, våld och satanism, fram till det sista kapitlet: ”Döden”. Men döden hos Baudelaire är nära förknippad med den måttlösa njutningen: ”Ett älskligt skökopar är Orgie och Död, av hälsa blomstrande”.

Diktsamlingens inflytande på poesin blev enormt. Baudelaire skapade ett modernt och chockerande poetiskt språk. En efterföljare som Arthur Rimbaud kallade honom för ”poeternas kung”. Trots ambitioner lyckades Baudelaire inte skapa så många fler fullständiga konstnärliga verk. Anteckningsböckerna Hugskott och Mitt nakna hjärta visar hur han idogt försökte fånga sina känslor inför samtiden. De består av korta ingivelser, små försök att gestalta flyktiga och smärtsamma tankar. Den senare var tänkt att bli ett episkt storverk, men stannade vid korta och spridda fragment. Själva ofullständigheten kan ses som en spegling av Baudelaires upplevelse av världen: ”Jag kan påbörja Mitt nakna hjärta likgiltigt var och likgiltigt hur, fortsätta från dag till dag och följa dagens och omständigheternas inspiration så länge som inspirationen är levande.” Det vimlar av idéer, men det är inte många av dem som blir ”klara”. Sidorna är fulla av hatiska tirader mot George Sand, Voltaire och belgare. För att inte tala om kvinnor – men där är hatet mer dubbeltydigt – en dubbeltydighet som härrör ur hans smärtsamma upplevelser av kärleken.

Baudelaires syn på kärleken visas på ett osedvanligt brutalt sätt i dikten ”En resa till Cythére”, hans våldsamma uppgörelse med Watteaus idylliska rokokomålning Avfärden till Cythére. På afroditekultens ö Cythére väntar inget kärlekstempel med vackra prästinnor, utan en galge där en man är hängd. Ögonen och könsorganet har slukats av fåglar. Kärleken är inte ljuv hos Baudelaire, men däremot ständigt närvarande som lidande och oro, med korta, korta stunder av eufori och lycka. Han tänker sig den som en form av tortyr eller sadomasochism: ”Grymhet och vällust, identiska förnimmelser liksom det extremt varma och det extremt kalla.” Själva kärlekens vällust är intimt förknippad med känslan av att den är en synd. ”All kärlek är prostitution” menar Baudelaire. Ett annat återkommande ämne är den paradoxala skönheten. Poeten tycker sig behöva finna ett nytt sätt att förklara den i ljuset av den mörka, kaotiska och onda värld han tar för given. Där finns ingen tvekan om skönhetens kraft, den är oförändrad – men vi måste acceptera att den är hopplöst förenad med den grymma tillvaron, till den grad att olyckan är en av dess centrala beståndsdelar. Detta är en del av förklaringen till den vilda blandning av vackert språk och makabra detaljer som hans dikter ofta utgör.

En bild av den unge Baudelaire kan man få i den korta romanen Fanfarlo där vi möter hans alter ego Samuel Cramer, ”den absoluta oförmågan personifierad” och ”en av Frankrikes allra sista romantiker”. Han har talang, men orkar inte utnyttja den. (”Lite som jag alltså”, tänker säkert de flesta av bokens läsare.) Porträttet av den överspände poeten Samuel kan läsas som en underhållande parodi på Baudelaire själv. I boken inleder han ett förhållande med skådespelerskan La Fanfarlo, till en början med syftet att bli älskad av en ungdomskärlek vars make tagit skådespelerskan till älskarinna. ”Bara en poet kan vara naiv nog för att komma på något så enastående dumt”, som det heter i romanen. Det går inte heller riktigt som planerat – Samuel blir själv förälskad i skådespelerskan. Verklighetens förebild till La Fanfarlo hette Jeanne Duval och var Baudelaires älskarinna under en lång tid. Det har sagts att Duval, tillsammans med poetens mor, var den enda kvinnan han någonsin verkligen fäste sig vid. Läsaren får deras dekadenta utsvävningar vällustigt beskrivna för sig. Precis som Samuel hade Baudelaire en image som raffinerad dandy. Till denna hörde ett förakt för demokrati och politik i allmänhet för den delen. ”Kan ni tänka er en dandy tala till folket annat än för att håna det?” Dandyismen verkar vara det enda sättet för honom att bemöta samtiden: estetiskt och skenbart likgiltigt. Förknippat med denna inställning är ett provocerande förakt för allt ”vanligt” arbete, ett förakt för att vara en ”nyttig människa”. För att förstå den måste man kanske se den som en reaktion på den oförståelse från omvärlden som Baudelaire upplevde.

Poeten med de slitna, men eleganta, kläderna vänder för ett ögonblick bort uppmärksamheten från pappret där ett antal strofer mödosamt producerats under natten. Han tittar ut genom fönstret och ser människor rusande förbi, grubblande på mat, pengar och vardagssysslor. Ingen av dem kommer att orka läsa hans dikter. Baudelaire suckar bittert och skriver ner en mening till i sin anteckningsbok: ”Författaren är en fiende till världen.” Men också den som beskriver den för oss, om vi bemödar oss att läsa.

Mest känd som: den dekadente dandyn som blev den modernistiska poesins portalgestalt.