91. Charles Fourier

Friedrich Engels kallade en gång Charles Fouriers (1772-1837) utopiska socialism för "framtidsmusik spelad på en barntrumpet". Uttrycket är passande, det finns något barnsligt och naivt i Fouriers vision av drömsamhället, men det finns också något befriande lekfullt; en vision av världen som inte i tanken stelnar till en repressiv statsmakt eller knastertorr dialektik. Marx och Engels uppskattade Fourier i den mån han förebådade deras vetenskapliga socialism, men han glömdes bort av deras efterföljare. De misslyckade utopiska experiment som genomfördes på andra sidan havet under den första hälften av 1800-talet, och som inspirerades av bland annat Fourier, förlänade också hans texter något av löjets skimmer.

Efter att ha levt ett liv som notis i dammiga annaler väcktes Fourier namn till liv igen på 1960-talet, när hans samlade skrifter gavs ut i en nyupplaga i Frankrike. I samband med det utgavs för första gången Le Nouveau Monde amoureux (Kärleken i det nya samhället), som hade gömts undan av Fouriers lärjungar, där han utvecklar sina mest provocerande tankar om sexualiteten. Det var först när statssocialismen mötte vägs ände i form av förstelnade och auktoritära samhällen som Fourier och andra utopiska socialister började uppskattas på riktigt, och i och med Le Nouveau Monde amoureux kunde man för för första gången se hela vidden av Fouriers storartade vision. Fouriers ville ordna samhället i så kallade falangstärer, små självförsörjande enheter. Men till skillnad från andra utopiska socialister ville han inte jämna ut alla mänskliga olikheter i falangstären.

Drömmen om ett nytt samhälle har alltid grumlats av de oliktänkande. Vad göra med de som vill annorlunda? Frågan riskerar alltid att få den lösningen att det är de oliktänkande som stämplas som det stora problemet, som hindret till en ny och underbar gemenskap, och att det är människorna som måste förändras innan det nya samhället kan ta form. Drömmen vänds sålunda till sin motsats, till en gemenskapens tyranni. Människans olikhet ligger i Fouriers vision däremot till grund för det harmoniska samhället. Falangstärens gemenskap är inget mål i sig, men människans lycka är otänkbar utanför en gemenskap.

I ett utslag av underbar självförhävelse liknar Fourier sina insikter med Newtons. Fourier menar att han har upptäckt den sociala motsvarigheten till gravitationsteorin: l'attraction passionel, attraktionskraften, som både attraherar och stöter ifrån. Det är Fouriers övertygelse att ingen passion i grunden är destruktiv, det är först när de undertrycks av samhället som de leder till destruktiva "motrörelser". Fourier siktar sålunda på människans fullständiga befrielse, både i materiellt och psykologiskt avseende. Hennes materiella välstånd ska säkerställas av falangstären, och hennes drifter och lustar måste ovillkorligen få fritt utlopp. Fourier förnekar inte heller människans mörkare drifter. För att dessa ska få utlopp ordnar falangstären slag om vem som kan tillaga de bästa små pastejerna. På invändningen att sådana slag vore löjeväckande svarar Fourier att de inte är löjligare än "våra religionskrig, våra krig om Transsubstantiationsläran", och andra gräl "som knappast rättfärdigar de strömmar av blod som de har kommit att utgjuta".

Det harmoniska samhället ligger slumrande i alla människors hjärtan. Det behövs ingen repressiv statsapparat som utjämnar alla människans olikheter; tvärtom är alla olika passioner (12 till antalet enligt Fourier, vilket med hjälp av inte så sinnrik men väl så obstrus matematik ger 810 distinkta personlighetstyper) en förutsättning för en mångfald, utan vilken lyckan knappast kan sägas existera. Människorna i falangstären är fria att skapa vilka gemenskaper som helst, den sexuella friheten är total. Inte nog med det: Fourier menar att det sexuella välståndet ska tillförsäkras av falangstären, ett "erotiskt minimum". Men den sexuella friheten ska inte bli ett männens privilegium. Fourier är bland de första medvetna feministerna i historien. Med stor klarsyn såg han hur kvinnan genom historien har förnedrats och marginaliserats. Han uttryckte sig till och med så att "utvidgandet av kvinnans rättigheter ligger till grund för alla sociala framsteg", och att kvinnans ställning är ett slags lackmustest för samhällets välbefinnande.

Fouriers stil är rasande polemiskt. Han slungar sina eldfängda ord mot allt han finner vara förnedrande och förkastligt. Och det räcker enligt Fourier med att en falangstär upprättas för att det omgivande samhället ska inse att det är så man bör inrätta sitt liv. Därefter kommer falangstärerna med en dominoeffekt att sprida sig över jordklotet (Fourier räknade på det också: 2 985 984 stycken). Det naiva hos Fourier vägs upp av hans varma och klara inblick i människors psykologi, men också av att man aldrig riktigt kan släppa misstanken att Fourier driver lika mycket med läsaren som med sin samtid. I framtiden menar Fourier att nya djurarter kommer ersätta de gamla: anti-lejon transporterar människor på land, anti-krokodiler håller floderna säkra och anti-flodhästar drar människors båtar i floderna. Till havs finns det anti-valar i samma syfte, och anti-hajar hjälper fiskare att fånga fisk.

Fourier har kallats galen. Men hans "galenskap" är en omistlig del av hans utopiska socialism, hans omutliga tro på människans förmåga att forma världen. Fourier är av få politiska tänkare som (på riktigt) har velat se människan i alla hennes färgrika nyanser, och som samtidigt har modet att måla upp en bild av ett samhälle där dessa olikheter och skilda passioner accepteras och får fritt utlopp.

Mest känd för: sin utopiska socialism, som går ut på att samhället ska ordnas i små självförsörjande enheter, så kallade falangstärer, där den sexuella friheten är fullständig och där aggressiva passioner kanaliseras genom matkrig.

Målning av Jean Gigoux, 1836.