75. France Gall

Shower som Idol skapar som namnet antyder ständigt nya idoler för den unga befolkningen. Jag minns själv hur jag för några år sen charmades av Amanda Jenssen, svag för söta tjejer (stoppa pressarna!) som jag är. Jag började följa programmet och att kalla det jag kände för en crush är snarare en underdrift än en överdrift. Det skadade naturligtvis inte att hon också imponerade på mig musikaliskt och jag väntade med spänning på vad som skulle hända med hennes karriär efter att Idol tagit slut. När skivan sedan väl kom lyssnade jag lite på singlarna men kollade faktiskt aldrig upp hela albumet. Idag är min tillfälliga förälskelse i Jenssen sedan länge helt över och jag har i det närmaste helt glömt bort henne som artist. Jag har inte följt Idol de senaste åren, men jag misstänker att en hel rad tonårskillar och unga män går igenom samma fas gällande Tove Styrke. Om ett par år är det någon annan som sätter killarnas hjärtan i brand.

När man tittar på klipp från Eurovision Song Contest 1965 är det lätt att föreställa sig att den sjuttonåriga fransyskan France Gall gjorde ett liknande intryck på sin publik. Hon framförde Luxemburgs bidrag Poupée de cire, poupée de son och gjorde ett så starkt (eller skört) intryck på juryn att hon tog hem hela tävlingen. Men juryn var inte ensamma om att falla pladask. Musikälskare har ända sedan dess hyllat Galls tidiga karriär som därmed visat prov på att vara ytterst långlivad. Kommer Jenssen, Styrke och de andra att vara intressanta om femtio år? Jag är tveksam. Det måste finnas någon skillnad här.

Visst, kanske var Gall ännu lite sötare och ännu lite mer charmigt oskyldig, men framförallt jobbade hon med Frankrikes allra bästa låtskrivare under den franska popens storhetsperiod. Man kan möjligen komma över sin förälskelse i France Gall, men man kan inte komma över sin förälskelse i hennes allra bästa låtar. Många av dessa skapades av låtskrivaren, chansonen och ärkeäcklet Serge Gainsbourg under andra halvan av 60-talet, bland annat nämnda Poupée de cire, poupée de son. Gall blev med ens en viktig del av yé-yépopen, enklast beskriven som en europeisk genre där unga flickor sjunger gulliga låtar om oerfaren romantisk kärlek till ljuv popmusik, fyllda med stråkar och hela köret.

Galls naivitet var naturligtvis någonting som Gainsbourg utnyttjade till fullo. Han fyllde flera av hennes ljuva popsånger med sexuella metaforer som till en början tydligen gick över huvudet på den unga sångerskan. Tydligast skedde detta i Les Sucettes som handlar om hur mycket en flicka, för lyssnaren blir det självklart Gall själv, gillar att suga på slickepinnar. Låten skapade föga förvånande stor skandal och höll på att förstöra hennes karriär. Framförallt säger den någonting om att naiviteten inte var en fasad hos Gall (Gainsbourg har sagt att det var syftet med Les Sucettes, att kolla om hennes oskyldighet var på riktigt). När hon till slut förstod vad den handlade om blev hon väldigt upprörd och slutade nästan helt att samarbeta med låtskrivaren.

Galls karriär fortsatte ända fram till slutet av 90-talet, då hon efter sin dotters död allt mer drog sig tillbaka från offentligheten. Med undantag av 80-talshitten Ella, elle l'a, en hyllning till Ella Fitzgerald skriven av hennes man Michael Berger, så är hon ändå nästan enbart ihågkommen för det hon gjorde på 60-talet. Galls bästa låtar har blivit magiska popögonblick att ständigt återkomma till, lika tidlösa som vilken Motownlåt som helst. De påminner oss om den oskuld och idealism som gått förlorad hos varje vuxen människa, men lyckas trots detta göra oss barnsligt glada. Det oskyldiga existerar ju uppenbarligen, om så bara i en tre minuter kort poplåt.

Trots de lätt tragiska aspekterna som finns i yé-yépopens ofta utnyttjade naivitet, sexuella metaforer och cyniska kommersialism så är musiken och artisterna så underbara att man inte kan, eller vill, tänka på de sakerna. "Vi är inga änglar" sjunger Gall i Nous ne sommes pas des anges, och det är närmast omöjligt att tro henne.

Mest känd för: att på 60-talet vara den kanske mest kända representanten för genren yé-yé och som sådan ha sjungit in några av pophistoriens ljuvligaste sånger.