På perrongen står ett antal människor uppradade och väntar på tåget som nu kommer inrullande. Iklädda pråliga hattar tar kvinnorna emot sina mustaschprydda män när de kliver av.
L'Arrivée d'un train à La Ciotat (1895)
Filmare och producent: Auguste & Louis Lumiére
En Gandalfliknande professor är lyrisk över sitt nya månreseprojekt. Han eldar upp sina vetenskapskollegor till fullständigt extatiska nivåer och snart (men först efter lite bråk) är alla övertygade om att projektet är genomförbart, varpå jobbet med rymdskeppet genast tar fart. Inom kort är allt klart och expeditionen ger sig iväg, under påhejande av en samling lättklädda kvinnor. Man får sedan se hur skeppet närmar sig månen och det som på håll ser ut som några kratrar visar sig snart vara ögon och mun. Månen har mänskliga drag! Man kan bara tänka sig resenärernas förvåning när detta uppdagas för dem. Landningen går bra, med vilket jag menar att skeppet kraschlandar in i månens högra öga. Dennes mun förvrids genast i en grimas, och en kräkning verkar vara på gång.
Besättningen tar sig hela och rena ut ur sin rymdkapsel och slår genast läger. Efter en natts drömmar börjar sedan äventyret, som innehåller magiska metamorfoser, brutalt våld, kidnappningar, utomjordingar, desperat flykt och en del annat. Jag vill inte, till skillnad från i den ovan beskrivna filmen, avslöja slutet för er som inte vet hur det går.
Le voyage dans la lune (1902)
Regissör, producent, manusförfattare, skådespelare, scenograf, kostymdesigner och fotograf: Georges Méliès
Ni har nu läst om två historiska filmer från mediets barndom. Den första skapade Auguste och Louis Lumière, ett franskt brödrapar som brukar vara de första namn filmhistorien tar upp. De var inte först med att producera rörliga bilder men tog patent på Cinematografen, en filmkamera och projektor som 1895 möjliggjorde den första kommersiella filmvisningen. För detta har Lumièrebröderna en given plats i filmhistorien, men det gick ännu inte att tala om någon verklig filmkonst. L'Arrivée d'un train à La Ciotat (Ett tåg anländer till järnvägsstationen) är typisk för deras korta inspelningar: en statisk kamera följer ett vardagligt skeende. Inget narrativ, inget skådespeleri, inga effekter. "För den stora allmänheten var 'levande bilder' ett tivolinöje bland många andra, för kulturkritiker och konstnärer en teknisk lek utan konstnärliga aspirationer" skrev Dr. Gert Richter i Unsere Welt - Gestern, Heute, Morgen om de tidigaste filmproduktionerna. Men den inställningen skulle snart komma att ändras.
Georges Méliès, en trollkarl från Paris, satt i publiken när Lumière höll den första visningen. Han lämnade lokalen inspirerad av det han sett men med en känsla av att det gick att göra så mycket mer med mediet. Han satte genast igång med sina nyfikna utforskningar och under de följande åren skulle Méliès upptäcka och bana väg för en mängd viktiga filmtekniker, bland annat stop motion och dubbelexponering. När han 1902 hade färdigställt Le voyage dans la lune (Resan till månen) var den nyskapande och banbrytande på flera sätt. Den var hela 14 minuter lång, till skillnad från de tidigare filmerna som sällan pågick längre än ett par minuter. Detta möjliggjorde ett mer utvecklat berättande och någonting som liknar en mer "riktig" film utifrån ett modernt betraktelsesätt. Tack vare de av Méilès själv uppfunna och upptäckta teknikerna kunde han dessutom överraska och exaltera sin publik med fantastiska specialeffekter. Världshistoriens första sci-fi/fantasy-film hade sett dagens ljus och det var, kort sagt, någonting helt annat än Lumières historiskt intressanta men konstnärligt sett ganska trista, dokumentära realism.
Méliès var således inte bara en filmskapare - han var en filmkonstnär. Det är lätt att i första hand se honom som en av den moderna filmens stora föregångare och pionjärer, något han naturligtvis också var, men enbart sådana förtjänster skulle göra honom viktig och inte nödvändigtvis bra. Därför är det viktigt att poängtera att hans filmer än idag underhåller, inspirerar och gläder oss. Det finns en underbar sekvens i Resan till månen där månbefolkningen ger sig av på jakt efter de invaderande människorna. Precis innan Méliès låter bilden tona ut ser man att en av månmäniskorna gör en helt oprovocerad salto flip innan han hänger på sina kamrater. Den plötsliga gymnasistiska övningen kan stå som symbol för Méliès lycka att få arbeta med mediet, en lycka som bubblar över. Ärligt talat, inte kan en så rolig och opretentiös film som Le locataire diabolique ha skapats av någon som tycker det är tråkigt att gå till jobbet? Méliès må vara hur filmhistoriskt viktig som helst, det som verkligen betyder någonting är att han genom sina filmer ger mig lite mer energi och gör mig lite gladare. Det behövs.
