- Är du inte klar snart?
Den kvinnliga modellen håller upp sitt hår över huvudet med armarna; det faller svallande ner över hennes nakna rygg, och hon kastar en förstulen och otålig blick på konstnären, som med rynkat ansikte studerar sin tavelduk, till vilken modellens mjuka kurvor med konstnärens fasta hand har överförts, och där hon omges av nymfer och satyrer som blåser i snäckskal och putti som i en uppåtgående spiral flyger mot himlen (och en som rider på en delfin!). Hon sveper in sig i en tygfilt innan hon lämnar rummet, men hon hinner kasta en blick på den enorma målningen (den är över tre meter hög och två meter bred) och tänka att det är likt, ja, rent otroligt likt. Mycket bättre än vad de där impressionisterna har för sig, som bara kluddar lite som de vill. Författaren och konstkritikern Joris-Karl Huysmans, som närvarar vid Salongen 1879 och ser Bouguereaus version av Venus födelse, är av en annan åsikt: "une pauvreté qui n'a pas de nom" (en torftighet som inte har något namn). Huysmans klagar på kompositionen och på färgerna; han kallar Venus för en uppsvullen ballong och menar att ett nålstick i torson skulle få allt att spricka. Men de kritiska rösterna får inget genomslag. Bouguereau hyllas. Igen.
William-Adolphe Bouguereaus (1825-1905) plats i konsthistorien har nästan tragiska kvaliteter. Hyllad under sin livstid, närmast borgglömd av eftervärlden. Bouguereaus liv omgavs av guldkant, framgång följde på framgång, och han dog 1905 som en hyllad konstnär, allmänt ansedd som en av 1800-talets största. Men nya konstnärliga och estetiska strömningar gjorde att hans konstnärskap strax föll ner i glömskan, och om han överhuvudtaget nämns i ett modernt konsthistoriskt uppslagsverk så är det som ett exempel på den löjliga franska salongskonsten, aldrig som en konstnär i egen rätt. Inte så märkligt förstås, eftersom Bouguereau inte passar in i den bild vi har av hur en konstnär måste vara och hur han ständigt måste kämpa mot en oförstående samtid. Bouguereau anpassade sig till samtiden - han tillfredsställde rika klienters lust att hänga upp nakna damer på väggarna. I alla sina målningar följde Bouguereau samma klassiska mall för komposition, form och innehåll. Edgar Degas och avantgardet använde det nedsättande uttrycket "Bouguereauté" för att referera till all konst med den för Bouguereau och salongskonstens typiska glättiga och välputsade ytan.
Trots att Bouguereaus målningar liknar verkligheten mer än Gustave Courbets och realisternas målningar, så är hans målningar ändå mindre realistiska. Detaljrealismen må vara högre, men man får aldrig känslan av att Bouguereau ville redogöra för hur världen faktiskt ser ut. Hans målningar är däremot ofta drömska och inbjudande, alla linjer samverkar till stiliserad perfektion. I Les Noisettes från 1882 sitter två flickor på marken framför en dunge. De tittar på varandra i hemligt samförstånd. Den högra flickan håller en klase hasselnötter i händerna. Trots målningens verklighetstrogna detaljer, får vi aldrig känslan av att det här någonting som äger rum i verkligheten. Flickorna ser utplacerade ut, och ljuset som faller på dem känns onaturligt. Bouguereaus målningar om antika myter eller litterära personer är mer dramatiska: La Naissance de Vénus (1879), Nymphes et Satires (1873) och Dante et Virgile en enfer (1850). Men Bouguereau stämde inte alltid bågen högt, han är som bäst i sina mer vardagligt finstämda målningar, där han lyckas fånga en undrande och vemodig blick, oftast hos ett barn. Som i La Jeune Bergère (1885) eller Idylle Enfantine (1900).
