tisdag 9 november 2010

95. Jean Auguste Dominique Ingres

Gud vet varför, men nångång under tonåren bestämde jag mig för att börja syssla med jonglering. Åtskilliga timmar lades under lång tid ner på att fullständigt behärska 4-bollars mills mess eller en geometriskt perfekt broken box, men publiken imponerades (och imponeras) likväl mest av enkla, grundläggande trick som "äta äpple". Det spelar ingen roll hur avancerat kägeltrick du visar upp, kommentaren blir ändå alltid: "Snyggt... men du, kan du jonglera med eld?!"

Det är därför inte särskilt konstigt att jag känner sympati för den frustration Jean Auguste Dominique Ingres (1780 - 1867) upplevde under sin livstid, och som förmodligen bara hade varit större om han hade känt till det konsthistoriska rykte han har idag. Ingres ville under hela sitt liv bli erkänd som en stor konstnärlig skildrare av historiska och litterära motiv, sådant som verkligt seriösa och viktiga konstnärer sysselsatte sig med. När han väl fick ärofyllda beställningar av sådan konst lade han ner stora möda och för honom lång tid på att fullborda verken. Reaktionerna blev allt som oftast fnysningar, medan hans porträttkonst väckte stor positiv uppmärksamhet - sådant han egentligen bara tyckte var ett slöseri med tid och som han gjorde bara för att överleva. Verk som tog honom några timmar att färdigställa. Under en ekonomiskt tuff period knackade turister på hans dörr och undrade om det var här mannen som målade små porträtt levde. "No, the man who lives here is a painter!"

Det är ingen slump att Ingres var så intresserad av historiemåleri. Efter den franska revolutionen kom den Rafaeldyrkande målarens konststudier så småningom att leda honom till utbildning hos den store neoklassicisten Jacques-Louis David, som han naturligt nog inspirerades av. Ingres talang var obestridbar, men hans konstnärliga relation till David kom snart att bli problematisk. David såg överdrifter i Ingres konst, som förmodligen inte uppfattades som tillräckligt idealistisk. Det har sagts att Ingres styrka och svaghet var nära sammankopplade; å ena sidan hans förmåga att avbilda precis det som fanns för hans ögon, å andra sidan hans brist på fantasi och uppfinningsrikedom när det gäller att "justera" verkligheten för att passa det övergripande intryck målningen är tänkt att göra. Kanske är det därför hans porträttkonst, inte minst studierna av nakna kvinnor, är så uppskattade medan hans historiemåleri inte ansetts grandiosa och stilrena nog. Ingres specialitet var inte att skildra dramatiska händelser, fyllda av historisk tyngd, utan snarare att fånga detaljerna hos och essensen av modellen framför honom. Ett utmärkt exempel är porträttet av journalisten Louis-François Bertin, som i bilden framstår högst verklig och levande. Målningen kom att bli en symbol för den snabbt framväxande borgerliga klassen och den makt de alltmer åtnjöt.

Ingres passade aldrig riktigt in bland neoklassicisterna, men tog definitivt avstånd från den under första halvan av artonhundratalet framväxande romantiken, vars konstnärer experimenterade mycket med färger och tjocka, synliga penseldrag. Ingres älskade konturer och hans främsta kunskaper låg i tecknandet, men hans motiv var ofta romantiska, inte minst gäller det ett av hans favoritmotiv: odalisken. Ingres var väldigt förtjust i den estetiska upplevelsen av en naken kvinna, en svaghet han ärvde från sin far (och sannolikt alla andra män i hans släktled), och få målare har behandlat motivet bättre. Det finns flera goda exempel men den manieristiska La Grande Odalisque är kanske min favorit, rik på detaljer men ändå inte särskilt realistisk. Kvinnan har en abnormt lång ryggrad och babylika, benlösa fötter. Verkligheten har nu till viss del underkastats konsten och rent estetiskt vinner målningen på det. Men det är inte bara linjerna och detaljrealismen som imponerar; lägg också märke till Ingres skickliga förmåga att återge ljus- och färgnyanser i huden.

Ingres är som ni förstår inte helt lättplacerad i konsthistorien. Han var tveklöst en klassicist, men hans bilder äger en sensualitet som ändå drar åt det romantiska. Hans tekniska skicklighet skulle influera och imponera på konventionella salongsmålare som Bouguereau, medan hans fokus på linjer påverkade ett flertal viktiga modernister. Mot slutet av sitt liv fick Ingres åtnjuta stor beundran för sin konst och om han idag kunde uppfatta sin konsthistoriska betydelse kanske han, vid närmare eftertanke, inte hade varit så missnöjd ändå. Trots att det är porträttkonsten vi minns honom mest för. För även om det inte utgör några svåra tekniska utmaningar för utövarna, måste jag erkänna att en väl utförd eldshow är riktigt imponerande.

Mest känd för: sitt porträttmåleri. Ingres var en av de största franska konstnärerna under artonhundratalets första hälft.

Självporträtt, 1835.

2 kommentarer:

  1. ..."en väl utförd eldshow är riktigt imponerande."
    Imponerande är också bloggartrions presentationer.
    Era artiklar formar sig till små välformulerade essäer, som väcker mitt intresse och min veta-mer-lust både när den skildrade personen är en för mig helt ny bekantskap och när det gäller någon, som jag tycker mig vara ganska väl inläst på.

    Pegge

    SvaraRadera
  2. Då har de i så fall fyllt sitt syfte!

    Ingres är väl inte den personen man förväntar sig att flest personer ute i bloggosfären ska vara intresserad av, men väcks någons intresse får jag vara nöjd. :)

    Tack för uppskattningen.

    SvaraRadera