onsdag 16 mars 2011

9. Simone de Beauvoir

Igår skrev jag om Jean-Paul Sartres syn på kärleken som omöjlig, i och med att den både vill äga ett objekt, samtidigt som detta objekt ska vara en levande människa. Att något så viktigt som kärleken skulle vara omöjligt känns spontant ganska jobbigt. Någon borde ha kommit på en lösning tycker man. Enligt Sartres livspartner Simone de Beauvoir har en sådan lösning faktiskt också funnits tillgänglig för oss män. Lösningen är ingenting annat än Kvinnan: ”hon är det önskade mellanledet mellan den för mannen främmande naturen och medmänniskan som är alltför identisk med honom.” Om vi får tro Bibeln så var det Gud som kom på saken när han skapade Eva i syftet att bota Adams ensamhet. Sedan dess har religion, kultur och samhälle anvisat en märklig och begränsad plats åt vad som i Beauvoirs storverk kallas för ”det andra könet”.

Det andra könet, utgiven 1949, är sannerligen ett massivt verk. Psykoanalys, filosofi, litteraturkritik, naturvetenskap och en mängd andra aspekter på kvinnans situation undersöks över bortåt niohundra sidor. Titeln anspelar på förhållandet att kvinnan genom historien har setts som något avvikande från det neutrala. Hon har reducerats till att vara ”den Andra” i relation till mannen. Ett väldigt tydligt exempel är att det franska ordet homme betyder både ”man” och ”människa”. Kvinnan och det kvinnliga blir till ett undantag, en mystisk motprincip till det manliga och självklara. Vad är då en kvinna? Det är denna fråga som Beauvoir vill besvara och bara att hon kan ställa frågan visar på en skillnad mellan könen: ”En man skulle inte komma på tanken att skriva en bok om den specifika situation som mänsklighetens hanar innehar /…/ En man börjar aldrig med att placera sig som individ av ett visst kön, att han är man är en självklarhet.” En nyckel till hennes svar på frågan är följande ledord, som påminner om Sartres syn på människan: ”Man föds inte till kvinna, man blir det.” En människa är inget föremål. Vilken funktion vi har utvecklas efter att vi har kommit till världen. Detta gäller även kvinnan. Bara denna tanke har naturligtvis blivit oerhört inflytelserik och framstår i dagens Sverige på vissa håll som en grundsats omöjlig att kritisera.

Precis som andra franska existensfilosofer skriver Beauvoir i grund och botten om mänsklig frihet. Det är ganska viktigt att komma ihåg, eftersom det är så lätt att säga saker som: ”Jo, jo, visst är kvinnan inte riktigt lika fri som mannen, men tillvaron som hemmafru är ju lyckligare än den som yrkesarbetande.” Men det handlar inte om ”lycka”. Det handlar om friheten att få utvecklas och forma sig själv på sina egna villkor, att mitt val ska vara mitt val och att jag själv ska kunna göra min lycka. Beauvoir vill visa att historiskt har kvinnan haft mycket svårare att utnyttja den frihet som det är vårt mänskliga ansvar att använda och som ju är en av de saker som enligt existentialisterna särskiljer människan från döda objekt. ”Att objektifiera kvinnan” är ett uttryck folk använder nu och då, ofta som en diffus anklagelse. Hos Beauvoir får uttrycket som synes en tydlig innebörd. En ofri människa är en objektifierad människa.