Det går att kritisera Bouguereau för att endast tillfredsställa sina klienters smak. Vad gott tjänar hans målningar annat än att mätta lusten på nakna kvinnokroppar? Salongskonsten var till stor en socialt accepterad form av pornografi, till skillnad från de franska kort som bland annat Nadar försåg Paris befolkning med. Det erotiska i Bouguereaus målningar övergår aldrig till köttslig verklighet, utan stannar som eggande fantasi. Är det inte mer hedervärt när man lever i ett samhälle med stor misär, att man då bemödar sig om att lyfta fram det som inte får plats i den officiella versionen av vad som pågår i samhället? Men varför skylla på dem som ger oss drömska bilder att försjunka i? Saken är ju att dessa invändningar aldrig riktades mot symbolisterna i slutet av 1800-talet. Bouguereaus fel är inte att han ägnade sig åt verklighetsflykt, utan att han tillfredsställde en borgerlig smak. Det var bara till viss del Bouguereaus val av motiv eller sätt att måla som fick avantgardet att brusa, resten var för att han representerade salongskonsten, en målarkonst som ställde sin skicklighet i överhetens händer. Bouguereau fick sålunda klä skott för avantgardets kritik mot samhället.
Bouguereau står länge och tittar på sin tavla, till slut ändrar han på några småsaker: en lock som virvlar sig åt fel håll, en för stor bröstvårta. Som alla framgångsrika människor som har nått framgång utan att behöva övervinna några hinder tänker han inte på något särskilt; han försöker bara få tavlan att stämma överens med sitt luftiga och stiliserade ideal. Det är inte lätt att se förbi kritiken mot Bouguereau: han levde inget bohemiskt konstnärsliv, det finns inget i hans levnadsöde att känna sympati för, och han försökte inte ta konsten till en plats där den inte redan hade varit. Lika illa för hans eftermäle är att han inte gillade impressionisterna, antagligen för deras slappa grepp om penseln. Men värst av allt är att han aldrig gjorde uppror mot samhället. Eftervärlden har fortfarande inte förlåtit honom.
Mest känd för: sin extremt detaljerade målerikonst som med sin glättiga och välputsade yta har blivit liktydig med intetsägande och verklighetsfrånvänd salongskonst.
Självporträtt 1879.
Den kvinnliga modellen håller upp sitt hår över huvudet med armarna; det faller svallande ner över hennes nakna rygg, och hon kastar en förstulen och otålig blick på konstnären, som med rynkat ansikte studerar sin tavelduk, till vilken modellens mjuka kurvor med konstnärens fasta hand har överförts, och där hon omges av nymfer och satyrer som blåser i snäckskal och putti som i en uppåtgående spiral flyger mot himlen (och en som rider på en delfin!). Hon sveper in sig i en tygfilt innan hon lämnar rummet, men hon hinner kasta en blick på den enorma målningen (den är över tre meter hög och två meter bred) och tänka att det är likt, ja, rent otroligt likt. Mycket bättre än vad de där impressionisterna har för sig, som bara kluddar lite som de vill. Författaren och konstkritikern Joris-Karl Huysmans, som närvarar vid Salongen 1879 och ser Bouguereaus version av Venus födelse, är av en annan åsikt: "une pauvreté qui n'a pas de nom" (en torftighet som inte har något namn). Huysmans klagar på kompositionen och på färgerna; han kallar Venus för en uppsvullen ballong och menar att ett nålstick i torson skulle få allt att spricka. Men de kritiska rösterna får inget genomslag. Bouguereau hyllas. Igen.
William-Adolphe Bouguereaus (1825-1905) plats i konsthistorien har nästan tragiska kvaliteter. Hyllad under sin livstid, närmast borgglömd av eftervärlden. Bouguereaus liv omgavs av guldkant, framgång följde på framgång, och han dog 1905 som en hyllad konstnär, allmänt ansedd som en av 1800-talets största. Men nya konstnärliga och estetiska strömningar gjorde att hans konstnärskap strax föll ner i glömskan, och om han överhuvudtaget nämns i ett modernt konsthistoriskt uppslagsverk så är det som ett exempel på den löjliga franska salongskonsten, aldrig som en konstnär i egen rätt. Inte så märkligt förstås, eftersom Bouguereau inte passar in i den bild vi har av hur en konstnär måste vara och hur han ständigt måste kämpa mot en oförstående samtid. Bouguereau anpassade sig till samtiden - han tillfredsställde rika klienters lust att hänga upp nakna damer på väggarna. I alla sina målningar följde Bouguereau samma klassiska mall för komposition, form och innehåll. Edgar Degas och avantgardet använde det nedsättande uttrycket "Bouguereauté" för att referera till all konst med den för Bouguereau och salongskonstens typiska glättiga och välputsade ytan.
