torsdag 24 mars 2011

3. Albert Camus

Av någon anledning brukar Främlingen sättas i händerna också på ganska unga studenter. Det är naturligtvis ingen dålig bok - tvärtom är det en av 1900-talets stora mästerstycken - men historien kan mycket väl få ovetande ungdomar att för första gången verkligen känna tillvarons absurditet och meningslöshet. Den unge fransmannen Mersault, romanens huvudperson och berättare, lever ett rutinmässigt liv i Alger; han gillar livets enkla njutningar men tillmäter dem inget verkligt värde. Han tycker att cigaretter är goda och kvinnor är vackra, och när han är trött går han och lägger sig. Inget mer med det. Han är likgiltig inför allt, också hans egna känslor. Inte för att dessa är särskilt starka, vilket framgår av den inledningsmening som direkt sätter tonen för resten av romanen: "Idag dog mamma. Eller kanske igår; jag vet inte." Mersault erbjuds senare en spännande och prestigefylld tjänst i romantikens Paris, en rejäl uppgradering i jämförelse med det monotona arbete han nu dagligen utför. Äventyr! Pengar! Utmaningar! Men han bryr sig inte. Chefen, som erbjudit honom jobbet, undrar om det inte vore intressant med lite omväxling. "Jag svarade att man aldrig kan ändra sitt liv och att i varje fall det ena slaget var lika bra som det andra ..." Någon sida senare vill hans flickvän gifta sig med honom och han svarar med en axelryckning. Tja, om du vill så.

Främlingen är skriven med en hemingwaysk stil: kort, klart och tydligt. Det finns emellertid en viktig skillnad: där det hos amerikanen under ytan bubblar av känslor och passioner, är just själva poängen att sådant saknas i Camus genombrottsroman. Det finns inget stort isberg under den kärva meningen, det finns bara en kärv mening. Eller kanske två, jag vet inte. Och om den är kärv eller inte kan förresten vara likgiltigt... Slutdelen av romanen behandlar Mersaults rättegång, som han under tristess tvingas genomlida efter att han utan större anledning dödat en arab. Han förstår inte riktigt vad som händer i rätten och är inte särskilt intresserad. Frågorna han får svarar han ärligt och kortfattat på. Just när det ser ut som att han kanske ska kunna slippa undan ett tungt straff och benådas, om han bara talar ut och förklarar någon liten sak... ja, då orkar han inte. Det är lite för varmt i lokalen. Flugor som stör. Man kan lika gärna vara tyst. Och när en smula genuin mänsklighet tycks vara på väg att sippra ut ur hans blockerade själ så hejdar han sig snabbt, då han inser att det ändå inte spelar någon roll. Som under ett samtal med sin advokat: "Han förstod mig inte, och han var lite förargad på mig för det. Jag hade lust att försäkra honom att jag var precis som alla andra människor. Men egentligen tjänade ju allt det där inte mycket till, och jag avstod av ren håglöshet." Vår protagonist döms till döden och menar att eftersom man ändå ska dö någongång kan man lika gärna göra det när man är trettio som när man är sjuttio. Visst känns det lite jobbigt och ledsamt men det är inget att fästa någon vikt vid, tycker han. Mersault har levt sitt liv som en främling inför tillvaron.

Denna totala indifferens har såklart upprört många läsare - vilket också är meningen. Problemet är när man blandar ihop Camus med Mersault och tror att författaren var hemfallen åt samma nihilism som sin påhittade karaktär. Camus förnekar inte att vi lever i en absurd värld, det var tvärtom något han framhöll och argumenterade för i många texter. Däremot ska vi inte förhålla oss som Mersault till detta faktum. Samma år som Främlingen publicerades så dök det också upp en filosofisk essä i bokhandlarna, även den författad av Camus. I Myten om Sisyfos beskriver han den absurda livskänslan: "Människorna själva avsöndrar också omänsklighet. I vissa ögonblick av klarsynthet ser man något absurt i deras mekaniska gester och meningslösa pantomimer. En man talar i telefonen bakom en glasvägg, man hör honom inte, men man ser hans tomma mimik - och man undrar varför han lever." Folk går till jobbet och går hem igen, dag in och dag ut. Det är egentligen lika meningslöst och fruktlöst som Sisyfos eviga kamp med stenen. Okej, så då kan vi lika gärna ta livet av oss. Eller? Det är denna fråga Camus ställer, men han var som sagt ingen nihilist, varför svaret blir nekande. Vi kan inte fly den absurda tillvaron, men vi kan inom dess ramar skapa en åtminstone provisorisk lycka genom att acceptera vårt tillstånd och ta ansvar för våra handlingar. Också Sisyfos kan med sitt ändlösa stenrullande erfara en känsla av mening och glädje: "Kampen för att uppnå topparna räcker ensam till för att fylla ett människohjärta. Man måste tänka sig Sisyfos lycklig." Om inte Gud finns, så finns i alla fall fortfarande människorna. Så nej, vi ska inte ta livet av oss - vi ska revoltera.

