99. Guy Bourdin

Är man bara det minsta svag för den romantiska konstnärsmyten kan man inte undgå att hänföras av modefotografen Guy Bourdins liv och verk. Han har kanske inte värkt fram sin konst då han legat utslagen i rännstenen under stjärnklara nätter (naturligtvis med billigt rödvin innanför kappan) men de flesta viktiga ingredienserna finns ändå där: besattheten, de personliga tragedierna, den excentriska och moraliskt suspekta karaktären och inte minst den inspirerade och nyskapande konsten. Vad gäller de personliga tragedierna inträffade den första tidigt, 1929, då han redan vid ett års ålder övergavs av sin mor. Han adopterades och växte upp utan att umgås med särskilt många andra, vilket gav honom tid för läsning och teckning. I slutet av 40-talet genomförde han sin militärtjänstgöring där han fick en fotografisk utbildning.

Sin konstnärliga karriär inledde Bourdin i början av 50-talet med utställningar av teckningar och fotografier. Det var också under den här tiden han kom i kontakt med sin stora läromästare, Man Ray, och genom honom surrealismen. Detta inflytande skulle visa sig tydligt under resten av Bourdins karriär som från och med mitten av 50-talet främst kom att innebära jobb som modefotograf på franska Vogue. Han arbetade som en besatt och gjorde sig snart ett namn med sina morbida och sexuellt utmanande fotografier, allt som oftast med en eller flera kvinnor i fokus. Om hans bilder tycks antyda en problematisk och våldsam relation till kvinnosläktet så är det inte särskilt konstigt: Bourdin var känd för att plåga sina modeller. Vid ett tillfälle lät han täcka dem helt i pärlor, vilket fick följden att de till slut svimmade av syrebrist. Redaktören stoppade genast fotosessionen av rädsla för modellernas liv. "Oh, it would be beautiful - to have them dead in bed!" var Bourdins respons, som uppenbarligen inte riktigt förstod problemet. Döda kvinnor var ett nästan lika vanligt förekommande fenomen i hans eget liv som i hans fotografier. Det oerhört egendomliga faktumet att inte bara hans fru utan också två av hans flickvänner tog livet av sig har med all sannolikhet påverkat såväl hans kvinnosyn som hans konst - och säger möjligen också något om hans bristfälliga kvalitéer i rollen som uppmuntrande och trösterik livskamrat. Trots dessa dramatiska händelser pekar vissa källor på bitterheten över att ha blivit övergiven av sin mamma som den främsta anledningen till (den påstådda) misogynin. Hur det än är med den saken: I jämförelse med berättelsen om Bourdins personliga liv framstår verk av Schopenhauer, Cioran och Houllebecq som rena lyckopillren.

Bourdin anklagades ibland för att hans produktioner inte var mycket mer än en sorts förfinad pornografi. Även om han själv vresigt undanviftade beskyllningarna ("Don't make me laugh, this is art") så är det inte helt ointressant att ställa sig frågan vad det är vi attraheras av i hans bilder: Är det fotografens konstnärliga vision och uttryck eller är det, helt enkelt, kvinnorna själva? Det krävs inte särskilt mycket eftertanke för att man ska vara beredd att hålla med den anklagade i det här fallet. Pornografins enda syfte är att upphetsa åskådaren och Bourdins bilder ger oss så mycket mer än lustkänslor, ja, ofta är det rent av omöjligt att reagera sexuellt på dem. Det finns alldeles för mycket tvetydigheter och motsättningar i hans fotografier, precis som i så mycket annan intressant konst. Det finns där något simultant inbjudande och frånstötande, något eggande men obehagligt. Den suggestiva känslan har naturligtvis inte uppstått av en slump utan är ett kvitto på Bourdins skicklighet när det gäller bildkomposition och hans fantasifullhet när det gäller motivval. Han introducerade också någonting nytt inom modefotografin: Det vi betraktar upplevs vara en del av ett narrativ, en berättelse där vi bara får se en frusen ögonblicksbild. Vi får aldrig veta vad som lett fram till den (ofta diffust obekväma) situation vi ser på bilden eller vad som kommer att inträffa härnäst, men känner instinktivt att det vi ser inte är hela historien. Han använde sig således av ett slags fotografisk isbergsteknik. Häri ligger också mycket av attraktionen med hans bilder.

I efterhand är det lätt att se Bourdin som en oberoende konstnär, men man måste minnas att hans yrkesroll var en helt annan. Han arbetade på en tidning vars syfte är att på ett attraktivt sätt framställa kläder, accessoarer, smycken och andra varor för potentiella konsumenter. Att då blanda in så mycket obehag, våld och sexuell fetischism i sina fotografier var väldigt vågat och mer eller mindre unikt på sin tid. Det är också tydligt att han inte brydde sig nämnvärt om den kommersiella biten. Han ville uttrycka sina visuella idéer och fantasier och att hans forum i första hand råkade vara Vogues magasin är av mindre betydelse. Till skillnad från sin ännu mer berömda kollega Helmut Newton så gjorde han inte mycket för att underblåsa sitt kändisskap - han motarbetade det snarare genom att vägra ge intervjuer och tacka nej till uppförandet av utställningar med hans fotografier. Den första boken med en sammanställning av hans bilder kom ut först efter hans död.

Trots detta är Guy Bourdin numera ansedd som en av modefotografins allra största och mest kontroversiella namn och han har varit en stor inspirationskälla för flera generationer av fotografer. Också konstnärer inom andra fält har påverkats, inte minst ser man tydliga spår av hans konst hos filmskaparen David Lynch, själv en mästare på att framställa tematiskt mörka, surrealistiskt obehagliga och visuellt särpräglade verk. Det är emellertid inte nödvändigt att peka på Bourdins vida inflytande för att göra hans konst intressant; hans egen vackra och skrämmande värld är utan tvekan tillräckligt fascinerande i sig.

Mest känd som: en av modefotografins allra mest kontroversiella personer.