fredag 26 november 2010

82. Maurice Ravel

Trots att vi just har genomlevt det eklektiska 00-talet där musikaliska gränser i det närmaste helt har suddats ut, så är för många människor klassisk musik fortfarande något radikalt annorlunda i jämförelse med den mer populära, eh, populärmusiken. Klassisk musik framförs med fördel av välklädda musiker, allvarliga och organiserade, gärna som en del av en större orkester. Publiken sitter ner och är tysta, djupt koncentrerade eller lika djupt uttråkade. Ingen partymusik direkt. Förutom i Verona, på den afrokosmiska nattklubben Cosmic Club någonstans i skarven mellan 70- och 80-tal. Där kunde man höra den legendariska disc-jockeyn Daniele Baldelli fylla lokalen med de mest bisarra elektroniska tonerna, gärna kryddat med "exotiska" inslag. Men Baldelli var också väldigt förtjust i ett klassiskt 15-minuterstycke som han snurrade igång framåt fem på natten: Boléro, komponerad av Maurice Ravel.

Nu är väl i ärlighetens namn Ravel knappast ihågkommen som någon klubbkung, snarare tvärtom. Som ung man stiftade han på 1890-talet bekantskap med Claude Debussy som han sedan skulle komma att jämföras med under stora delar av sin karriär. Debussy var det egensinniga geniet, individuell och spontan, medan Ravel var den strikta formalisten som hängav sig åt hårt, noggrant och utförligt jobb. En perfektionist. Tjejer? Inget han någonsin sysslade med, såvitt vi vet. Han kan ha varit homosexuell men det finns egentligen ingenting som tyder på det. "The only love affair I have ever had was with music", som han själv uttryckte det vid ett tillfälle.

Dessa två, Ravel och Debussy, är idag ansedda som den musikaliska impressionismens två största namn. Impressionisterna (det var kritikernas term, såväl Ravel som Debussy ogillade epitetet) reagerade mot romantikens svulstighet, både den musikaliska och formmässiga. Impressionismen i konsten ville ge sken av att spegla konstnärens momentana intryck av det hon avbildade och målningarna var därför inte formmässigt stränga med detaljrikedom och klara linjer, utan suddiga och antydande. Kompositörerna arbetade utefter samma principer: korta "låtar" istället för långa pretentiösa verk, samt experimenterande med harmonier, strukturer och klanger. Musiken ger inga utförliga beskrivningar av något, är inga fullständiga "bilder", utan strävar snarare efter att ge oss olika intryck. Resten får vår fantasi göra. Under denna tid, kring sekelskiftet, skapade Ravel underbara små pianostycken, till exempel Pavane pour une infante defunte som är ett av kompositörens tidiga mästerstycken.

Ravel fick ofta utstå kritik för att skapa stel och känslolös musik men fortsatte sitt mödosamma komponerande under 1900-talets första decennier, då han bland annat arbetade med de inom den ryska balletten legendariska Sergei Diaghilev och Vaslav Nijinskij. Han dirigerade, orkestrerade och komponerade, men skulle snart stöta på problem. Dålig hälsa, strul med Diaghilev, första världskriget (där han träffade på en ung Adolf Hitler) och moderns död störde honom under 10-talet som var en tung period i Ravels liv. I början av 20-talet tog det fart igen och när Debussy dog ansågs Ravel plötsligt som Frankrikes största levande kompositör.

Mot slutet av årtiondet begav sig Ravel till USA för en turné som skulle bli väldigt lyckad och göra honom internationellt känd. Under sin tid i det förlovade landet mötte han George Gershwin, som ville studera under Ravel, och kom genom honom i kontakt med Harlem och jazzen. (Det sägs att Ravel, när han fick reda på hur mycket den framgångsrike Gershwin tjänade, föreslog att han själv skulle studera under Gershwin istället.) Ravel gillade jazzen han fick höra och skulle i sina mycket vackra pianokonserter ta intryck av genren. Succéerna fortsatte. Hemma i Paris igen komponerade han det som skulle bli hans signaturverk. Ravel pillade lite på sitt piano en dag och utbrast plötsligt för en vän i närheten: "Don't you think this theme has an insistent quality? I'm going to try and repeat it a number of times without any development, gradually increasing the orchestra as best I can." Och så gick det till när en av Frankrikes genom tiderna största kompositörer skapade Boléro, sitt allra mest berömda verk.

Ravel var aktiv fram tills han dog 1937, i sviterna av en bilolycka. Han kallade sig själv för klassicist och vördade de gamla mästarna. Kritikerna placerade honom till en början i ett impressionistiskt fack. Senare under karriären komponerade han musik som fungerade likt en brygga till modernismen, även om han aldrig följde Schoenberg i dennes atonala fotspår. Han tog intryck av folkmusik och jazz. Den originelle, svårplacerade och mångsidige kompositören Ravels verk kan alltså kategoriseras på olika sätt, alla lika riktiga. Klassisk musik. Impressionistisk musik. Modernistisk musik. Ja, och så nattklubbsmusik, förstås.

Mest känd som: en av den musikaliska impressionismens två största namn och en av Frankrikes viktigaste kompositörer över huvud taget.

2 kommentarer:

  1. När jag var liten brukade jag ofta sätta på något album och sedan fantisera ihop musikvideos till de låtar jag hörde samtidigt som jag lyssnade. Det enda klassiska stycke jag kan minnas att jag gjorde så med var just "Boléro". "Videon" började, om jag minns rätt, blygsamt med ett frös utveckling till en blomma, men allteftersom musiken stegrades, artade sig det hela till en episk skildring av universums och allt livs födelse. Det är nog utan tvekan en av de fem mest storslagna visionerna jag någonsin haft.

    Ravel förtjänar alltså sin plats på listan.

    SvaraRadera
  2. Bra Gabriel att du bidrar med en beskrivning av hur det känns att lyssna på Boléro! Jag hade tänkt ge mig på det men struntade i det, men nu har du kompletterat texten på ett bra sätt. Precis så känns det faktiskt, den bara växer och växer. Vill också påpeka att jag tycker det finns nåt sensuellt, kanske erotiskt, över Boléro.

    Slutligen ska det förstås framhållas att Ravel gjort många andra fina saker, bland annat sådant jag länkar till i texten. Jeaux d'eau är ett annat tips. Ett härligt pianostycke det.

    SvaraRadera