76. Marquis de Lafayette

1824 blev en fransk ädling inbjuden till en storslagen resa genom hela USA. Folket hyllade honom som en hjälte var han än kom. Städer döptes efter honom. Monument restes. Parader och saluter. Hemresan till Frankrike företogs så småningom i ett sprillans nytt amerikanskt krigsskepp. Vad sjutton kunde en fransman ha gjort för att bli så hyllad i Förenta Staterna?

Endast 19 år ung åkte den rike, bortskämde och uttråkade Gilbert de Motier, marquis de Lafayette, över till Amerika för att ställa sig i den amerikanska revolutionens tjänst. Som ni alla känner till stod frihetens och jämlikhetens principer på spel, men Lafayette ville förmodligen mest bevisa för sin familj och hela Frankrike att han var något annat än en vanlig rik lätting. Naturligtvis ville han sätta dit de förbannade engelsmännen också. England och Frankrike har ingen vänskaplig historia. Medeltiden hade sitt hundraårskrig och en sådan som Celiné samarbetade hellre med nazisterna än med de ”verkliga fienderna” engelsmännen. För Lafayette var det sjuårskriget och förlusten av Kanada som låg smärtsamt nära till hands i minnet.

Denne stormrike yngling övergav alltså sin gravida hustru och ett på papperet neutralt Frankrike, för att strida med amerikanerna. Han var absolut inte den förste att göra detta, men blev som adelsman den dittills mest uppmärksammade. Vid ankomsten talade markisen mycket bristfällig engelska. Man kan tänka sig kulturkrocken mellan den förnäme fransmannen och de taskigt klädda amerikanerna. En av de första sakerna Lafayette utförde efter resan över Atlanten var att skänka pengar till hundra soldaters klädsel. Det finns någonting charmigt naivt hos denne man. Han hade fötts för rik för att ha det minsta begrepp om pengar och hans äventyrliga fåfänga skymde ofta hans förståelse av verkligheten. Samtidigt gjorde hans aristokratiska ungdomlighet, äregirighet och (åtminstone så småningom) idealism, att han kunde uthärda de bistraste förhållanden med relativt friskt humör. Angående det här med pengar till exempel: när hans fartyg (som han för övrigt köpt själv) till Amerika skulle stanna i Västindien för att sälja sin last, befarade Lafayette en arrestering och köpte hela rubbet för att slippa åka in i hamnen!

I Philadelphia, där den amerikanska kongressen då befann sig, fick Lafayette till en början ett mycket kyligt mottagande. Amerikanarna hade översvämmats av franska äventyrare – bättre anpassade för drömmerier än för verkligheten. Dessa stolta, men ofta odugliga, män krävde att få göra en glansfull karriär som militära ledare och att av det ungdomliga men bonniga Amerika få den chans de hade förvägrats i det konservativa Frankrike. Vad talade för att inte Lafayette bara var ytterligare en i raden av äregiriga dumbommar? Den brådmogne 19-åringen (kanske mer bråd än mogen), som hade förväntat sig en storslagen mottagningsceremoni, blev givetvis oerhört besviken. Han gav sig dock inte utan krävde att få göra tjänst om det så skulle ske som volontär. Återigen bidrog aristokratens upphöjda ointresse för pengar till hans framgång, och han utnämndes till generalmajor, naturligtvis enbart tänkt som en hederstitel. Det var lite av en PR-utnämning från amerikanernas sida. Det skulle se bra ut i Frankrike och så fick ju revolutionen lite mer klass med en riktig europeisk adelsman inblandad! En som tyckte utnämningen var osedvanligt fånig var George Washington. Lafayette däremot dyrkade den 25 år äldre Washington som en idol. Så småningom fick fransmannen tillfälle att utmärka sig i strid och den amerikanske ledarens respekt för den unge mannen steg. Efter hand utvecklades en mycket tillitsfull relation mellan de två männen, och man kan nästan se de två revlutionshjältarna som ett omaka radarpar, som hämtat från en amerikansk actionkomedi – den unge, äregirige franske adelsmannen och den gamle, karske amerikanske militären. Lafayette skulle sedermera döpa sin son till Georges Washington de Lafayette. I slaget vid Brandywine utmärkte sig Lafayette positivt och fick snart en reell befälsposition. När han återvände till Frankrike 1779 sågs han som en amerikansk hjälte för sina många storslagna insatser… men sattes i en tvåveckors husarrest för olydnad mot den franske kungen. Senare återvände han för nya amerikanska bravader.

Det ärorika deltagandet i den amerikanska revolutionen utgör den första delen i den franske äventyrarens liv. Nästa steg var den franska revolutionen. Inspirerad av Thomas Jefferson och sina erfarenheter från Amerika skrev Lafayette det första utkastet till en deklaration om yttrandefrihet och blev ledare för nationalgardet – en slags armé skapad av medelklassen för att upprätthålla någon form av ordning under det tilltagande kaoset. Med sin positiva människosyn ville Lafayette styra revolutionen åt rätt håll via kompromisser. Han hade en stor sympati för ”folket”, samtidigt som han givetvis var ovillig att se kungligheter och adelsmän förlora sina huvuden. Lafayette ville se Frankrike som en konstitutionell monarki. Med det hårdnade revolutionsklimatet blev emellertid en man med en sådan inställning snart sedd som förrädare av Robespierre och hans gelikar. Han lyckades dock undkomma giljotinen och slutade sina dagar som statsman, till sin död kämpande för frihet och mot slaveri. Han begravdes i en stor mängd amerikansk jord inhämtad under den transatlantiska paradresan. Idag är det lätt att se Marquis de Lafayette som den amerikanska och franska revolutionsandan i en gestalt.

Mest känd för: sin inblandning i de amerikanska och franska revolutionerna.