98. Honoré Daumier

Det finns exempel på klotter från antiken, nidbilder av kejsar Nero, där kejsarens skeva och intryckta ansikte kraftigt har överdrivits. Karikatyren är undertecknad Tullius Romanus, soldat. Tydligen var Tullius inte helt nöjd med den förda politiken och var tvungen att hitta på ett sätt att yttra sitt missnöje. Men Tullius var inte först. Redan på grottmålningarnas tid var det säkert någon som fick ett streck för mycket på grottväggen. Poängen är att politiska karikatyrer alltid kommer att finnas så länge det finns en politisk makt, och att karikatyren av Nero är ett uttryck för behovet att använda skrattet för att vända på de egentliga maktförhållandena. Den ryska litteraturvetaren och språkforskaren Michail Bachtin har framhållit den medeltida karnevalens betydelsefulla roll för de lägre klasserna. I karnevalen kröntes en narr för att sedan avsättas, till folkets stora skratt. Den politiska karikatyren är ett uttryck för samma behov av avklädning av maktens företrädare. Genom skrattet avsätter vi de som styr, i tanken om än inte i praktiken; genom skrattet behåller vi kontrollen över en liten del av våra liv.

I Frankrike hade Ludvig Filip I installerats som kung efter oroligheterna 1830. Ludvig Filip ansåg sig själv vara en folkets man, och till skillnad från sina företrädare skydde han all prakt och onödigt prål. Det var på förhoppningar om reformer han sattes på tronen. Kungen blev dock snabbt impopulär, och för karikatyrtecknarna blev han ett tacksamt mål. Den främste av dem, Honoré Daumier (1808-1879), tog som livsuppgift att förlöjliga den förljugna borgerligheten och regeringens korruption och inkompetens. Känd är hans karikatyr av Ludvig Filip som Gargantua, en jätte som girigt sväljer landets rikedomar. Daumier återuppväckte med litografin en matsymbolik som redan fyrtio år tidigare hade varit framträdande i satiren över Ludvig XVI. (Den forne kungen liknades med ett matvrak som utarmade nationen, och när han försökte fly Paris hette det att han försökte smita från notan.) I en annan bild liknas Ludvig Filips ansikte med ett päron, en symbol för dumhet och självgodhet. (Efter en skiss av Daumiers kollega Charles Philipon.)

Alla förhoppningar om reformer som hade ställts på Ludvig Filip grusades snabbt. Daumier fängslades i sex månader för Gargantuabilden, och efter ett mordförsök på kungen 1835 inskärptes censuren. Daumier fortsatte dock sin envetna kritik av samhället fram till sin död 1879, under den tredje republiken och på randen till Frankrikes Belle Époque. Över 4000 litografier, främst för La Caricature och Le Charivari, räknas till hans hand. Hans kritik av samhället utgjordes emellertid inte bara av karikatyrer av makthavarna. För Paris befolkning lyfte han fram sidor av Frankrike som annars slätades över, med värme och sympati skildrade han de som hamnat i samhällets bakvatten.

Två bilder i synnerhet visar Daumiers lysande förmåga att skildra samhällets avigsidor, men även hans spännvidd som konstnär. I blickfånget för litografin Rue Transnonain från 1834 ligger en man halvnaken på golvet. Han ser ut att sova. Med fasa inser ser vi hur det egentligen ligger till. Mannen är död och runt om på golvet ligger andra kroppar, lika livlösa som hans. Vår blick naglas fast vid ett barn som med utsträckta händer fått mannens kropp ovanpå sig. Blod rinner från kropparna och sugs upp av golvet; ett kallt ljus, lika genomträngande som Daumiers blick, lyser upp scenen. Bakgrunden till bilden är oroligheterna i Paris 1834. Inrikesminister Adolphe Thiers sände ut soldater för att kväsa upproret. Titeln på litografin ska föra tankarna till gatan där soldater trängde in i ett hus och dödade flera oskyldiga människor. Massakern på familjen tjänade inget syfte, de råkade bara stå i vägen för regeringens kvarnhjul. Det finns inget ärofyllt i deras död. Daumiers bilder tjänar som viktig kontrast till den samtida salongskonsten som höljde krigiska dåd i plymer av gränslös ära.

I Daumiers målning Le Wagon de troisième classe från 1864 skildras tredje klassens passagerare. Första klassens stormhattsförsedda passagerare bildar ett slags fond mot bildens trasklädda huvudpersoner: en mamma med ett litet barn, en gumma och en pojke som sover och lutar sig mot gumman. Gumman sitter med en korg i famnen och från hennes mörka ögon utgår en genomträngande blick mot betraktaren. Inför Daumiers bilder går det inte att vika undan blicken, det går inte att släta över problemen. Och även när det inte finns någon gumma att gripa tag i oss är det som att bilderna oupphörligen frågar oss om det ska behöva vara på det här viset, om det inte finns någon utväg.

Daumiers sociala medvetenhet har ibland fått hans oerhörda skicklighet som konstnär att gå onämnd. Det är den som gör att hans bilder fortsätter att drabba oss och som får oss att ifrågasätta sakernas tillstånd. Hans karikatyrer lockar till skratt. Och skrattet behövs, inte minst för att vrida kniven ur maktens hand.

Mest känd för: sina politiska karikatyrer och målningar som lyfte fram det franska samhällets baksida.