100. Jean-Paul Belmondo

Få kan suga på en cigarett som ”Bébel”. Den är för honom en extra kroppsdel, ett sätt att uttrycka sig, en livsstil. I sin ungdom var han förtjust i boxning, något som ser ut att ha satt spår i ansiktet som knappast kan kallas bildskönt. Det är som om han hade släntrat in till filminspelningen direkt från en bakgata i Paris. Det går inte att bestrida att Jean-Paul Belmondo är i besittning av en alldeles speciell charm och ruffig sexighet. Denna sträva manlighet har gjort att han kallats för Frankrikes Humphrey Bogart. Naturligtvis passade han som klippt och skuren till Jean-Luc Godards filmer - fyllda av manlighet, stil och smågangsters.

Han slog igenom i Till sista andetaget – en av de filmer som brukar räknas som startskottet för den franska nya vågen. Filmen är på många sätt den kvintessentiella Godardfilmen: okonventionell klippning, experimentlusta, våld, charmanta kvinnor och väldigt mycket prat. Belmondo spelar biltjuven, fifflaren och charmiga svinet Michel Poiccard. I ett sanslöst snabbt Godardklipp i filmens början skjuter han en polis till döds. Resten av handlingen går ut på att Poiccard flyr från lagens långa arm, letar pengar, förför kvinnor, röker och drar tummen över läpparna på ett oöverträffat hippt vis. Energin i filmen korresponderar med rastlösheten hos honom, alltid på flykt från nästa hot, alltid på väg mot nästa erövring. I en scen tittar han länge och kärleksfullt på ett fotografi av nyss nämnde Bogart, som ett ouppnåeligt ideal han kommer att eftersträva till det bittra slutet. Det är som om Godard, i denna scen och genom hela filmen, både vill hylla och parodiera Hollywoods syn på det manliga - en våldsam och stilfull attraktionskraft, som är både anstötlig och lockande. Detta kombineras hos Belmondo med fransk arrogans och säkerheten hos en tidlös stilikon. Lägg därtill gatulivets egen kvickhet och hårdhet som lyser igenom hela hans person, och det blir förståeligt att han för Godard uppenbarligen var den perfekte manlige filmstjärnan. En av de stora behållningarna i filmen är samspelet mellan denne djuriske charmör och en intellektuell amerikanska, spelad av Jean Seberg. Hon försöker introducera honom för finkultur, men Poiccard är mest intresserad av hennes kropp (”William Faulkner? Är det någon du legat med?”). I en annan Godardrulle, den sprudlande En kvinna är en kvinna, är det den sublima danskan Anna Karina han munhuggs med. Ständigt rökande, ständigt levererande de precis rätta replikerna. Alltid med något fuffens på gång.

Vad hände sedan? Belmondo gick över till mer konventionella actionfilmer, där han fick spela solbränd anti-hjälte. Som den karlakarl han är utförde han i det längsta alla sina stunts själv. Helt i enlighet med sin roll som åldrad fransk filmstjärna har Belmondo de senaste åren ägnat sig åt att inleda förhållanden med 40 år yngre skönheter, och i samband med detta trasslat in sig i en härva som skulle ha kunnat vara hans stora återkomst till filmduken, om det inte vore för att den inträffat i verkligheten. Historien gäller den före detta Playboymodellen Barbara Gandolfi. Knappt hade den gamle filmstjärnan hunnit hämta sig från en stroke förrän han föll ihop med denna stormrika belgiska skönhet som äger ett nattklubbsimperium tillsammans med sin före detta pojkvän. Snart kom det ut att polisen i hennes hemland misstänkte Gandolfi för pengatvätt. Razzior utfördes och Belmondo blev kallad till förhör. En tid senare kom anonyma brev med löftet att han skulle få sin unga dotters huvud ”hemskickat i en skokartong” om han inte lämnade sin nyfunna kärlek. Gandolfis likhet med en femme fatale från någon av Belmondos filmer är slående, men han har konstaterat att ”de aldrig var lika vackra som henne”.

En affisch i Till sista andetaget skriker ut ”Lev farligt till slutet!” till den förbipasserande Poiccard. Det hade lika gärna kunnat gälla Belmondo själv.

Mest känd som: En av de populäraste manliga franska skådespelarna genom tiderna, som fick ikonstatus tack vare sina många roller i franska nya vågens filmer. Röker djävulskt snyggt.