Varför har då kvinnan så långt vi kan se tillbaka genom historien varit fast i denna snara? Varför har hon inte slitit den av sig? Kvinnan kan till viss del jämföras med andra förtryckta grupper, såsom kolonialiserade folk och vissa etniska minoriteter, men med en del tydliga skillnader. Det är över huvud taget svårt att se kvinnor som en ”grupp”, de utgör ju trots allt hälften av jordens befolkning. Till skillnad från de flesta andra förtryckta grupper är hon inte i minoritet. I detta menar Beauvoir att hon delvis kan liknas vid proletärerna. När det gäller samhällsklasserna tycks det dock alltid gå att peka på en historisk och ekonomisk utveckling som förklarar deras uppkomst, medan kvinnans situation framstår som något evigt snarare än något historiskt. Detta gör att förtrycket av henne är mer komplext och vittomfattande än något annat förtryck. Som Beauvoir påpekar är också bandet så pass starkt mellan män och kvinnor att situationen blir unik. Olika folkslag krigar mot varandra, rasister vill inte vara i närheten av folk med annan hudfärg och de allra argaste arbetarna skulle inte ha något emot att se chefen dingla i lyktstolpen – men hur många kvinnohatare och manshatare det än existerar tycks det vara försvinnande få som skulle kunna tänka sig en tillvaro utan det andra könet. Någon slags samexistens tycks fullständigt självklar och nödvändig. Beauvoir tror att könens skilda roller har sprungit ur kvinnans roll som barnaföderska, att jämföra med den manlige jägaren. Passiv reproduktion stod i mänsklighetens gryning mot aktiv produktion och detta mönster har sedan bestått i olika former. Det ena könet är fritt att göra upptäckter, åka på äventyrliga resor, ge sig ut i krig och göra karriär, medan det andra är bundet vid en biologisk funktion. Den ene definierar livet och utforskar dess möjligheter, medan den andra får nöja sig med att skapa det. Beauvoir konstaterar, kort och gott, att ”hela kvinnornas historia har skapats av männen”. Genom mänsklighetens historia är det allt som oftast det manliga ögat och de manliga önskemålen som fått bestämma hur kvinnan ska vara och vilken plats hon ska ta i samhället.

Beauvoir beskriver ingående och ofta övertygande hur ovanstående utveckling har sett ut, men också hur den upplevts av kvinnorna själva och de uttryck denna ordning kan ta sig i ett kvinnligt liv. Många av de saker hon tog upp har idag blivit ideologiskt allmängods och Det andra könet kallas ofta för ”feminismens Bibel”. När boken gavs ut för sextio år sedan blev den däremot av många betraktad som skandalös. Författarinnan var inte rädd för att i sin grundliga genomgång även ta upp tabubelagda områden som kvinnlig sexualitet och homosexualitet. Hon försvarade också kvinnans rätt till abort, vilket var kontroversiellt i hennes samtid, men också ett viktigt ställningstagande då otaliga kvinnor dog i misslyckade, illegala aborter. Det måste ha krävts en enastående styrka för att på ett så både skoningslöst och sansat sätt studera och kritisera ett maktförhållande som så genomgående präglade samhället.

Hur ska då kvinnan kunna ta kampen för en bättre tillvaro, när en hel världshistoria tycks tala emot henne? Radikala förändringar i kvinnans livsvillkor hade visserligen skett under ganska kort tid när Beauvoir skrev sin bok, men fortfarande tycktes det vara ett uppenbart faktum att hon levde i en manlig värld. Uråldriga mönster bryts inte så lätt. Lösningen är att kvinnan får delta i ett aktivt, yrkesarbetande liv, där hon inte behöver vara beroende av en man och där hon kan uppnå en sann självständighet. I grund och botten är det så klart ingen fullständig lösning – hon kommer fortfarande att få kämpa på andra och sämre villkor än mannen, fram tills det att samhället behandlar män och kvinnor med samma respekt och uppmuntran ända från uppväxtåren. Kanske är det då, när självständiga individer möter varandra på lika villkor, utan att sikten skyms av påtvingade myter och maktförhållanden, som vi alla fullt ut kommer att kunna njuta av kärlekens, erotikens och det fria livets fröjder.

Mest känd som: författare och filosof som blev portalfigur för den moderna feminismens utveckling. Förutom Det andra könet, också känd för romaner som Mandarinerna från 1954, där efterkrigstidens krets av franska existentialister skildras.

