97. Charles de Gaulle

Den 22 juni 1940 skrev Vichyregimen under vapenvilan med Tyskland. Frankrike var i nazisternas händer. Adolf Hitler skrattade gott åt att den undertecknades i samma tågvagn där det förnedrade Tyskland skrev under vapenvilan efter första världskriget. Där fick de kaxiga fransmännen vad de förtjänade! Men fyra dagar tidigare hade för första gången en knastrig röst nått Frankrike, över en radiosändning från England, med löftet att kampen inte var över och med en uppmaning till alla fransmän att delta i den: ”Men har sista ordet blivit sagt? Måste hoppet försvinna? Är förlusten slutgiltig? Nej!”

Charles de Gaulle, en framgångsrik militär under både det nuvarande och det föregående världskriget, höll på att bygga upp De fria franska styrkorna från England dit han precis flytt. Hans radiosändningar fortsatte att elda upp det franska folket under den tyska ockupationen. När Frankrike sedan befriades tog de Gaulle snabbt ledarrollen. Under något år i krigets slutskede var han president för den provisoriska regeringen, men avgick i början av 1946 då den fjärde republiken i stället skapades. Han drog sig tillbaka till landsbygden för att skriva sina memoarer. Det var dock inte sista gången han skulle doppa sin stora näsa djupt ner i Frankrikes angelägenheter.

I nobelpristagaren Francoise Mauriacs storvulna och mycket underhållande idolporträtt de Gaulle, framträder denne general och statsman som en hjälte av litterära proportioner, helt avgörande för Frankrikes existens. ”Att ett folks öde skall vara beroende av ett enda liv, av någonting som är så ömtåligt, så hotat, så efemärt, det är i sanning förbryllande […]”. Själv ska de Gaulle ha sagt, likt Ludvig XIV, att ”Frankrike, det är jag”. Det är inte svårt att förstå hur han kunde få den uppfattningen om sig själv. Han spelade den stora huvudrollen i en synnerligen dramatisk del av Frankrikes historia. Det är nästan omöjligt att tala om vare sig andra världskrigets motståndsrörelse, den algeriska självständighetskampen eller 1968 års studentrevolter utan att nämna hans namn. Mauriac ser honom som symbol för den franska nationens självständighet och auktoritet. Kanske kan han också ses som en symbol för den arrogans och högfärdighet mot omvärlden som Frankrike ofta sägs stå för. Motståndet mot ”den anglosaxiska hegemonin” är en röd tråd i Mauriacs bok. De Gaulle framstår också som själva urtypen för en realpolitiker. Att vara en framgångsrik sådan i ett så komplext land som Frankrike kräver en viss personlig kaliber. Det välbekanta de Gaulle-citatet lyder ju: ”Hur ska man kunna styra ett land med 246 olika sorters ostar?”

Denna fråga hade man gott kunnat ställa redan direkt efter andra världskriget, då ett förvirrat partipolitiskt system tog över där ingen hade makt nog att genomföra något vettigt över huvud taget. För handlingsmannen och patrioten de Gaulle var det naturligtvis ett smärtsamt spektakel att bevittna. Han krävde ett system där en stark president blev vald till sjuårsperioder vid makten, och vem kunde passa bättre i denna roll än han själv? Den utlösande faktorn bakom den fjärde republikens fall var Algerietkrisen. Denna utlöstes av en kupp utförd av missnöjda franska militärer som, med fadäsen i Vietnam några år tidigare i färskt minne, såg det algeriska självständighetskriget gå åt alldeles fel håll. Oroligheterna i Nordafrika förde Frankrike till inbördeskrigets rand. Militären hade uppenbarligen ingen respekt för den svaga franska regeringen. Ropen på den gamle hjälten de Gaulle blev allt starkare. Konstitutionen skrevs om, de Gaulle kom till makten 1958 och den femte republiken var skapad och lever kvar än idag. Till många konservativa fransmäns besvikelse ändrade de Gaulle snart inställning och såg den algeriska självständigheten som oundviklig. 1962 var den ett faktum. Många anhängare till Frankrike som kolonialmakt såg med förakt hur han, måhända smärtsamt, insåg slaget om Algeriet som förlorat och istället föresatte sig att bygga en ny typ av franskt inflytande i världen. Frankrike och Europa skulle bli en tredje makt som skulle balansera de två kärnvapenbestyckade supermakterna USA och Sovjetunionen.

Efter ett i många avseenden framgångsrikt decennium vid makten, kom så året 1968 då framför allt unga studenter reste sig i protest mot den konservativa traditionalismen i det franska samhället. De Gaulles auktoritet ifrågasattes. På denna affisch kan man tydligt se hur de unga hade börjat uppfatta hans starka ledarskap. ”Sois jeune et tais toi”. Var ung och håll käften. En gigantisk generalstrejk förklarades i maj som skakade den sittande makten i sina grundvalar. ”Maj 1968” ses idag som en vändpunkt, kanske framför allt vad gäller frigörelse från gamla ideal. Hur det än var med upprorsviljan hos det franska folket i stort, så verkade en allmän åsikt ändå vara att den åldrade presidenten hade överlevt sig själv. 1969 avgick han, drog sig åter tillbaka till sin lantegendom och dog ett år senare av en hjärtattack.

Charles de Gaulle förblev ända till slutet en man som i grund och botten hade en militärs sätt att tänka snarare än en politikers, vilket kanske var nödvändigt i dessa avgörande skeenden i den franska historien. ”Frankrike kan inte vara Frankrike utan storhet”, har han hävdat. Det var denna storhet som var hans drivkraft genom hela livet.

Mest känd som: Ledargestalt i den franska motståndsrörelsen under andra världskriget. Senare en av 1900-talets viktigaste franska statsmän.