74. Félix Nadar

Vad får människan för allt slit under solen, frågar Predikaren, och ingen har ännu lyckats komma på ett bra svar. Solen går upp och solen går ner, och floderna rinner ut i havet, men havet blir aldrig fullt. Tiden har sin gång, den bryr sig inte nämnvärt om alla ynkliga människor. Vi känner av dess flykt när vi går till arbetet, efter att vi har älskat och när vi tittar på en gammal målning (herregud, tänker vi, det här var länge sedan). Men ingenstans är tiden lika framträdande som i ett fotografi. Ett fotografi är på ett helt annat sätt än en målning bundet till tiden. Det är som att vi genom att titta på fotografierna på Courbet, Baudelaire och Sarah Bernhardt får en känsla av den tid som har flytt sedan de levde. Om Alphonse Muchas affischer av Sarah Bernhardt fångar den stora skådespelerskans natur så fångar Félix Nadars fotografi av Bernhardt, kanske vid sidan av Bernhardt själv, ett specifikt ögonblick i tiden. En målning kan aldrig som ett fotografi fånga den tidsliga aspekten av den som porträtteras.

Vi har Nadar - en pseudonym naturligtvis, och ett bra exempel på den bohema konstnärstyp som frodades i Frankrike under den andra republiken - att tacka för att Paris kändisnunor från den andra hälften av 1800-talet bevarades till eftervärlden. En karriär som journalist tycktes vara utstakad för den unge Nadar, men han gav upp skrivandet när oroligheterna 1848 väckte hans romantiska ådra. Som en annan lord Byron åkte han till Polen för att delta i en polsk frihetsrörelse. Polen var för Nadar vad Grekland hade varit för lord Byron: en liten stat som behövde befrias från en mäktig förtryckarregim. Om Europa var en skolklass var Polen det där lilla utstötta barnet som de andra barnen mobbade och knuffade mellan sig. Efter att ha varit Frankrikes marionettdocka under Napoleon blev landet efter Wienkongressen en undertryckt enklav i Ryssland, och uppror och krav på frihet kvästes brutalt av den ryska tsarregimen (bland annat ett stort uppror 1830-31). Romantiken och den gryende nationalismen understödde kraven på självständighet. Revolutionsvågen som sköljde över Europa i mitten av 1800-talet lämnade dock Polen (och Ryssland) oberörd. Frihetsrörelsen misslyckas. Nadar tillfångatogs och återvände hem. Där upptog han sitt arbete som karikatyrtecknare.

Nadar anställdes samma år vid Le Charivari, som även Honoré Daumier arbetade för. Det var genom Le Charivari som Nadar kom i kontakt med fotografiet, vid den här tiden en ganska outvecklad konstform. Det hade bara gått lite mer än ett decennium sedan Daguerre framställde det första fotografiet, och det skulle dröja innan det frigjorde sig från de estetiska krav som omgärdade måleriet, innan det blev en konstform i egen rätt. Målerikonsten blev aldrig densamma efter att kameran hade uppfunnits. Fotografiet innebar något nytt att förhålla sig till, och gav slutligen upphov till den moderna konstens frigörelse från kravet att avbilda verkligheten.

1853 inrättade Nadar en fotografistudio, som kom att bli en samlingsplats för Paris författare och konstnärer. Hans mål med karikatyrerna hade varit att skapa en panthéon-Nadar, en samling litografier av Paris mest välkända ansikten. Han fortsatte arbetet med hjälp av kameran. Nadar står tillsammans med engelskan Julia Margaret Cameron som porträttkonstens grundare, och var för sig fulländade de konsten. Det är Nadars användning av ljuset som främst skiljer hans porträtt från samtidens. Han menade att fotografen som konstnär måste hitta en samhörighet med den som porträtteras, sätta sig in i dennes tankevärld och karaktär. Konstnären måste framförallt fånga ljuset som faller på den porträtterades ansikte.

Samma romantiska och äventyrliga lidelse som fick Nadar att bege sig till Polen blossade upp ett decennium senare. Han började bygga "Le Géant", en enorm luftballong. När ballongen genomförde sin jungfrufärd 1863 hade passagerarna med sig pass eftersom de inte visste hur långt de skulle åka. Ballongen tog mark bara någon mil utanför Paris. Det andra försöket blev mer lyckat och Nadar med sällskap tog sig till Nederländerna och Tyskland. (Det är Nadar som står som modell för Michel Ardan i Jules Vernes Från jorden till månen.) År 1874 lånade han ut sin studio till en grupp målare som hade fått sina målningar refuserade av Salongen. Nadar möjliggjorde därmed den första impressionistiska utställningen.

Alla berömda människor till trots, det mest intressanta fotografiet av Nadar är hans eget självporträtt. Fotografens hår böljar vildsint kring nacken, och han håller händerna på ett sätt som får en att tänka på Edward Steichens studier av händer. Det är en sak som genast blir tydlig, nämligen hur medveten Nadar tycks vara om hur han framställs av kameran. Här blir fotografen själv föremål för kamerans blick, och han stirrar nästan skyggt, eller är det kritiskt, mot betraktaren. Nadar i ett specifikt ögonblick i tiden.

Mest känd för: sina fotografier av Paris kändisar och för att vara en av porträttkonstens grundare.

Litografi av Honoré Daumier.