Fotografi av Henri Cartier-Bresson.

5 kommentarer:

  1. Det skulle ha varit intressant att vara en tyst, osynlig åhörare hos paret Beauvoir - Sartre under deras middagssamtal. Jag är också nyfiken på samtalstonen.
    MmB

    SvaraRadera
  2. Mmm vilken dröm! Det var nog i alla fall två personer som inte direkt gav efter i en diskussion...

    SvaraRadera
  3. de Beauvoirs tankar har ju dock (mer eller mindre) i sin helhet motbevisats. Modern sociobiologi har förklarat våra (köns)rollers uppkomst och funktion, helt utan hänvisning till förtryck. Att man inte föds till kvinna eller man har också motbevisats av neurovetenskap, tvillingstudier etc.

    Vad gäller friheten, så har män knappast varit mer fria att gå utanför sin könsrolls ramar. Och att vifta bort invändningen att kvinnor har större trygghet och historiskt varit lyckligare med "men män är ju fria", är att stirra sig blind på vissa aspekter av den manliga könsrollen.

    Och om en samhällsstruktur består genom årtusenden är det logiska nog att börja söka andra förklaringar än "förtryck". Det är i det närmaste självevident.

    Språkbiten (homme) är ju också en sådan villfarelse som feminister brukar försvinna i. Genus i språket har inget att göra med någon "könsordning". I Sverige är människa en hon och i persiska finns över huvud taget inget genus - och Iran är ju väldigt jämställt.

    Och idag är det ju snarast männen som ses som - inte det "andra" könet - men väl det "onda" könet.

    Att hon har varit inflytelserik är odiskutabelt, men hennes särställning idag är snarast ett svaghetstecken och en indikation på den intellektuella moras som utgör (vänster)feminismen. Hon är definitivt inte den nionde "bästa" fransmannen/-kvinnan.

    Angående middagsbordet, tror jag inte det var någon höjdare. Sartre var notoriskt otrogen och de Beauvoir förödmjukade sig om och om genom att se mellan fingrarna.

    SvaraRadera
  4. Jag har inte läst Beauvoir, men jag kan ge dig rätt i att det finns en oförmåga att se begränsningarna i den manliga könsrollen. Att analysera förhållandet mellan könen i motsatspar som frihet - ofrihet ger inte så mycket, och det är det som gör Strindbergs pjäser så bra; han lyckades iscensätta de maktförhållanden som pyr under ytan i många relationer. Att sociobiologin har något att säga om saken är självklart, men man kan inte därför blunda för de historiska förhållanden som gett upphov till dagens samhällsstruktur, eller blunda för att könsrollerna i många fall begränsar vår faktiska eller upplevda handlingsfrihet. I värsta fall ger en alldeles för stark fokusering på biologiska förklaringar upphov till en olycklig defaitism.

    Att samhällsstrukturen till viss del speglas i språket tar jag som en självklarhet. Det handlar inte så mycket om Herr Gåman, utan om att fundera på hur vi genom språket omedvetet eller medvetet begränsar och klumpar samman, nedvärderar och uppvärderar.

    SvaraRadera
  5. Jo, och de Beauvoir själv menar väl inte att det INTE skulle finnas biologiska skillnader mellan män och kvinnor som bland annat förklarar könsrollernas uppkomst. Men det går väl inte att förneka att det också finns en mängd andra förklaringar till dem och att dessa könsroller i sig genom historien har verkat förtryckande i många avseenden. Förtrycket är väl resultatet snarare än förklaringen så att säga. Sen är det så klart väl förenklande att tala om det ena könets ensidiga förtryck av det andra.

    De två levde väl i ett överenskommet fritt förhållande med älskare och älskarinnor till höger och vänster om jag förstått saken rätt. Jag tror inte att den ena var mer "förödmjukad" än den andra.

    SvaraRadera