Camus revolterade mot absurdismens nedbrytande kraft genom att engagera sig mot totalitära makter. Han var aktiv i den franska motståndsrörelsen under andra världskriget och var sedan snabb med att kritisera den sovjetiska kommunismen, något vid den tiden mycket ovanligt och kontroversiellt för en fransk vänsterintellektuell. Man kan likna hans kamp mot världens förtryckande stater vid den som utkämpas i hans roman Pesten. Där är det en läkare som tillsammans med några vänner envist försöker betvinga den pest som drabbat staden. Han känner ibland missmod, trötthet och brist på inspiration, men han ger inte upp. Inget annat än kampen kan ge mening åt den dystra tillvaron. Kanske är det heller inte så konstigt att Camus under sina ungdomsår var en relativt framgångsrik fotbollsspelare. Han har flera gånger hyllat sporten just för att man där strävar mot ett gemensamt mål och får lära sig enkla moraliska värden som mod, pliktkänsla och kamratskap.

Så vad gör Camus bättre än den på flera punkter jämförbara Sartre? För det första så framstår han som en mycket varmare intellektuell, inte lika hård och osympatisk. Camus var verkligen en riktig humanist trots sin i grunden ganska pessimistiska filosofi. Dessutom var han en alldeles strålande författare, ödmjuk nog att faktiskt acceptera sitt nobelpris. Han skrev med ett lugn och en klarhet som få kunnat matcha. Inga effektsökande gester eller krångliga pretentioner. Bara stilsäkert och självklart. Innehållet var därtill alltid relevant och viktigt, och för att tala med Svenska Akademien så har hans verk en "klarsynt allvarlighet [som] upplyser problemen av det mänskliga samvetet i våra tider." Det där sades för över 60 år sedan. Omdömet står fast än idag.

Mest känd som: författaren till Främlingen och den idag mest läste av de franska existentialisterna. Framhävde att tillvaron var absurd men att vi genom aktiva val kan och bör skapa ett slags mening för våra liv.


3 kommentarer:

  1. ... och nu undrar förstås alla varför vi godkänt Camus, som föddes i Algeriet. Jag är lite för trött för att tänka klart nu, men några anledningar:

    1) http://en.wikipedia.org/wiki/French_rule_in_Algeria

    FRENCH Algeria.

    2) Han föddes i en familj som var etniskt fransk.

    3) Han var liiiite för bra för att lämnas utanför.

    Krävs något förtydligande så får jag eller någon av mina bloggkamrater ta den imorgon. Nu är det natt och jag tänker sova.

    SvaraRadera
  2. Det är samma sak med Derrida egentligen. Och Yves Saint-Laurent. Men jag tror franskalgerierna, "pied noirs", såg sig som fransmän. Dessutom sågs det ju som en del av Frankrike när de bodde där, och senare bodde de väl i Frankrike alla tre.

    SvaraRadera
  3. Camus > Sartre alla gånger. Boken Människans revolt är en lysande uppgörelse med de senaste århundradenas servilitet inför ideologier som "dricker sin nektar i dödade fienders skallar".

    Rolig kuriosa förresten. Sartre och Beauvoir omgav sig ju med vänner där alla tänkbara sexuella relationer prövades. Förutom en: Camus slog alltid ifrån sig Beauvoirs inbjudningar. "Imagine what she would be saying on the pillow afterwards. How awful - such a chatterbox" anförtrodde han senare Arthur Koestler.

    SvaraRadera