Mest känd som: en av filmkonstens stora pionjärer.
L'Arrivée d'un train à La Ciotat (1895)
Filmare och producent: Auguste & Louis Lumiére
En Gandalfliknande professor är lyrisk över sitt nya månreseprojekt. Han eldar upp sina vetenskapskollegor till fullständigt extatiska nivåer och snart (men först efter lite bråk) är alla övertygade om att projektet är genomförbart, varpå jobbet med rymdskeppet genast tar fart. Inom kort är allt klart och expeditionen ger sig iväg, under påhejande av en samling lättklädda kvinnor. Man får sedan se hur skeppet närmar sig månen och det som på håll ser ut som några kratrar visar sig snart vara ögon och mun. Månen har mänskliga drag! Man kan bara tänka sig resenärernas förvåning när detta uppdagas för dem. Landningen går bra, med vilket jag menar att skeppet kraschlandar in i månens högra öga. Dennes mun förvrids genast i en grimas, och en kräkning verkar vara på gång.
Besättningen tar sig hela och rena ut ur sin rymdkapsel och slår genast läger. Efter en natts drömmar börjar sedan äventyret, som innehåller magiska metamorfoser, brutalt våld, kidnappningar, utomjordingar, desperat flykt och en del annat. Jag vill inte, till skillnad från i den ovan beskrivna filmen, avslöja slutet för er som inte vet hur det går.
Le voyage dans la lune (1902)
Regissör, producent, manusförfattare, skådespelare, scenograf, kostymdesigner och fotograf: Georges Méliès
Ni har nu läst om två historiska filmer från mediets barndom. Den första skapade Auguste och Louis Lumière, ett franskt brödrapar som brukar vara de första namn filmhistorien tar upp. De var inte först med att producera rörliga bilder men tog patent på Cinematografen, en filmkamera och projektor som 1895 möjliggjorde den första kommersiella filmvisningen. För detta har Lumièrebröderna en given plats i filmhistorien, men det gick ännu inte att tala om någon verklig filmkonst. L'Arrivée d'un train à La Ciotat (Ett tåg anländer till järnvägsstationen) är typisk för deras korta inspelningar: en statisk kamera följer ett vardagligt skeende. Inget narrativ, inget skådespeleri, inga effekter. "För den stora allmänheten var 'levande bilder' ett tivolinöje bland många andra, för kulturkritiker och konstnärer en teknisk lek utan konstnärliga aspirationer" skrev Dr. Gert Richter i Unsere Welt - Gestern, Heute, Morgen om de tidigaste filmproduktionerna. Men den inställningen skulle snart komma att ändras.
Georges Méliès, en trollkarl från Paris, satt i publiken när Lumière höll den första visningen. Han lämnade lokalen inspirerad av det han sett men med en känsla av att det gick att göra så mycket mer med mediet. Han satte genast igång med sina nyfikna utforskningar och under de följande åren skulle Méliès upptäcka och bana väg för en mängd viktiga filmtekniker, bland annat stop motion och dubbelexponering. När han 1902 hade färdigställt Le voyage dans la lune (Resan till månen) var den nyskapande och banbrytande på flera sätt. Den var hela 14 minuter lång, till skillnad från de tidigare filmerna som sällan pågick längre än ett par minuter. Detta möjliggjorde ett mer utvecklat berättande och någonting som liknar en mer "riktig" film utifrån ett modernt betraktelsesätt. Tack vare de av Méilès själv uppfunna och upptäckta teknikerna kunde han dessutom överraska och exaltera sin publik med fantastiska specialeffekter. Världshistoriens första sci-fi/fantasy-film hade sett dagens ljus och det var, kort sagt, någonting helt annat än Lumières historiskt intressanta men konstnärligt sett ganska trista, dokumentära realism.
Méliès var således inte bara en filmskapare - han var en filmkonstnär. Det är lätt att i första hand se honom som en av den moderna filmens stora föregångare och pionjärer, något han naturligtvis också var, men enbart sådana förtjänster skulle göra honom viktig och inte nödvändigtvis bra. Därför är det viktigt att poängtera att hans filmer än idag underhåller, inspirerar och gläder oss. Det finns en underbar sekvens i Resan till månen där månbefolkningen ger sig av på jakt efter de invaderande människorna. Precis innan Méliès låter bilden tona ut ser man att en av månmäniskorna gör en helt oprovocerad salto flip innan han hänger på sina kamrater. Den plötsliga gymnasistiska övningen kan stå som symbol för Méliès lycka att få arbeta med mediet, en lycka som bubblar över. Ärligt talat, inte kan en så rolig och opretentiös film som Le locataire diabolique ha skapats av någon som tycker det är tråkigt att gå till jobbet? Méliès må vara hur filmhistoriskt viktig som helst, det som verkligen betyder någonting är att han genom sina filmer ger mig lite mer energi och gör mig lite gladare. Det behövs.
Mest känd som: en av filmkonstens stora pionjärer.
En mycket värdig fransman på listan.
SvaraRaderaVisst är det så, visst är det så.
SvaraRadera