Trots att Bouguereaus målningar liknar verkligheten mer än Gustave Courbets och realisternas målningar, så är hans målningar ändå mindre realistiska. Detaljrealismen må vara högre, men man får aldrig känslan av att Bouguereau ville redogöra för hur världen faktiskt ser ut. Hans målningar är däremot ofta drömska och inbjudande, alla linjer samverkar till stiliserad perfektion. I Les Noisettes från 1882 sitter två flickor på marken framför en dunge. De tittar på varandra i hemligt samförstånd. Den högra flickan håller en klase hasselnötter i händerna. Trots målningens verklighetstrogna detaljer, får vi aldrig känslan av att det här någonting som äger rum i verkligheten. Flickorna ser utplacerade ut, och ljuset som faller på dem känns onaturligt. Bouguereaus målningar om antika myter eller litterära personer är mer dramatiska: La Naissance de Vénus (1879), Nymphes et Satires (1873) och Dante et Virgile en enfer (1850). Men Bouguereau stämde inte alltid bågen högt, han är som bäst i sina mer vardagligt finstämda målningar, där han lyckas fånga en undrande och vemodig blick, oftast hos ett barn. Som i La Jeune Bergère (1885) eller Idylle Enfantine (1900).
Det går att kritisera Bouguereau för att endast tillfredsställa sina klienters smak. Vad gott tjänar hans målningar annat än att mätta lusten på nakna kvinnokroppar? Salongskonsten var till stor en socialt accepterad form av pornografi, till skillnad från de franska kort som bland annat Nadar försåg Paris befolkning med. Det erotiska i Bouguereaus målningar övergår aldrig till köttslig verklighet, utan stannar som eggande fantasi. Är det inte mer hedervärt när man lever i ett samhälle med stor misär, att man då bemödar sig om att lyfta fram det som inte får plats i den officiella versionen av vad som pågår i samhället? Men varför skylla på dem som ger oss drömska bilder att försjunka i? Saken är ju att dessa invändningar aldrig riktades mot symbolisterna i slutet av 1800-talet. Bouguereaus fel är inte att han ägnade sig åt verklighetsflykt, utan att han tillfredsställde en borgerlig smak. Det var bara till viss del Bouguereaus val av motiv eller sätt att måla som fick avantgardet att brusa, resten var för att han representerade salongskonsten, en målarkonst som ställde sin skicklighet i överhetens händer. Bouguereau fick sålunda klä skott för avantgardets kritik mot samhället.
Bouguereau står länge och tittar på sin tavla, till slut ändrar han på några småsaker: en lock som virvlar sig åt fel håll, en för stor bröstvårta. Som alla framgångsrika människor som har nått framgång utan att behöva övervinna några hinder tänker han inte på något särskilt; han försöker bara få tavlan att stämma överens med sitt luftiga och stiliserade ideal. Det är inte lätt att se förbi kritiken mot Bouguereau: han levde inget bohemiskt konstnärsliv, det finns inget i hans levnadsöde att känna sympati för, och han försökte inte ta konsten till en plats där den inte redan hade varit. Lika illa för hans eftermäle är att han inte gillade impressionisterna, antagligen för deras slappa grepp om penseln. Men värst av allt är att han aldrig gjorde uppror mot samhället. Eftervärlden har fortfarande inte förlåtit honom.
Mest känd för: sin extremt detaljerade målerikonst som med sin glättiga och välputsade yta har blivit liktydig med intetsägande och verklighetsfrånvänd salongskonst.
Självporträtt 1879.
En hjälte, så klart.
SvaraRadera